De senaste åren har motståndet mot turism tagit sig militanta uttryck i Katalonien och andra populära turistdestinationer. Bussar och cyklar har angripits och fientlig graffiti har riktats mot turisterna. ”Om det är turistsäsong, hur kommer det sig då att vi inte får skjuta dem?” är ett exempel bland flera. Fenomenet är intressant, inte minst då anti-turismaktivisterna ofta tillhör vänstern samtidigt som många inslag i deras kritik snarast är anti-moderna och identitära. Turismen är en viktig del av den moderna världen. Den kritiseras ibland för att vara själlös och banal distraktion för turisten själv, närmast en förlängning av produktionen. Ekoturism, backpacking och liknande är försök att finna former av resande som är mer autentiska och mindre kommersialiserade. Men den moderna turismen kritiseras också för sina negativa effekter på turistmålen, dessa kan summeras som antal och pengar. Turisternas antal kan liknas vid en invasion, Barcelonas dryga miljon invånare delar under året sin stad med 9 miljoner turister. Deras pengar fördriver människor från de stadsdelar där de kan ha bott i generationer.
Protester mot massturismens konsekvenser förekommer i synnerhet i Sydeuropa, i bland annat Venedig, Barcelona, Malta och Dubrovnik. Det handlar här om hur massturismen drabbar invånarna. Ekonomiskt handlar det om en form av gentrifiering eller ”airbnbifiering”, hyrorna höjs så att vanliga invånare inte har råd att bo kvar. Det handlar också om osäkra och prekära anställningar, ”uberifiering”. Inte sällan beter sig turister antisocialt och degenererat. Både den naturliga och kulturella miljön påverkas, en gång levande stadsdelar kan förvandlas till kommersialiserade, standardiserade och överbefolkade turistmål. I Katalonien talar man om barriocidio, mord på kvarter, för att beskriva hur en stadsdels identitet och själ kan gå förlorad. Resultatet beskrivs som ”turistifiering”, levande städer med själ, identitet, invånare och historia blir nöjesparker och märken.
Massturismens kritiker tillhör ofta den katalanska vänsternationalismen, bland annat partiet Candidatura d’Unitat Popular och aktivister från dess gren Arran. Det rör sig inte om något stort parti, men opinionsundersökningar i Barcelona tyder på att invånarna ser turismen som stadens största problem. Samtidigt är det intressant att vänsternationalistiska aktivister hamnar så nära högerns kritik av den moderna världen och massans herravälde. Man vänder sig inte mot den moderna fotbollen men väl mot den moderna turismen. ”Mer är inte alltid bättre” lyder CUP:s version av Guenons reaktion på den moderna världens reign of quantity. Arran har angripit massturismen för att ”döda kvarteren, förstöra territoriet och döma arbetarklassen till misär”. Man värjer sig mot beskyllningar om ”turismofobi” och menar att det handlar om legitimt självförsvar mot barriocidio. Oavsett vilket hamnar antiturismen i gränslandet mellan högerns fokus på kvalitet och identitet, i försvaret av rätten till sitt hem och platsers själ, och vänsterns mer kvantitativa fokus på prekära arbetsförhållanden och spekulation i bostäder. Man kan också notera att om ”turism” byts ut mot ”invandring” och ”massturism” mot ”Überfremdung” blir antituristerna svåra att skilja från kritiker av en annan form av barriocidio, nämligen invandringskritikerna. Detta oavsett om klottret i stil med ”vi vill inte ha turister i våra hus” kombineras med det naiva ”refugees welcome”. Snabb demografisk förändring innebär barriocidio.
Samtidigt kan man notera att det inte är turismen som sådan Arran med flera vänder sig mot, utan den rådande turismmodellen baserad på massifiering, uberifiering, airbnbifiering och liknande. Många föreställer sig andra möjliga varianter, som inte fördriver invånarna eller dödar platsens själ.
Relaterat
Tourism and Degrowth: Impossibility Theorem or Path to Post-Capitalism?
Om skribenten: Joakim Andersen
