A Fair Hearing, althögern med egna ord

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Identitarism, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Konservatism, Kultur, Litteratur, Metapolitik, Nya högern, Politik, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle, Utrikespolitik, Vänstern

  • 30
    Delningar

Alternativhögern, alt right, är en historiskt ny företeelse. På kort tid har den blivit flitigt omskriven både i etablerad och alternativ media, ursprungligen ett nordamerikanskt fenomen har althögern förfärat och inspirerat på båda sidor av Atlanten. Den har utvecklat perspektiv och metoder som tycks fungera väl, inte minst i jämförelse med en alltmer förslappad och förvirrad ”borgerlighet”. Samtidigt omges althögern av många missförstånd. Detta beror i hög grad på medias ovilja och oförmåga att på ett rättvisande och begripligt sätt beskriva sina fienders världsbild. Men det beror också på att althögern är en ny och brokig miljö, med många olika företrädare och delar. Jag minns exempelvis mina egna vedermödor under författandet av kapitlet om althögern i Ur ruinerna, vedermödor inledningsvis summerade i frågan ”vad har alla dessa människor egentligen gemensamt?

För den som vill förstå alternativhögern är A Fair Hearing en bra introduktion. Det är en antologi med artiklar författade av flera framträdande och intressanta företrädare för althögern, som Jared Taylor, Augustus Invictus, Richard Spencer, Kevin MacDonald och Colin Liddell. Inte mindre än två svenskar, Daniel Friberg och Marcus ”The Golden One” Follin, är också representerade med artiklar, något som påminner om den starka kopplingen mellan alternativhögern och Sverige. Althögern har fått ett ovanligt starkt genomslag i vårt land, inte minst genom Nordisk Alternativhöger, svenskar ingår också bland den nordamerikanska althögerns mentorer och inspirationskällor (en hel del av det som idag görs i USA gjorde vi i Sverige för 10-15 år sedan, i en annan historisk fas).

Althögern identifierar sig som namnet antyder både som höger och som alternativ sådan, detta innebär att den betraktar dagens ”konservativa” och ”borgare” med förakt. Många ”konservativa” är idag djupt påverkade av vänstern, och har anpassat sig efter dess språk och dess tabun. En sådan defensiv strategi ser althögern som dömd att förlora, och dessutom som tveksam på ett mer mänskligt plan. När ”borgare” snyftar om ”rasism” och fördömer åsikter som för bara ett par decennier sedan var gängse i borgerligheten är det svårt att respektera dem. Oavsett hur man i övrigt ser på althögern är detta en vettig insikt att inspireras av, etablerad borgerlighet har urartat. Antingen har den vant sig vid att förlora, eller så har den egentligen andra mål än den säger till sina väljare. Althögerns fokus på karaktär och antropologi är också en uppfriskande atavism, man vill ha företrädare som är hedervärda och modiga snarare än korrupta och fega (eller ”mysiga”). Althögern är en populism, en av flera i denna historiska fas av kamp mellan folk och globalistiska etablissemang. Den är en av de mer intressanta i det avseendet, då den utvecklat en tydligare världsbild än många andra populistiska miljöer och partier.

Demografin som ödesfråga
Ever since the mid-20th century, whites have been on a dangerous course that could lead to cultural and genetic oblivion. Today, unprecedented numbers of whites are becoming aware of this danger.
– Jared Taylor

I jämförelse med borgerlig ”konservatism” är althögern populistisk och offensiv, den strävar också efter radikal ärlighet. Ärlighet även inom tabubelagda frågor, som ras, kön och judisk makt. Oavsett vad man tycker om de slutsatser althögern nått i dessa frågor ägnar den sig inte åt omskrivningar eller nyspråk, man behöver inte misstänka att althögern har en dold agenda eller liknande. Det gör den uppfriskande att bekanta sig med (men kan också frustrera en del positivt sinnade allierade, bland dem den namnkunnige BAP). I antologin tar flera kapitel upp de tre kontroversiella frågorna. Bill Matheson skriver i sin text om rasfrågan, hans slutsats är kort och gott att svarta och vita är olika arter. Han finner här stöd både i citat från Darwin och i olika skillnader mellan de båda grupperna i bland annat idrott och ekonomi. Mathesons slutsats är att dessa skillnader just nu förtigs av media, men att detta i längden inte kommer fungera. Mot bakgrund av den afrikanska befolkningsexplosionen kommer något att hända, ännu oklart vad. En av althögerns mest namnkunniga företrädare, Jared Taylor, ger i sitt kapitel en kärnfull men läsvärd introduktion till rasrealismen, forskning kring rasskillnader och den farliga väg vita befinner sig på.

Althögerns intresse för rasfrågor och tydliga identifiering med den egna, vita gruppen bidrar till en av dess starkaste sidor. Detta är förmågan att identifiera och dissekera den anti-vita rasismen, althögern är här klart överlägsen ”borgerlig” höger som gärna svamlar mer allmänt om farorna med ”identitetspolitik”. Det finns en tydlig rasism riktad mot vita, en rasism med teori, praktik och sentiment, målet är det althögern kallar ”White Genocide”, en värld utan vita. Företrädare för althögern har betydligt lättare att se detta än de flesta andra. Det är uppenbart i Gregory Hoods text The New Kulaks: Whites as an Enemy Class. Historiskt har vänstern valt ut olika grupper av fiender, fiender mot vilka en hätsk propaganda riktats. När tillfället visat sig har sedan en politik av utrotning riktats mot dessa fiendegrupper, historiskt aristokrater, borgeoisie och kulaker. Hoods tes är att idag är det vita som är denna fiendegrupp. Givet hur vänstern tidigare behandlat sina besegrade fiender är detta väl värt att ta på allvar, kort sagt bör man till varje pris undvika att bli besegrad (även om man blir, o hemska tanke, kallad rasist).

