”Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan.” Döden är människans ständiga följeslagare, olika samhällen har hanterat den på skilda sätt. Under vissa epoker har man ständigt varit medveten om det oundvikliga. I Hagakure heter det att ”krigarens väg är döden”, i Väst har memento mori varit en uppmaning under lång tid. Dödskallar och klockor har i konsten påmint om att vår tid är begränsad. Under andra epoker har döden istället trängts undan från vardagen, genom konsumtion, hedonism och distraktioner har man försökt intala sig att livet är evigt för både individer, samhällen och civilisationer. Cornelius Castoriadis, en av den nya vänsterns främsta teoretiker, beskrev konsumtionssamhället som ett glömskans samhälle, där vi fyller tiden med meningslösheter för att förtränga det faktum att vår egen tid har ett slut. Konsumtionssamhället är som följd därav historielöst och utan känsla för förfäder och ättlingar. Detta paradoxalt nog samtidigt som döden framstår som särskilt fruktansvärd och meningslös för den som finner mening i ting.
Skilda sätt att se på livet och döden kan spåras även i begravningsskicken. Det är inte minst av idé- och religionshistoriskt intresse. Traditionalisten Julius Evola beskrev i Revolt against the Modern World två skilda förhållningssätt till efterlivet, för nordbor representerade av Valhall och Hel. Det första är heroiskt och leder till de odödligas rike. Det andra leder till en skuggtillvaro och en återgång till det kollektiva. För Evola var dessa två mentaliteter delvis knutna till begravningssättet, det aristokratiska idealet ofta kopplat till gravbålet oavsett om det ägde rum på ett vikingaskepp eller ett romerskt hus.
Evola var här inte isolerad, utan befann sig i sällskap med bland andra mytologen Jacob Grimm (1785-1863) och den svenske arkeologen Hans Hildebrand (1842-1913). En rörelse för ”likbränning” började göra sig påmind under 1800-talet, även om den hade äldre rötter. Fredrik den store hade bland annat uttryckt att han ville att kroppen skulle hanteras ”på romerskt vis” om han föll i strid, även om så inte skedde. Rörelsen hade flera tydligt moderna inslag, likbränningen motiverades inte minst med att befolkningen blivit så stor att överbefolkning hotade kyrkogårdarna. Detta innebar både praktiska och hygienska problem. Men samtidigt fanns det en koppling till förfäderna. Grimm beskrev 1849 i föreläsningen Über das Verbrennung der Leichen hur olika folkstammar, i synnerhet de indo-europeiska, behandlat sina döda. Han tog upp synen på elden som helig, eld och offer, kvinnor som följde sina män i bålet, örnar, trädslag och mycket annat. Grimm gjorde även en distinktion mellan nomadiska krigarfolk som ofta anställt likbål och jordbrukare som ofta begravt sina döda. ”Kunde en krigare föredraga ett annat grafsätt före det att varda inför folkets ögon, smyckad och med rikt följe, förtärd av lågorna?” översattes han av Hildebrand. Grimm beskrev eldbegängelse hos de gamla grekerna, bland annat i Iliaden, liksom i det gamla Rom. Tyska stammar, anglosaxare, skandinaver, ester, finnar och indier togs också upp med utgångspunkt i historia, myter och lingvistik. Grimm återgav också en av de mest suggestiva och detaljerade beskrivningarna av en eldbegängelse, den som araben ibn-Fozslan bevittnade vid Volga hos en grupp ryssar eller ruser.
Sällskap för likbränning och eldbegängelse uppstod alltså i flera länder, särskilt de nordeuropeiska. Det fanns materialistiska inslag, där kroppen reducerats till avfallsprodukt som effektivt måste tas om hand. Men där fanns som synes också mer indo-europeiska argument och intresse för förfäderna, även om det sällan blev lika explicit som hos Evola. Kremeringen har sedan dess blivit utbredd i flera länder i Nordeuropa. Man kan samtidigt notera att det inte sällan haft moderna och subversiva förtecken, som när man i DDR aktivt verkade för kremering som ett inslag i en anti-religiös politik. Kremeringen som sådan är alltså lika lite som begravningen kopplad till en viss mentalitet per se. Det kan handla om den andlighet Evola beskrev, det kan handla om en praktisk inställning, och det kan röra sig om den bistra, närmast nihilistiska, attityd som summerades av Robert E Howard i orden ”All fled—all done, so lift me on the pyre— The Feast is over, and the lamps expire.” Vilket begravningsskick som är ”bäst” lämnar vi kort sagt osagt.
Sammantaget finner vi däremot att eldbegängelsen, utöver att vara ett bortglömt ord, är ett fascinerande stycke idé- och religionshistoria. Det påminner oss också om hur synen på döden och graven berättar mycket om olika samhällen och epoker. Vi kommer framöver att återkomma till den svenska kyrkogården utifrån det perspektivet.
Om skribenten: Joakim Andersen
