Förr i tiden uppmanades unga människor ofta att sitta och stå på ett särskilt sätt, man skulle vara ”rak i ryggen”. Hållningen har rentav i språket kopplats till positiva egenskaper, den som beskrivs som ”rakryggad” anses även idag vara karaktärsfast, ärlig och oböjlig. Att uppmaningarna att sitta rak i ryggen minskat och börjat betraktas med löje i vår postmoderna era är då mindre förvånansvärt. Varken den ekonomiska, den kulturella eller den politiska makten vill behöva handskas med rakryggade människor. Istället föredrar man i det terapeutiska samhället ryggradslösa individer. Förändringar i samhälle och nationalkaraktär kan ibland iakttas i kroppspråket, ett möjligt kulturhistoriskt och -kritiskt perspektiv för den som så önskar. Ersätts rakryggade människor av formbara potatissäckar och har det i så fall att göra med övergången från traditionellt samhälle till postmodernt? Vad är den biopolitiska kärnan i kriget mot manspreading? Har oförmågan att upprätthålla den egna kroppens gränser något att göra med oviljan att upprätthålla nationella gränser? Et cetera.
Rekommendationen att vara rak i ryggen innehöll oavsett metapolitiska övertoner en kärna av omtanke. Livet blir inte lättare eller bättre för den som sitter som en säck potatis. Hållningen påverkar hälsan, prestationerna och omgivningens bemötande. Hälsoaspekterna torde vara uppenbara, dålig hållning kan orsaka allt från inkontinens till ont i nacken. Det senmoderna livet innebär att många spenderar både arbetsdagarna och fritiden sittande, dessutom dåligt sittande. Det är ohälsosamt, men det är samtidigt välkänt. Att hållningen påverkar våra prestationer torde vara mindre bekant. Nyare forskning tyder på att hållningen inverkar på hur man lyckas med matematikprov, liksom att en upprätt hållning leder till bättre självförtroende och mindre rädsla.
Intressant är också kopplingen mellan hållning och kroppsspråk. Här blir det mer nyanserat, en alltför disciplinerad hållning kan i vissa situationer göra mer skada än nytta om det är tillit snarare än fruktan man strävar efter att ingjuta i omgivningen. Men den rakryggade hållningen har i många sammanhang fördelar. I djurvärlden finns ett samband mellan expansivt kroppsspråk och makt, det gäller även för oss människor. En intressant studie av Huang, Galinsky, Gruenfeld och Guilllory har visat att hållningen påverkar om vi agerar dominant eller inte. Det för tankarna till uttrycket ”fake it till you make it”, har du ett mäktigt kroppspråk kommer du också att agera som en något mäktigare person. Att medvetet eller omedvetet krympa ihop sig innebär däremot att man i sina egna och andras ögon framstår som liten och obetydlig. Det har verkliga konsekvenser och kan bli en ond cirkel. Som ett led i en medveten självförbättring bör man alltså reflektera över sin hållning och sitt kroppsspråk. Det är inte säkert att man har en arbets- och livssituation där en militärisk hållning är optimal, men det torde alltid finnas utrymme för finkalibreringar. Precis som med valet av kläder bör man vara medveten om vilket budskap man förmedlar med sin hållning, vilket budskap man vill sända, och hur man uppnår det. Det kan finnas sammanhang där The Dude är en användbar förebild, men det finns även många situationer där så inte är fallet.
Om skribenten: Joakim Andersen