Det socio-sexuella kontraktet
The men who shaped and controlled Western culture in past eras knew that what may look good to females in the short term, or may be good for some individual women, can be very damaging to the culture, and thus women generally, in the long term.
– Roderick Kaine

Althögern intresserar sig också för skillnaderna mellan könen, och förhållandet mellan patriarkat, feminism och civilisation. Roderick Kaine utvecklar i ett läsvärt avsnitt detta perspektiv. Han tar upp de två reproduktiva strategier män kan följa. Vi kan ha sex till höger och vänster, utan att investera nämnvärt i avkomman (en sådan strategi innebär för övrigt att ett fåtal alfamän träffar många kvinnor medan många betamän inte träffar några kvinnor alls). Vi kan även stanna i ett förhållande med en och samma kvinna, arbeta hårt och investera i barn vi vet är våra egna. Kaine hänvisar till statistik som visar att gifta män tjänar 20 till 50% mer än sina ogifta kamrater. Att de jobbar mer och hårdare gynnar deras familjer, det gynnar även samhället som helhet. I ett samhälle med äktenskap och kärnfamiljer kommer många män att bilda familj och arbeta hårt för dem. Men här finns risken för det som kallas ”freeriders”, individer som utnyttjar systemet. Det kan vara kvinnor som får barn med alfahanar och sedan får betamän att försörja sig, det kan även vara kvinnor som ser till att staten försörjer dem. Detta leder i längden till att äktenskap och familj blir mindre tilltalande för alltfler män. Det socio-sexuella kontraktet är brutet och män överger den monogama strategin. Med allvarliga konsekvenser för vår civilisation, som riskerar närma sig de socio-sexuella mönster vi ser i delar av Afrika och/eller Mellanöstern.

Kaines synsätt är uppfriskande, oavsett om man håller med honom eller inte. I den gängse offentligheten anläggs aldrig ett sådant långsiktigt perspektiv på olika politiska frågor, men i althögern ser man vår civilisation som en historisk företeelse. Liberalismens fokus på idéer ersätts också av intresse för biologisk verklighet och en betydande dos funktionalism. ”Ok, den där ”individen” du pratar om låter ju sympatisk att bygga samhället kring, men fungerar det i längden?” är en återkommande, om än underförstådd, fråga i althögern. Svaret är att det finns gränser för det, ett visst mått individualism fungerar men inte för mycket. Samtidigt finns det en intressant relation mellan libertarianism och althöger, en hel del inom althögern är gamla libertarianer som insett att det frihetliga samhället har både kulturella och demografiska förutsättningar. Om detta skriver Jared Howe i ett kapitel.

Den tillsynes kvinnofientliga althögern har också ett växande antal kvinnliga företrädare och sympatisörer. Om detta, och varför man inte behöver vara kvinnofientlig för att man är antifeminist, skriver Bre Faucheux och Melissa Meszaros i ett par kapitel. Här kan man också notera ett av de mer intressanta inslag som althögern ärvt från den gamla ”manosfären”, nämligen fokus på självförbättring. Inom althögern läses och tränas det flitigt, unga män inspirerar varandra till allt från att bekanta sig med antikens klassiker till att börja träna kampsport och sluta konsumera porr. Marcus Follin tar upp det senare i ett kapitel där han summerar att porrkonsumtion är ett sätt att ge upp. Det är inte ett ärorikt sätt att hantera svårigheter, exempelvis att det inledningsvis kan vara svårt att närma sig kvinnor i verkligheten.

Besläktat med Follins perspektiv är Richard Spencers kulturkritiska pärla Stop Watching Football. Han tar där upp rasrelationerna i sporten, deras mytologi och dialektiken mellan ”fans” och ”atleter”. Det är en analys där Spencer briljerar, både kunnig och underhållande. Slutsatsen är i varje fall att konsumtion av football är ett substitut för manlighet. Systemet vill inte att vi ska göra, skriver Spencer, det vill att vi ska titta på.

Sammantaget är det en mycket givande antologi. Sam Dickson skriver om hur olika pro-vita generationer ersatt varandra och varför dagens generationer är så lovande. Kevin MacDonald bidrar med en text om frågan om judisk makt i USA, oväntat nyanserad om man förväntar sig att han drivs av antisemitism. Alex McNabb skriver om trollets och trollandets ädla konst. Daniel Friberg beskriver metapolitiken som strategi. Evan McLaren berättar om sina intryck av Charlottesville. Et cetera. Det är kort sagt en bra introduktion till althögern, flera av texterna är också givande i sin egen rätt oavsett om man är ny i dessa sammanhang eller varit med länge. Nämnas bör även att detta är en bra bok även för den som inte fullt ut delar althögerns världsbild. Man kan exempelvis mycket väl se ras som ointressant men ändå ha utbyte av Hoods analys av den anti-vita rasismen, eller uppskatta Spencers kulturkritik och överföra den till den svenska Zlatankulten fast man kanske tycker Kaine är sexist. Et cetera. Althögern är ett paket av metoder och analyser, och mycket i paketet är riktigt användbart.

Vi införskaffar boken bland annat här: Arktos


  • 30
    Delningar