”Framtiden tillhör dem med längst minnen” är ett av de mest träffsäkra uttrycken från den nya högern. Men det senmoderna Sverige har tappat minnet och ersatt det med fantasier och vanföreställningar lånade från Hollywood och ”kritiska vithetsstudier”. På så vis förpassas våra förfäder till glömskan, något som utöver att vara djupt otacksamt också är dumt. För hos förfäderna kan vi hitta insikter och inspiration, användbara både i vardagen och politiken.
Ett bra exempel på det är kopplingen mellan allmoge och frihetskamp. Vanliga svenskar, den så kallade allmogen, bevarade sin frihet under och efter medeltiden men det ägde inte rum utan strider och det förutsatte en världsbild där friheten var central. Frihetens förutsättningar var inte bara politiska, utan även ekonomiska och kulturella. Vapen och egendom är ett par exempel. Den förvuxna managerstat som är ”välfärdsstaten” uppmuntrar inte till kunskap om allmogens frihetssträvan, den vill hellre göra oss till passiva klienter och konsumenter och då är påminnelser om frihetskamp och oberoende käppar i hjulen. Men många svenska författare har tagit upp allmogen och friheten, bland dem Vilhelm Moberg, August Strindberg och Viktor Rydberg. Inte sällan har de då talat om ”Bonde-Sverige”.
I skärningspunkten mellan historia, kultur och frihetliga värderingar finner vi kulturföreningen Allmogen, ett värdefullt projekt som bland annat skrivit om svensk jultradition, tagit upp marginaliserade begrepp som friboren, allmogens avväpnande, ideologiseringen av kulturarvet, vårdträd, vättar och mycket annat. Balansen mellan det dagsaktuella och det historiska är avgörande i dessa sammanhang, och den hanteras skickligt på Allmogen. Det blir varken för politiskt eller för apolitiskt. En givande text i sammanhanget är Svenska folket i sina ordspråk, ett föredrag från 1870 av Riksarkivets arkivarie Victor Granlund (1831-1898). Språkligt är det en spännande bekantskap som påminner oss om vad svenskan förlorat när den moderniserats, förenklats och standardiserats. Granlund konstaterar bland annat att ordspråken ”utgöra ett gammalt, nationelt arf, som gått från slägt till slägt”. Många av ordspråken är också kärnfulla rent språkligt, Granlund noterar att stavrimmen låg våra förfäder nära. ”Den sig blandar bland draf blir äten af svin”. Ett specifikt svenskt sinne för humor gör sig påmint i flera ordspråk.
Ordspråken förmedlar en världsåskådning och livssyn som har en hel del att lära även vår tids svenskar. Svensken har exempelvis aldrig låtit munnen gå i onödan, något som berörs i många ordspråk. En favorit är ”myndig är icke mångtalig.”, en annan ”mans ord mans ära.” Orden har kraft och mening, de ska hållas men de ska heller inte missbrukas. En tydligare kontrast till postmodernismens regn av ord är svår att tänka sig.
Ett traditionellt nordiskt människoideal framträder tydligt i ordspråken, ett ideal där egenskaper som konsten att tiga och hålla sitt ord, ärlighet, arbete, mod, frihet och dygd är centrala. Osvenskt är däremot sådant som skryt, onödigt pladder, girighet och prål. Direkt riktade till våra dagars etablissemang och narcissistiska uppkomlingar är ordspråken ”när paddan kommer till välde, vet hon intet återhåll.”, ”svek och sqvaller äro nu landets alster” och ”grann som en grind, der svina krypa ut och in.” Under den påkostade ytan, då som nu, kryper svinen fritt ut och in. En grundläggande frihetlig konservatism uttrycks i ordspråk som ”främmande kläder, främmande plågor”, ”frihet går före pengar” och ”bättre bondefred än borgerligt krig”. Sammantaget är det en guldgruva av folklig visdom, många gånger känner man dessutom igen sådant som fortlever i dagens allmoges syn på världen.
Om skribenten: Joakim Andersen
