Den tyske filosofen GWF Hegel är idag kanske mest känd som en av Marx viktigaste inspirationskällor. Hegel och Fichte företräder då den tyska idealismen, Smith och Ricardo den politiska ekonomin och Owen med flera socialismen. Många marxister har under åren återknutit bekantskapen med Hegel och berikat sin förståelse av historien och samhället genom den. Men Hegel är av betydande värde även för icke-marxister, i synnerhet på grund av att han lär oss att tänka. De slutsatser han kommer fram till är här inte alltid det mest intressanta, något han har gemensamt med Marx, det centrala är hur han når dem. Marx fick sin metod från Hegel och här finner vi en av marxismens styrkor i jämförelse med exempelvis liberalismen. Hegel tänker dialektiskt, något vi kommer återkomma till.
Det betyder för det första att han tänker historiskt. Historien är i ständig förändring, folkstammar och religioner föds, utvecklas och dör. Hegel ser en mening bakom allt detta, det behöver man inte nödvändigtvis göra för att ha utbyte av hans synsätt. Man ser då allt från staten Sverige och kapitalismen till liberalism och socialism som historiska fenomen. De har inte alltid funnits och de kommer inte att finnas för evigt. Dessutom befinner de sig i förändring, exempelvis liberalismen kanske var vital och förenad med thumos och sunt förnuft under 1800-talet men idag kan den ha förvandlats till något helt annat. Distinktionen mellan offentlig och privat sfär kanske hör 1800-talet till, och om vi håller fast vid den i en helt annan situation kanske vi inte förstår vår samtid. Vänster och borgerlighet kanske var motpoler under 1950-talet, men idag kan de ha bildat en oskön och instabil förening istället. Et cetera. Synsättet kan slå över i nihilism, men i grunden är det användbart.
För det andra tänker Hegel ofta i motsättningar. Hans dialektik innehåller många användbara inslag. Bland annat kan man förklara massinvandringens brydsamhet för en marxist genom att påminna om att kvantitativ förändring vid en viss punkt slår över i en kvalitativ (100 invandrare är 100 extra svenskar, 1000000 är ett inbördeskrig i vardande). Min personliga favorit är insikten att saker och ting kan slå över i sin motsats. För stor frihet kan exempelvis bli ofrihet, av ohejdad konkurrens kan man få monopol. På liknande vis är det farligt att stirra in i avgrunden, och tanken kan vid en viss punkt vända sig mot tänkaren (postmodernismen är ett exempel på detta). Men tänkandet i motsättningar är fruktbart. Marxismens fokus på motsättningar som leder till något nytt, exempelvis mellan klasser och mellan produktionsfaktorer och produktionsförhållanden, torde vara välkänt. Men synsättet kan användas mer kreativt än så. Man kan exempelvis hävda att Europas kris idag beror på motsättningen mellan universalism och partikularitet, att en civilisation med universell syn på världen och mänskligheten bara omfattar en del av dem är en motsättning. Det finns då inga argument mot att övriga mänskligheten bosätter sig i den geografiskt begränsade civilisationens domäner, vilket innebär att den går under. Om inte en syntes kan finnas, exempelvis någon form av etnopluralism (eller det mindre troliga alternativet världserövring). På liknande vis kan man identifiera en motsättning i dagens vänster, där identitetspolitik från att ha varit ett komplement till klasspolitik är på väg att ta över helt. Detta är inte motsättningar som var aktuella på Hegels tid, men de antyder synsättets värde. Att hitta de viktigaste motsättningarna både i samhället och i andras argumentation är alltid användbart. Alternativet till att tänka dialektiskt är att vara liberal och tänka ytligt och i självklarheter, och det är som historien visar ett kraftigt underlägset alternativ.
Geopolitiken
The Mediterranean is thus the heart of the Old World, for it is that which conditioned and vitalized it.
– Hegel
I Föreläsningar över historiens filosofi utvecklar Hegel en genuin historiefilosofi. Återigen är sättet att tänka mer värdefullt än slutsatserna, detta förhindrar dock inte att många av slutsatserna också är givande. Den asiatiska despotismen dyker exempelvis upp, liksom en positiv syn på de germanska folken i allmänhet och tyskarna i synnerhet. Beskrivningen av de senare är givande och nyttig läsning i en anti-germansk tid. Det finns mycket givande resonemang om staten och om nationer och nationalkaraktärer.
