Förhållandet mellan musik och samhälle är intressant, inte minst med tanke på i hur hög grad vi omges av musik vi egentligen inte själva valt. Det finns studier som tyder på att vissa genrer och artister påverkar bilförares hastighet, andra studier tyder på samband mellan musik och intelligens. Vi är vid det här laget också bekanta med Adornos tankar om kulturindustrin där även musik blir en massproducerad vara, tankar som kompletterar Guenons beskrivning av den moderna världen som präglad av kvantitet snarare än kvalitet (Marx och Adorno beskriver ett uttryck för en mer generell utveckling som Guenon och Klages identifierar). Men i Adornos modell är det ytterst förändringar i produktionsförhållandena som påverkar musiken, här genom kulturindustrin. En förändrad musik påverkar sedan samhället. Men man kan också föreställa sig att det är musiken som påverkar samhället direkt. Jacques Attali och Guillaume Faye var, delvis, inne på detta, enligt Faye kan förändringar i samhället ibland förebådas genom musiken. En mer renodlad version av detta synsätt finner vi hos Cyril Scott (1879-1970), i Music and its Secret Influence.

Scott var kompositör, författare och poet. Han var också teosof och hans musiksociologiska perspektiv utgår från teosofin, inte minst tron på ett antal Mästare som hjälper mänskligheten utvecklas. En sådan mästare, Koot Homi, ska ha spelat en viktig roll när Scott skrev Music and its Secret Influence. Man behöver dock inte vara teosof för att uppskatta Scotts resonemang, även om det förmodligen ger boken en extra dimension. Den stora skillnaden mellan Scotts perspektiv och det traditionella är att Scott har en mer optimistisk syn på historien medan Evola med flera ser den cykliskt. Synen på den sanna konstnären, och kompositören, som inspirerad av högre makter har de däremot gemensamt. Detsamma gäller synen på musik som något som påverkar oss. Scott citerar Platon och Aristoteles, Aristoteles menade att musik formar karaktär, ”emotions of any kind are produced by melody and rhytm… music has thus the power to form character”. Viss musik kan påverka känslorna i melankolisk riktning, annan musik gör oss effeminerade. Viss musik stärker vår självdisciplin, annan musik försvagar den. Och så vidare. Platon skrev därför att ”the introduction of a new kind of music must be shunned as imperiling the whole state: since styles of music are never disturbed without affecting the most important political institutions.” Relationen mellan 1968 och den psykedeliska musiken kan nämnas här, eller afrikaniseringen av den västerländska populärmusiken och pågående politiska tendenser. Vad som är höna och vad som är ägg är inte alldeles självklart, ett samhälle som slutar ta musiken på allvar kommer oavsett vilket att få problem. Detsamma kan gälla individer, ”as in music so in life” skriver Scott.

Scotts tes är att högt utvecklade och välvilliga mästare påverkat historien genom att inspirera stora kompositörer som Händel och Wagner. Hans genomgång av hur de påverkat européernas känsloliv är kunnig och fascinerande. Han skriver att Händels musik bidrog till viktorianismen genom sin majestätiska och sublima karaktär (”simple grandeur”), liksom att Beethoven genom sin förmåga att porträttera vitt skilda känslor förberedde psykoanalysen. Wagners musik präglas enligt Scott av ”unity in diversity”, Griegs musik var en förbindelse mellan mänskligheten och de små naturväsen som inom teosofin räknas till devornas släkte. Scott skriver att det inte var någon slump att Grieg var skandinav, i de skandinaviska länderna är, eller var, naturen närmare än i storstäder drabbade av förorening och materialism. Genomgången av olika kompositörer är intressant, även för den som tar Scotts teosofi med en nypa salt. Detsamma gäller hans genomgång av hur musiken påverkat olika kulturer, från indier och egyptier till greker och romare. Kulturers uppgång och fall kan enligt Scott förebådas genom deras musik, ”with so radical a change in their music, the character of the greeks themselves weakened”. Han citerar även Frazer, ”every faith has its appropriate music”. När kyrkomusiken tystnat var Franska revolutionen nära. Även det motsatta förhållandet gäller enligt Scott historiskt, kombinationen av trubadurerna och kyrkomusiken ledde till vandrande riddare och korsfarare.

Det finns frön till en verkligt givande kulturkritik i Platon, Aristoteles och Scott, den kritiken utvecklas delvis i boken. Så menar Scott att det inte bara är de goda mästarna som använder sig av musik för att påverka människorna, det gäller även betydligt mörkare krafter. Jazzen är ett exempel på det, den bidrog bland annat till sexualmoralens förfall och beskrivs av Scott som primitiv och sensationssökande (här påminner han starkt om Evola och Adorno). Arvet från jazzen fördes sedan vidare av rockmusiken, med ett starkt inslag av idoldyrkan och sexualitetens banalisering. Vulgär musik har haft som följd att ”we now have the misfortune of living in a vulgar and blatant age”. Scott påstår däremot inte att all jazz och rock har dessa egenskaper, det handlar om den mer generella effekten. Senare genrer som reggaeton, black metal och den debila muzak som spelas på H&M tas av naturliga skäl inte upp, inte heller den musikaliska Überfremdung som ägt rum efter att boken skrevs.

Sammantaget är Scotts musiksociologiska och -psykologiska resonemang alltså spännande och givande. Man kan invända mot delar av dem, men att det finns en koppling mellan musik och karaktär på både individuell och nationell nivå framstår som högst sannolikt. I hur hög grad Västerlandets pågående kris orsakats av förändringar i musiken är en annan fråga, att musikens regression spelat in är uppenbart. Kopplingen mellan hårdrockens marginalisering och det minskade thumos är här bara ett exempel. Den nyligen bortgångne LaRouche kämpade för operans ställning och även om vi inte delar hans tes att ”rock was not an accidental thing. This was done by people who set out in a deliberate way to subvert the United States” så finns det en koppling mellan musik, politik och samhälle.

Scott påminner också om att på samma sätt som vi bör vara medvetna om vilken mat vi stoppar i oss bör vi reflektera kring vilken musik vi lyssnar på. Bidrar den till självdisciplin, glädje och thumos eller gör den oss primitiva, slappa och liknöjda?

Relaterat: Cyril Scott and Music

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.