Europa befinner sig i ett tillstånd av sönderfall. Man kan som Douglas Murray tala om ”Europas underliga död” eller som Thilo Sarrazin beskriva hur ”Tyskland avskaffar sig självt”, det som pågår är lika uppseendeväckande som sorgligt. Det finns flera försök att förklara det, bland dem är det existentiella eller traditionella perspektivet värdefullt. Därmed inte sagt att ekonomiska eller demografiska motsvarigheter saknar värde, däremot berör de inte det existentiella tomrummet i det moderna Västerlandet. Som Peter Hitchens, troende bror till en mer känd ateist, uttryckt det så lever vi i kristendomens aftonrodnad eller efterglöd. I takt med att efterglöden slocknar blir mycket av vår moral och våra förgivettaganden svårbegripliga.
Den amerikanske prästen och munken Seraphim Rose (1934-1982) utvecklade en givande analys av en central aspekt av denna kris i Nihilism : The Root of the Revolution of the Modern Age. Rose beskrev i texten, avsedd att vara ett kapitel i en längre bok, det han i likhet med Nietzsche gav namnet nihilismen. Nihilismen präglar den moderna världen. Hos filosofer kommer den till uttryck genom inställningen, för att citera Nietzsche, ”That there is no truth; that there is no absolute state of affairs-no ’thing-in-itself.’ This alone is Nihilism, and of the most extreme kind.” Det finns ingen absolut sanning, på sin höjd relativa sanningar. Hos vanliga människor uttrycks nihilismen sällan lika explicit, Rose skrev att det hos våra samtida istället finns ”en vag oro” som får vissa att söka sig till demagoger, andra att försöka fly genom droger eller kulter. Konsumtion och ersatz-religioner som politisk korrekthet är andra former av eskapism.
Rose beskrev dialektiskt nihilismens fyra steg, den analysen är textens bestående behållning. På liberalism följer realism, på realism följer vitalism och därefter fullskalig nihilistisk förstörelse. Liberalismen beskrevs av Rose som en passiv nihilism, som en neutral grogrund för nihilismens mer avancerade stadier. Träffsäkert skrev han att ”the incompetent defence by Liberalism of a heritage in which it has never fully believed, has been one of the most potent causes of open Nihilism.” Liberaler kan ibland tala om ”sanning”, ”tro” och ”vår kristna civilisation”, men det är främst retorik, inget man tar på djupare allvar. I skuggan av det ointresset växer nihilismens nästa stadium dialektiskt. Rose för här tankarna till Claes G Ryns beskrivning av hur dåligt förberedd borgerligheten var 1968, ”borgerlighetens försvarare saknade i stor utsträckning intellektuell och kulturell självmedvetenhet – behövde så att säga tänka efter för att veta vad de representerade.” Den bristen och flackheten provocerade i sig fram en motreaktion.
Realismen var reaktionen på den i tron svaga liberalismen. Som realist söker man sanningen i vetenskap och materialism, egenintresse och ateism. Rose menade att dyrkan av fakta skiljer sig från kärlek till sanningen, realismen är en nihilism. Realisten, exempelvis Marx eller Nietzsche, delar den troendes känsla av allvar, men riktar den mot tron. Om liberalen lever i världen men ibland talar om högre värden, så gör realisten världen till sitt högsta värde. Den enligt självbilden vetenskapliga socialismen var sannolikt realismens tydligaste företrädare.
Realismen framstår över tid som en förenkling av verkligheten, ur detta föds nästa reaktion. Rose beskrev den som vitalism. Världen och livet har gjorts meningslösa efter Guds död, och detta tomrum måste fyllas. Det kan ske genom pseudo-religiösa medel, liksom genom TV och film, ”whose most frequent function is to provide a few hours of escape from reality, both by their eclectic and ”exciting” subject-matter and by the hypnotic effect of the media themselves”. Rose talade också om primitiv populärmusik, kulten av ”ungdomlighet”, och sexuell promiskuitet. Han kategoriserade både futurismen, fascismen, spiritualismen och konsumismen som uttryck för vitalism. Rose poängterade att nihilismen med detta stadium nått de bredare folklagren, liberalismen och realismen nådde främst eliterna. ”Only the dullest and least perceptive of men can remain satisfied for long with the dead faith of Liberalism and Realism” konstaterade Rose. I grunden missnöjda människor söker på detta stadium det som är ”nytt” och ”spännande”, sökandet efter det sanna, det goda och det sköna har de övergivit.
På vitalismen följer den rena nihilismen, förstörelsens nihilism. Här är målet att förstöra civilisationen och det gamla Europa. Denna nihilism har tidigare riktats mot religion och kultur, idag riktas den mot familj och demografi. Rose definierade nihilismen inte som ateistisk utan som antiteistisk, den bekämpar aktivt den kristna tron. På så vis kan den betraktas som en tro i sig, något som förklarar den fanatism och offervilja som karaktäriserat många nihilister. Rose beskrev nihilismens försök att skapa en ”ny människa” och ett nytt samhälle, dessa beskrivningar läses med fördel ihop med Sam Francis analys av det manageriella samhället.
Om man inte delar Roses kristna tro kan delar av texten vara svårsmälta, beskrivningen av nihilismens väsen och faser är oavsett vilket en värdefull bakgrund till Europas nuvarande tillstånd. Roses tro gav honom också möjlighet att se aspekter man annars lätt missar. Bland annat tog han upp hur nihilismen trängt undan tron på helvetet, samtidigt som den moderna människan är väl medveten om just det infernaliska tillståndet. Rose skrev att ”strangely, modern men have an understanding of Hell that they do have not of Heaven; the word and the concept have a prominent place in contemporary art and thought.”
Sammantaget är det alltså en värdefull analys av en aspekt av situationen. Det är svårt att efter läsningen av Rose inte klassificera ideologier och populärkultur som uttryck för någon av nihilismens faser. Populärkulturen har exempelvis starka inslag av vitalism och förstörelse, medan politiken har tydligare övertoner av liberalism och realism. Samtidigt inskärpte Rose hur utbredd nihilismen faktiskt är idag. De flesta som angriper någon aspekt av nihilismen gör det i någon annan aspekts tecken, exempelvis liberaler eller vitalister som angriper ännu mer avancerade uttryck för nihilismen. På så vis påminner han oss om att det inte är någon enkel sak att få en civilisation att kasta av sig nihilismen, och att det kräver betydligt mer än bara partipolitik.
Tack till Fas.
Om skribenten: Joakim Andersen