Ett intressant spår är Hegels geopolitiska tänkande, geopolitiska resonemang spelar en återkommande roll i föreläsningarna. Han gör en koppling mellan de tyska skogarna och frihet (”had the woods of Germany been in existence, the French Revolution would not have occurred” noterar han bland annat). Islam kopplar han istället till öknen, han beskriver poetiskt islams historia med hjälp av sandliknelser. Greklands geografi bidrar istället både till splittringen och till mångfalden.
Afrika söder om Sahara ingår inte i Hegels historia, hans omdömen om dess invånare är diplomatiskt uttryckt inte särskilt politiskt korrekta (”the land of childhood”). USA var ännu inte en stat i egentlig mening under Hegels tid, det fanns stora ytor att kolonisera och befolkningstrycket kunde lösas på så vis. ”A real State and a real Government arise only after a distinction of classes has arisen, when wealth and poverty become extreme” skriver Hegel. Inte heller Amerika ingår därför i hans historia, Amerika hör framtiden till.
Historien äger istället rum i Eurasien. Hegel skriver:
The true theatre of History is therefore the temperate zone; or, rather, its northern half, because the earth there presents itself in a continental form, and has a broad breast…. In the south, on the contrary, it divides itself, and runs out into many points.
Hegel menar att inget förenar som vatten. Han gör även en psykologisk analys här, havet påminner oss om det oändliga och bjuder in oss till både sjöröveri och handel. Hegels analys påminner här en del om Dugins begrepp talassokrati och tellurokrati, ”the land, the mere Valley-plain attaches him to the soil; it involves him in an infinite multitude of dependencies, but the sea carries him out beyond these limited circles of thought and action.” Till skillnad från Dugin ser han dock inte tellurokratin som enbart positiv, de asiatiska despotismerna intresserade sig sällan för havet.
Världshistorien börjar för Hegel i Asien. Han beskriver Kina och Indien, fortsätter sedan till Persien. Det finns ett indo-europeiskt inslag hos Hegel, han skriver om perserna att en europé känner sig hemma bland dem på ett sätt som hon inte gör i Indien. Hegels analyser av persisk religion och de grekiska gudarna har också tydligt indo-europeiska drag, de germanska gudarna är han däremot ointresserad av (det han säger om Jupiter och Apollo kan av den hugade appliceras i hög grad även på Oden, den ursprunglige dialektikern). Kina och Indien präglas av spelet mellan fruktbara slätter och högländer med nomader. Nomaderna kan angripa och erövra slätterna, men någon utveckling äger inte rum som följd av det annat än att nomaderna uppgår i slättens samhällen. I Persien äger något annat rum, ”in Persia the two principles – retaining their diversity – became united, and the mountain peoples with their principle became the predominant element.” Ett genuint imperium skapas som följd av detta, ett imperium Hegel beskriver med tydlig sympati.
I det persiska imperiet existerar olika former av andens utveckling sida vid sida. Vi finner där den persiska religionen med fokus på ljuset, den egyptiska religionen med dess djurgudar, där anden börjar frigöra sig från naturen, och den judiska religionen med den rena tankens abstraktion. Dessa former utgör framsteg jämfört med Asien, men de utgör också utmaningar som sedan bearbetas av greker, romare och tyskar. Ett inslag i Hegels historiefilosofi är att andens utveckling mot självmedvetande kan liknas vid en fackla som successivt förs vidare av nya folk. Gamla motsättningar löses, men nya uppstår också. Det är också så att när facklan lämnas över från ett folk till ett annat brukar det nya folket betvinga det förra. I Greklands fall handlar det om Achilles och Alexanders krig mot Asien. Senare erövrar Rom Grekland, men påverkas också av hennes filosofi.
Hegels historiefilosofi är alltså givande, inte enbart för den inblick i hans sätt att tänka den erbjuder.
Om skribenten: Joakim Andersen
