Henry de Montherlant (1895-1972) är en av de mest givande franska författarna, med en förmåga att skildra livets filosofier och dess komiska sidor. Han kom från en aristokratisk familj, fadern var så reaktionär att han vägrade installera telefoni och elektricitet. Min favorit av de Montherlant är Chaos and Night, en odödlig skildring av en åldrad spansk anarkist i exil i Paris. Den innehåller både roliga stycken och allmängiltiga reflektioner om hur vi väljer att leva och de konsekvenser valen har. de Montherlant hyllades som författare av bland annat Aragon och Bernanos, han citeras också flitigt i de Benoists On Being a Pagan.
Bland de Montherlants mer lästa verk finner vi tetralogin Les Jeunes Filles, ”de unga flickorna”. Den har stämplats som antifeministisk, vilket är både sant och en förenkling. Vi följer i böckerna den framgångsrike författaren Costals och hans brevvänner, något som ger tillfälle till reflektioner över förhållandet mellan män och kvinnor. Costals har de Montherlant ”med avsikt velat göra oroande”, han är självbiografisk men ändå inte. Costals är en aspekt av de Montherlant, inte hans bästa eller enda sida. Han är exempelvis gammalkatolik de sangre azul, men inte troende. Costals är en kvinnokarl och erövrare, men samtidigt en skadad själ som undviker kärleken. De tendenser han sätter ord på och är en extrem representant för är dock inte alldeles unika. Costals skriver ”att vara mer älskad än man själv älskar är ett av våra kors här i livet”. Att vara älskad är något passivt, omanligt och hotfullt för honom, ”något som blott anstår kvinnor, barn och djur”. Kärleken är han skeptisk till, ”jag känner kärleken väl: det är en känsla jag inte har någon aktning för. För övrigt existerar den inte i naturen, den är en uppfinning av kvinnorna”. Detta gör Costals till en serieförförare, som gång på gång träffar nya kvinnor men lämnar dem när förhållandet hotar att bli för djupt, ”hymens band, en gång knutna, kunde bara leda honom rakt ner i helvetet”. I den moderna världen med dess uppluckrade monogami och normsystem i kombination med Tinder och liknande finns det en hel del costals.
Costals och hans, mestadels kvinnliga, brevvänner reflekterar också över förhållandet mellan män och kvinnor, över möjligheterna till vänskap över könsgränserna och över de båda könens relation till lyckan. I likhet med Klages menar han att kvinnan är mer levande, och därför är lyckan för henne både verklighet och mål. Mannen är istället verksam, fåfängan är central för honom. ”En man utan fåfänga hör inte till sällskapet”. Därför bör kvinnan tidigt ställa in sig på giftermål, mannen kan ge henne den lycka hon strävar efter men det är osäkert vad Costals egentligen anser att kvinnan kan erbjuda mannen. Handlingens huvudperson vid sidan av den själsligt skadade Costals är Andrée, i grunden mer psykologiskt intressant. Hon är inte vacker, men hon är litterär och kan tala med Costals på ett sätt de yngre kvinnor han uppvaktar inte kan. Samtidigt är hennes öde tragiskt, Costals placerar henne i en vänskapszon under de år då hon skulle kunnat träffa någon bättre man. Man kan om man så önskar alltså läsa Les Jeunes Filles som en svidande vidräkning med mer intelligenta kvinnors alternativ i det moderna samhället. Likaväl som man kan läsa den som en antifeministisk beskrivning av sociobiologisk verklighet. En ledtråd till hur bokstavligt Costals funderingar ska tas ges i hans eget citat, ”en författare värd namnet är alltid ett monster”. Oavsett vilket är det intressanta reflektioner man stöter på, inte helt olika en del teman som idag florerar i den så kallade manosfären och i Houellebecqs författarskap.
Costals menar exempelvis att ”kvinnans värsta fiende är de andra kvinnorna”. Han kallar dessa för vampyrer, kvinnor utan uppfostran och anständighet. De är ”fula, tarvliga, giriga men affekterade, med det onaturliga och groteska sätt att uppträda som man finner hos filmstjärnor”. Samtidigt är Costals medveten om hur lättmanipulerade män är i händerna på sådana ”vampyrer” (eller thots som de kallas i manosfären idag). I likhet med costals finns det en hel del vampyrer i det moderna samhället. Den bestående behållningen av boken är alltså varken feministisk eller antifeministisk, den är snarare cyniskt realistisk och distanserad. Detta blir på samma gång tragiskt och komiskt i Costals samtal med fadern till den kvinna han uppvaktar. Fadern är tämligen enfaldig, men den annalkande döden har fått honom att omvärdera mycket av det han trott på. Han är nu bitter och levererar hemska tankar i stil med ”herr Costals, kom ihåg detta: de människor som vi gör tjänster förtjänar det aldrig.” Han konstaterar också att han levt sitt liv utan att välja själv, ”och nu ska jag dö, utan att begripa varför jag har levt som jag inte tyckt om”. de Montherlants cyniska existentialism bidrar med en komisk aspekt, bland annat när han beskriver hur barn låter vuxna gulla med dem enbart för att de vuxna är starkare, och när samhällets konformism dissekeras.
Sammantaget är det alltså givande läsning med inslag av livsfilosofi. Det är inte på nivå med Chaos and Night, men väl värt en bekantskap. Man kan utan problem koppla teman i Les Jeunes Filles till den moderna världen. Costals har exempelvis reaktionära tendenser, men det blir inte mer än poser och hans självinsikt är aningen bristande. Detta blir särskilt tydligt i förhållandet till Andrée, för mycket ska dock inte avslöjas om det. Som en tidig Houellebecq är de Montherlant klart läsvärd, hans språk är mer stilrent än den sentida motsvarigheten. de Montherlants förmåga att uttrycka sig i citatvänliga meningar är slående.
Om skribenten: Joakim Andersen
