Det svenska språkets förfall är inte något vi pratar om särskilt ofta, ointresse och låt gåmentalitet är hinder för ett sådant samtal. Språket ses idag som oviktig rekvisita människor ska få använda efter eget huvud, trots att det för våra förfäder var magiskt och kraftfullt. Indo-européerna såg det talade ordet som så nära knutet till verkligheten att vissa noaord undveks för att inte dra till sig det de syftade på, därav bland annat de många orden för hundarnas förfäder. Även det skrivna ordet var laddat med kraft, jämför runorna och ordet spells historia. En duktig retoriker eller säljare kan på många sätt betraktas som en deklasserad ordmagiker.
Vår moderna inställning till språket är alltså naiv, oavsett om man tolkar ordens magi bokstavligt eller inte. Foucault skrev om diskurser och förhållandet mellan kunskap och makt, Sloterdijk och Groys om hur vänstern använt språkpolitik för att dominera samhället. Även George Orwell intresserade sig för hur språket utnyttjas av makten. Beskrivningen av ”newspeak” i 1984 är kusligt träffsäker, med språkpsykologiska termer som ”crimethink”, ”doublethink” och ”crimestop”. I likhet med ”five-minute hate” är det beskrivningar av samtida fenomen. Crimestop är förmågan hos de politiskt korrekta att bryta en tankegång som hotar leda till politiskt inkorrekta slutsatser, doublethink förmågan att tänka två motstridiga tankar samtidigt. ”Det finns inga raser och den vita rasen bär på kollektiv skuld”. Möjligen skulle Freud invänt att detta inte är fullt så nya fenomen som orwelläsaren kan förledas att tro. Oavsett vilket ger Orwell oss ord för viktiga företeelser, vilket är ordmagi och språkpolitik i sig.
En intressant artikel på temat är Politics and the English Language från 1946. Orwell reagerade där på det engelska språkets förfall. Han menade till skillnad från Evola men i likhet med Marx att detta hade ekonomiska och politiska orsaker. Resultatet blir en ond cirkel, där fult språk leder till dumma tankar och dumma tankar leder till ännu fulare språk. Engelskan ”becomes ugIy and inaccurate because our thoughts are foolish, but the slovenliness of our language makes it easier for us to have foolish thoughts.” Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta är det ännu dunklare sagda, så att säga. Engelskans förfall yttrade sig enligt Orwell i utslitet bildspråk och otydlighet. Ord ersattes av fraser, kreativitet och personlighet ersattes av massproduktion och standardisering även på språkets område. Den som tvingats lyssna på några politiska tal känner väl igen den tendens Orwell skildrade, fraserna invaderar likt en armé av levande döda. ”Orthodoxy, of whatever colour, seems to demand a lifeless, imitative style.” Han vände sig också mot viljan att använda lånord för att det ska låta bättre, i dagens Sverige handlar det ofta om anglicismer. Synnerligen aktuell är Orwells kritik av de meningslösa orden, de som används med en hemlig och oärlig definition. Då som nu är ”fascist” ett av dessa meningslösa ord som förgiftar kommunikationen. Orwell skrev om det att ”the word Fascism has now no meaning except in so far as it signifies ‘something not desirable’.”
Nyspråket och flosklerna dödar alltså både språket och samtalet. Orwell gav ett antal riktlinjer för hur vi motverkar det, bland annat att inte använda talesätt vi vant oss vid från media och att inte använda långa ord när korta duger lika gott. Språkets förfall har många källor, vid sidan av politiskt korrekt nyspråk har vi att göra med anglicismer, vulgarisering och ”modernisering”. Men Orwells analys av nyspråket är en bra början för den som vill se språket som något betydelsefullt.
Om skribenten: Joakim Andersen
