Joker

Aktuellt, Film, Kultur, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle, Underhållning

En av 2019 års mest omtalade filmer var Joker av Todd Phillips, inte minst då den sågs som en film som bar på djupare mening än många andra ansamlingar av rörliga bilder. Joker har konsekvent tolkats som en film som säger något om vårt samhälle, oavsett om uttolkaren av Phillips esoteriska budskap sedan bekänner sig till högern, vänstern eller något helt annat. Bland många andra har Mike Crumplar och Nicolas HausdorfJacobite skrivit om den, i Sverige har Kulturarbetarna poddat om Phillips kreation.

Detta intresse för vad filmen egentligen vill förmedla är inte förvånansvärt, Jokern är som arketyp en av de mest fruktbara, trots att han skiljer sig en del åt i sina många reinkarnationer. Hans arketypiska potential förslösades exempelvis med besked i Suicide Squad, trots en lovande estetik, men han har genomgående haft drag som gjort honom fascinerande för många. Han är en motsägelsefull gestalt, med aspekter både av Kek, Loke och det lovecraftianska vansinnet, på samma gång nihilist och romantiker. Som en röd tråd löper en nära relation till Kaos. I vår gynaekokratiska era har han också fått en kvinnlig motsvarighet i form av Harley Quinn, populär även hon men arketypiskt inte fullt lika intressant. Joker är inte bara fonetiskt besläktad med Loke, han är en arketyp centralt placerad i vår samtid. Det bidrar till att göra honom mycket populär.

Just Todd Phillips framstår som väl lämpad att göra en film om Jokern. I sina tidigare filmer har han intresserat sig för manliga outsiders, i Hated tog han upp punkaren GG Allin, i Hangoverfilmerna dök flera kaotiska teman och manliga ritualer upp. Phillips har en känsla för det mörker och kaos samhället är byggt på, liksom för manlighetens relation till Kaos och överhuvudtaget hur det mytiska bryter fram i det moderna. Det är dessa teman som genomsyrar hans Joker, det är samtidigt synnerligen aktuella teman i vår samtid. Att hans Joker skiljer sig mycket från den vi är vana vid är inget negativt.

Phillips Joker utspelar sig i Gotham under tidigt 1980-tal, vi följer Arthur Fleck som på ett flertal sätt är marginaliserad och utsatt. Faderlös bor han med sin mor, han drömmer om att slå igenom som komiker men arbetar sporadiskt som clown. Arthur lider av psykisk ohälsa, han kan inte kontrollera de skrattanfall han får vid olämpliga tillfällen. Han är tafatt med kvinnor och försvarar sig inte mot våldsamma män. Om filmen verkligen skildrar hur Batmans antagonist tar form är den ovanligt tragisk och realistisk för att höra till superhjältegenren. Psykisk ohälsa är ett av vår samtids medvetet förträngda fenomen, trots att väldigt många människor mår dåligt. Uppenbarligen är samhället inte anpassat för dem och tämligen ointresserat av dem. Fleck beskriver det flera gånger inkännande och sorgligt, bland annat konstaterar han att ”the worst part of having a mental illness is people expect you to behave as if you don’t.” Bortom allt politiserat tal om ”incels” och ”arga vita män” är skildringen av sveket mot psykiskt sjuka något som gör Joker högst relevant.

Både estetiskt och socialt finns starka paralleller mellan mikro- och makrokosmos, mellan Arthurs själsliv och det förfallande Gotham. Gotham fylls av sopor, människor är otrevliga och hatet mot de rika gror. Arthur själv kommenterar de mellanmänskliga relationernas förfall med orden ”everybody just yells and screams at each other. Nobody’s civil anymore. Nobody thinks what it’s like to be the other guy.” Man kan här jämföra med Julius Evolas beskrivning i Recognitions av hur kaos bryter igenom i en historisk ordnings sista fas. Evola talar om hur ”chaos organizes” och om ”destruction of personality”. Detta gäller både på individuell och kollektiv nivå, något som skildras väl i Joker. I filmens inledning är Fleck dock omedveten om detta, han är en bärare av kaos men han vet det inte själv. Clownsymboliken är oavsett vilket intressant, oavsett om man som althögerns memkonstnärer talar om ”clown world” eller ser de snarlika clownsminkningarna i It och Joker är den onda clownen symboliskt närvarande i vår samtid. I filmens inledning finns det bakom sminkningen dock fortfarande en marginaliserad men i grunden vanlig människa.

