Kasternas regression

Okategoriserade

Skillnaden mellan liberaler och socialister på ena sidan, och traditionalister och högerradikala på den andra, är att modernisterna har väldigt kort historiskt perspektiv. Det är till exempel därför socialisterna kan fantisera om den klasslösa samhället, trots att en snabb överblick över historien borde få dem att inse att det bara är en återkommande, orealistisk dröm som alltid leder till blodbad. Det är även därför de kan fantisera om ett fungerande mångkulturellt samhälle, utan inslag av tvång eller dominans, trots att alla mångkulturella samhällen hittills haft över- och underordning mellan etniska grupper som sin kärna.

Som högerradikal slipper man däremot dessa ahistoriska fantasier, och kan hämta förebilder och lärdomar från tusentals år av historia. En sådan lärdom, som är ganska praktisk när man vill förstå historien, är teorin om kasternas regression. Den bygger på den indo-europeiska kastläran, som egentligen är en psykologisk teori om fyra olika personlighetstyper. Under de tusentals år som deras traditioner funnits, så märkte indo-européerna att det fanns tre eller fyra olika sorters människor: präster/intellektuella, krigare, och köpmän/bönder (samt eventuellt en fjärde grupp av arbetare). Givetvis finns det även underavdelningar av dessa, mindre grupper som inte riktigt passar in, och så vidare, men i det stora hela är det en praktisk psykologisk modell. Kastläran är även sund, eftersom den lär en att ställa realistiska krav på olika människotyper. Att kräva av en bondenatur att denne ska bli väldigt beläst, eller att denne ska bli en politisk soldat, är till exempel orealistiskt, och det är orättvist om man blir arg när denne misslyckas med det. Sådana förväntningar och frustrationer bottnar oftast i att man inte till fullo lyckats göra sig av med en egalitär och universalistisk världsbild. Kastläran är därför även den psykologiska modell som bäst förklarar och försvarar människors rätt att vara sig själva, rätten till skillnad som det ibland heter i postmoderna vänster- och queerkretsar. Till skillnad från dessa kretsar så har dock även kastläran en sund inställning, eftersom den har sunda arketyper som man ska sträva efter att förverkliga i sin egen person. Det handlar alltså inte bara om att passivt och självbelåtet vara sig själv, utan även om att bli sig själv, att kämpa och sträva för att bli det bästa man kan vara.

Kasternas regression
Kastläran är dock inte bara en psykologisk modell, utan även en historieteori. Några som utvecklat detta är Julius Evola i Revolt against the Modern World, Ravi Batra i Den stora världsdepressionen 1990, och Alain Danielou i Gods of love and ecstacy. Alla kombinerar kastläran med den cykliska historiesynen.

Evola beskriver hur det i urtiden fanns ledare som var både andliga och världsliga ledare. Detta påminner om grekernas tro på en Guldålder i urtiden, då människorna levde i harmoni med sig själva och med naturen, och då halvgudar vandrade bland de dödliga. I mindre mytisk form återfinner man samma tankar bland gröna anarkister och anarko-primitivister. Evola anser att under denna epok var det prästkasten som dominerade.

Men i enlighet med den cykliska historiesynen så blir det hela tiden sämre, och dessa ledare ersattes av krigarnaturerna som ledare. Krigarkasten tog då över, i form av monarker, militära härskare, aristokrater och liknande.

Krigarkasten ersattes senare av köpmannakasten som dominderande kast, inte minst eftersom de absoluta monarkerna gärna förlitade sig på denna kast i sin strid mot aristokraterna. Detta är den parlamentariska republikens era, kapitalismens tidsålder, bourgeoisiens och klassamhällets epok.

Men likt tidigare epoker bar även denna fröt till sin undergång inom sig. Borgarklassen skapade en stor egendomslös klass, proletariatet, som det dessutom ofta gjorde politiskt medvetet genom att använda sig av mot aristokraterna. Evola ser kommunismen och Sovjetunionen som den fjärde kastens dominans, och tycks ha varit övertygad om att världen bara sett början på den gudlösa kommunismens härjningar.

En kul detalj är att Evola ser tecknen på kasternas regression även i exempelvis arkitekturen, där templet (prästerna), följts av borgen/forten (krigarna), stadsstaten (köpmännen) och nu de rationella och själlösa byggnader som är hem för arbetarklassen. På samma vis påverkas etiken, familjen, religionen, arbetet, och så vidare av kasternas regression.

Ravi Batra beskriver ungefär samma utveckling, skillnaden är att han till skillnad från mer traditionell kastlära hellre beskriver prästkasten som en intellektuell kast. Detta innebär att han istället beskriver hur krigarkasten följs av den intellektuella kasten, exempelvis i form av kyrkans dominans.

Batra kallar den fjärde kasten för kroppsarbetarnas kast, och är tveksam till om en epok någonsin kan vara helt dominerad av sådana. Istället menar han att vad man har är en blandning av ett plutokratsamhälle och ett kroppsarbetarsamhälle. Det är fortfarande plutokrati/kapitalism, men massorna har ett betydande inflytande genom demokratin. Att de i praktiken manipuleras av de rika är för Batra inte förvånande. Att plutokrateran börjar bli en kroppsarbetarera märker Batra genom bland annat laglöshetens tillväxt. Han menar dock att en plutokrat/kroppsarbetarera aldrig kan bli särskilt långlivad, för eller senare kommer koncentrationen av rikedomar hos plutokraterna, och laglösheten, att leda till att proletariserade krigar- och prästnaturer leder massorna i uppror och påbörjar en ny krigarera.

En kul detalj är att Batra kombinerar teorin om kasterna och den cykliska världsbilden med nationalekonomi. Han menar då att när rikedomarna koncentreras hos en liten grupp i ett samhälle, så blir det instabilt eftersom de rika inte vet vad de ska göra av alla sina pengar och därför lånar ut en massa till de fattiga som då drar på sig stora skulder. Denna skuldsituation kommer förr eller senare att leda till en krasch och en depression, och Batra är väl kanske mest känd för att ha kunnat förutsäga en sådan krasch. Hans funderingar kring ett ekonomiskt system som skulle omöjliggöra sådana krascher påminner något om nationell syndikalism eller kanske snarare distributism.

Alain Danielou har i sina böcker beskrivit den shivaistiska traditionen i Indien, som enligt honom är minst 10,000 år gammal och en gång dominerat från Portugal till bortre Asien. Den stora skillnaden mellan Danielou och Evola är väl främst att han, och shivaisterna, menar att även prästkastens dominans är en regression, från ett tidigare stadium som utmärks genom balans mellan de olika kasterna. Det är alltså ett förfallstecken redan att prästerna bryter denna balans och sätter sig själva som härskare.