Bland mina favoritförfattare återfinns, kanske något förvånande, Franz Kafka. Hans korta historia Förvandlingen, om den olycksalige Gregor Samsa som en morgon vaknar upp och finner sig själv förvandlad till en förvuxen skalbagge, är både vansinnigt rolig och sorglig. Ingen frågar sig egentligen hur det gått till, utan familjen Samsa försöker bara leva med den märkliga situationen, även om de skäms något för sin mångbente son. Denna absurditet är återkommande hos Kafka, och kan ses som en kommentar till livet i det moderna samhället. Det moderna samhället är ett samhälle där en massa märkliga saker bara drabbar oss med jämna mellanrum, utan att vi får någon egentlig förklaring till varför, eller ens ställer frågan (dessa märkligheter kan sedan vara allt från en massinvandring som ingen bett om, till att vi bollas som pingisbollar mellan olika myndigheter, eller att vi utan anledning blir arbetslösa). Det moderna samhället är i sin essens absurt, och Kafka fångar skickligt detta.
En av de Kafkaböcker som bäst beskriver denna absurda verklighet är Slottet. Den handlar om ”herr K” (en sida av moderniteten är att man fråntas sin identitet och sina rötter, och det är därför inte så underligt att huvudpersonen inte har ett riktigt namn). Herr K har kallats till ”Slottet” för att jobba som lantmätare, men han upptäcker snart att han hamnat i en overklig och farsartad byråkrati. Han dras in i olika äventyr för att få träffa någon av de ämbetsmän som styr ”Slottet”, men med ganska begränsad framgång.
Schmitt och Kafka
Ska man läsa Slottet ska man egentligen göra det strax efter att man läst den gamle konservative revolutionären Carl Schmitt och hans beskrivning av politikens förfall i det liberala samhället. Det är nämligen samma fenomen som Kafka beskriver i Slottet. Schmitt menar att liberalismen försöker utplåna det politiska, exempelvis genom att dölja suveränen, alltså maktens kärna. Istället för att veta vem som egentligen har makten, och vem som är ansvarig, får vi en diffus byråkrati där det är väldigt svårt att utkräva ansvar. Dessa byråkrater ser sällan sig själva som makthavare, och än mindre som politiska i någon mening (de har alltså en skev självbild, skulle man kunna säga).
Kafka uttrycker samma sak som Schmitt, men i extrem form. Beskrivningarna av olika byråkratiska procedurer är absurda och frustrerande, och inte minst herr K:s försök att komma in i Slottet är ett ständigt tema i boken. Makthavarna är närmast mytiska figurer för de vanliga människorna, och det går flera historier om dem, även om de samtidigt ses som så känsliga att de inte klarar att träffa vanliga dödliga. Fullt så illa är det kanske inte i Sverige än, men det är ändå rolig läsning under ett valår.
Kafka och den Andre
Om man har oturen att utsättas för den postkoloniala idéströmningen, inser man snart att det största illdåd som Västerlandet begått var när vi beskrev andra folkslag och kulturer. Vi förvandlade dem då nämligen till ”den Andre”, och byggde vår egen självbild genom den beskrivning vi gav av dem. Ett exempel är att om vi beskrev araber som livliga och exotiska, så innebar det att vi själva var behärskade och o-exotiska. Vi kanske inte insåg det, men postkolonialisterna vet att berätta att detta var ett illdåd av stora mått.
Den kanske mest kända svenska postkolonialisten är Masoud Kamali, som flitigt använt begreppet andrafiering för att kritisera detta. Masoud menar att vi aldrig får beskriva en invandrare, eller ens kalla honom/henne invandrare, för då andrafierar och förtrycker vi. Detta kan naturligtvis lätt få löjeväckande konsekvenser, och postkolonialismen kan nog snarare bero på en grundläggande motvilja mot västerlänningar än på någon vetenskaplighet. För enligt denna amöbateori blir det alltid fel när en västerlänning talar om ”den Andre”. Säger vi att en invandrargrupp är bra på att dansa, så ”konstruerar vi en vi-identitet som utmärks av kontrasten till den Andre som kopplas till djuriska och barnsliga egenskaper i form av dans”. Och om vi säger att de är dåliga på att dansa, så beskriver vi dem ju som underlägsna. Moment 22 som sagt.
Vad postkolonialisterna gärna missar är att ”andrafiering” är en mycket naturlig handling, som förekommer bland alla folk över hela världen och genom hela historien. Vad var det när kineser på 1800-talet slaktade de ”främmande djävlarna” om inte andrafiering, och vad är det man kan se i media från Mellanöstern om inte just andrafiering? Postkolonialisternas etnomasochistiska och anti-europeiska känslor gör dem dock blinda för detta.
Intressant är då att läsa Kafka, eftersom det är tydligt att för herr K så är bönderna den Andre. Detta är inte så märkligt då Kafka var urbaniserad och tjänsteman, men det är ändå väldigt tydligt.
”…deras köttiga läppar, deras öppna munnar följde med och följde likväl inte med, ty gång på gång irrade blickarna iväg och fastnade, innan de återvände, på ett eller annat likgiltigt föremål”
Bönderna framställs som en flock, inte som individer. De är ofta väldigt nyfikna på herr K, men samtidigt är de ett möjligt hot, och någon riktig kontakt uppnås aldrig. Även herr K:s två medhjälpare framställs som synnerligen barnsliga, även om de blir till personer mot slutet av boken. Man kanske bör tillägga att Kafka inte är särskilt negativ i sitt omdöme om bönderna, de är bara främmande, de är den Andre. I vilket fall som helst är det en trevlig bok, även om jag skulle rekommendera Förvandlingen i första hand.
Lämna ett svar