Ett centralt tema i filmen rör förhållandet mellan manligt och kvinnligt. Arthur har vuxit upp med en kvävande mor, formad av hennes psykiska sjukdom, försummelser och manipulationer. Sin far har han inte känt namnet på, än mindre träffat. Hans uppväxt har varit matriarkal snarare än patriarkal för att återknyta till Michea, närmast kybelisk om vi använder Dugins termer. Han saknar kontakt med sin manlighet i filmens början. Till moderns vanföreställningar kommer Arthurs kärlek till konsumtionssamhället, representerat genom drömmen att bli komiker och den föreställda relationen till talkshowvärden Murray Franklin (”I feel like I know you… I’ve been watching you forever”). Så blir Joker också en kommentar till skådespelssamhället, där ett samhälle fixerat vid yta och sken slår över i vansinne och vanföreställningar. Både i sin ideologi och i många människors vardag. Vanföreställningar och känslan av overklighet är ett återkommande tema i filmen, ”for my whole life, I didn’t know if I even really existed.

Arthur har negativa relationer med både kvinnor och män, där i synnerhet den goda modern snart avslöjas som något helt annat. De tre centrala männen i hans liv är på olika vis otillräckliga fadersfigurer. Murray Franklin är den föreställda fadern, men i verkligheten enbart yta och sken. Thomas Wayne är även han en symbolisk fadersfigur, brutalt rättfram men också oförmögen att förstå Arthurs verklighet. Trots detta representerar han den vaga möjlighet till försoning och utveckling som finns för Arthur, en möjlighet som kapas. Här finns kanske filmens tragiska kärna. Kollegan Randall försöker förvisso hjälpa Arthur men han gör det genom att ge honom en pistol. Denna gåva av en dödsbringare till en man som saknar kontakt med sin manlighet visar sig ödesdiger.

För en människa så alienerad och trasig som Arthur hade betydligt försiktigare och mer gradvisa former av hjälp varit mer lämpliga. Som det är nu är han inte redo att hantera makten över liv och död, och där är han tidstypisk. En människotyp breder idag ut sig som skiljer sig markant från de äldre traditionella och högborgerliga. Där de hade en ”suverän på tronen”, alltså en styrande kärna i själslivet, är många idag snarare behärskade av flyktiga känslor. För en sådan postmodern människotyp är bland annat principer och eget ansvar lika främmande som tanken att genom hårt arbete uppnå mästerlighet. Istället möter vi ressentiment, bristande självinsikt och allmaktsfantasier kopplade till utbrott av oproportionerligt våld. Den sociala motsvarigheten till denna människotyp utan ”suverän på tronen” är trasproletariatet, den postmoderna individen är ständigt frestad att uppgå i ett ansiktslöst kollektiv.

Man kan avslutningsvis notera att Phillips film har ”något för alla”. Det dyker upp nedskärningar och representanter för oförstående eller sadistisk överklass, något som kan tilltala många från vänstern. Det sociala sönderfallet väcker igenkännande i högern, så även Arthurs interaktioner med färgade. Men några teman är särskilt intressanta och fångar viktiga aspekter av vår samtid. Det handlar om det formlösa vansinne som finns under ytan både i kultur och psyke, ”bakom clownmasken” så att säga. Här uttrycker Phillips träffsäkert teman som Evola på sin tid förutsåg. Den postmoderna människotyp Phillips fångar är utbredd, Arthur är bara en av dess mer påtagliga företrädare och de flesta känner i någon mån igen den även hos sig själva. Ett centralt tema är även den kvävande, manipulativa modern som symbol för vårt samhälle, liksom den frånvarande fadern.

Sammantaget är det en intressant och välgjord film. Den fångar träffsäkert ett antal negativa aspekter av vår samtid, några positiva alternativ erbjuder den däremot inte (Arthurs ord om att ”werewolf and go wild” till trots). Filmen är estetiskt och dramaturgiskt välgjord, bland annat används spelet mellan ljus och mörker skickligt (den hugade kan notera i vilka scener Arthur får se solljus). Skådespelarinsatserna är också goda, i synnerhet Joaquin Phoenix gör en stark roll. Det är kort sagt en sevärd film, om än något lång.