Den moderna vänsterliberalismen präglas av associationer och auktoriteter snarare än av fakta och analyser. Man kan här utan problem tala om en process av intellektuell degeneration, en process som gör många vänsterliberaler till maktens nyttiga idioter. Samtidigt finns det undantag från den allmänna tendensen, inte minst i de något mer radikala vänsterkretsarna. Ett intressant exempel på det är några vänsterteoretikers försök att analysera maktens feminina ansikte, med utgångspunkt i Slavoj Zizek.
Kulturteoretikern Mark Fisher, tragiskt bortgången häromåret, var en av dessa teoretiker. Fisher är överhuvudtaget en värdefull bekantskap för den som vill förstå kulturens kris, inte minst genom boken Capitalist Realism. I den tog Fisher med utgångspunkt i Slavoj Zizek upp senkapitalismens förändrade ansikte. Ett ”faderligt” fokus på plikter har exempelvis ersatts av ett ”moderligt” fokus på nöjen. Det hänger åtminstone delvis ihop med förändrad uppfostran, när båda föräldrarna arbetar träffar de sina barn så lite att de ogärna ägnar sig åt förbud och annat tråkigt. Fisher tar också upp hur moral ersatts av känslor under senkapitalismen.
Fishers ansats fördjupas av filosofen Jean-Claude Michea, bland annat i The Realm of Lesser Evil. Även Michea är influerad av Zizek och talar om ”faderliga” och ”moderliga” former av maktutövning. Citationstecknen används eftersom Michea är väl medveten om att även män kan vara skickliga utövare av ”moderlig” makt och vice versa. Den ”patriarkala” makten är den synliga, disciplinära makten, summerad av Engels i orden ”staten är en grupp beväpnade män”. Den erbjuder dig ett ”val” mellan att lyda eller att ta vissa mer eller mindre obehagliga konsekvenser. ”Valet” är samtidigt tydligt, vilket möjliggör uppror. Den ”matriarkala” makten utövas istället ”för ditt eget bästa” och i ”kärlekens” namn. Den kan vara svårare att ens få syn på, för båda parter. Michea noterar att viljan till makt hos en galen mor uttrycks genom anspråk på kärlek och uppoffringar. Det är då svårare att revoltera.
Micheas intressanta tes här är att angrepp på patriarkatets synliga hand lämnar matriarkatets osynliga hand höljd i dunkel. Det är därför det moderna emancipatoriska projektet, där patriarkatets disciplinära makt monterats ner, inte lett till önskat resultat i form av autonomi och frihet (jämför Paglia). Istället flyttar matriarkala former av makt, som exempelvis liberalismen har svårt att ens beskriva, fram sina positioner. Michea beskriver resultatet som ”control societies… bathing in this strange climate of generalized self-censorship, repentance and guilt.” Allas krig mot alla kompletteras nu av det Michea kallar ”var och ens krig mot sig själv”. Det hela beskriver politisk korrekthet väl. Michea blir elak men träffsäker när han tillägger att ”no particular intellectual agility is required to note the existence of permanent police controls, which is thus quite within the capacity of a person of the left.” Han fortsätter sedan: ”But an infinitely more complicated operation is needed to recognize the power that google exercices over modern individuals, above all over an individual who has always been subject to the techniques of maternal control.” Det finns alltså en koppling mellan liberalism, matriarkala former av kontroll, infantilisering, senkapitalism och politisk korrekthet.
Sammantaget finner vi alltså att det finns givande ansatser även i vänstern, via Zizek och en innovativt använd psykoanalys, för att förstå kopplingen mellan senkapitalism och politisk korrekthet. Ansatsen används sällan, gissningsvis för att många av de potentiellt inblandade ”has always been subject to the techniques of maternal control” men den finns där för den som kan läsa. Fishers och Micheas analys av det nya matriarkatet kombineras med fördel med vissa högertänkares insikter, i synnerhet Samuel Francis machiavelliska distinktion mellan eliter som är rävar och eliter som är lejon, de Benoists tankar om mjuk totalitarism, och Julius Evolas teori om gynekokratin. Ska vi på allvar förstå dagisstaten och kunna bjuda den motstånd är de nödvändiga.
Om skribenten: Joakim Andersen
