Världens ensammaste folk

Aktuellt, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Konservatism, Kultur, Marxism, Metapolitik, Nya högern, Politik, Rekommenderat, Samhälle

  • 16
    Delningar

Svenskarna har beskrivits som ”världens ensammaste folk”. Fyra av tio hushåll är ensamhushåll, det handlar om 1,7 miljoner människor och antalet ökar. Situationen är likartad i många andra västländer men i Sverige är andelen människor som lever ensamma högst. Detta kan förefalla paradoxalt då antalet invånare hela tiden ökar, men man kan också misstänka samband mellan folkökning och atomisering. Atomiseringen gör att något motstånd under lång tid inte organiserats mot ovälkommen folkökning (och andra ovälkomna elitprojekt), en kostsam folkökning innebär också att många arbetar mer än de mår bra av och betalar för mycket i skatt. Dessa förblir atomiserade och ensamma. Ensamheten har två sidor. En del människor är socialt isolerade och saknar de relationer de skulle önska, detta beror både på atomiseringen och att vi är ett introvert folk. För andra människor handlar det om ett romantiskt underskott, många saknar både partner och familj. Detta beror bland annat på sammanbrottet för det normsystem som funnits kring dejting, ideologiskt driven androgynisering samt populärkulturen.

Ensamhet är inte nödvändigtvis något negativt, för vissa ger det istället oberoende och inre frihet. Men för majoriteten tycks det snarare vara så att ”man är mans gamman”, människan är ett socialt djur och mår inte bra av ensamhet. En metastudie tyder på att de hälsomässiga riskerna med att vara socialt isolerad kan jämföras med rökning och fetma. I Sverige är mer än var fjärde äldre ensam, detta orsakar ofta depression och fysiska sjukdomar. Vårt samhälle har genomgått en extrovert kulturrevolution och en ovälkommen folkökning, vilket innebär att det idag för många människor förenar det sämsta av två världar. Storstadens larm och folkmassor i kombination med tassemarkernas brist på nära relationer.

Detta kan kopplas till flera tendenser. Digitaliseringen nämns ofta som en förklaring till relationernas urvattnande, de förblir kvantitativt många men förlorar kvalitet när de äger rum på Facebook eller Tinder. Detta kan ses som ett sentida uttryck för Debords och Vaneigems tankar om skådespelssamhället, det kan också ses som ett exempel på det traditionalisten Rene Guenon kallade ”the reign of quantity”. Det som kan räknas och mätas är det som ses som viktigt. Andra värden och resurser, som gemenskap och djupa relationer, står lägre i kurs. Här finns också en koppling till distinktionen mellan materialism och immateriella värden. Vårt samhälle har i samband med liberalismens hegemoni genomgått en materialistisk och kvantitativ kulturrevolution, vilken innebär att det talas mer om BNP, statistik och skattesatser än om immateriella och kvalitativa värden.

Här kan man anknyta till ett av de mer marginaliserade perspektiven från den historiska marxismen, distinktionen mellan produktion och reproduktion. Man kan då
tala om dagens situation som krisen i reproduktionen. Det liberala samhället är effektivt vad gäller produktionen av varor och tjänster, mindre effektivt vad gäller reproduktionen av sådant som gemenskap, mental hälsa och barn. Detta tycks bero på att produktionen äger rum på bekostnad av reproduktionen, liksom att värderingar och synsätt kopplade till produktionens sfär invaderar reproduktionens. Liberalismen saknar för övrigt en begreppsapparat för den reproduktiva sfären vilket gör detta problem något osynligt (en brist liberalismen i hög grad delar med marxismen, realsocialisterna trodde sig kunna tävla med realkapitalismen på produktionens område och marginaliserade också reproduktionen). Oavsett hur man ser det är det i varje fall uppenbart att ett samhälle som inte kan reproducera sig, vare sig demografiskt eller kulturellt, är dysfunktionellt även om det har hög tillväxt. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv kan det hela åtgärdas genom import av nya producerande och konsumerande ”individer”, men de flesta anar snabbt att ett rent ekonomiskt perspektiv inte minst här är farligt begränsat. Det kvittar exempelvis att du tjänar mycket pengar om du samtidigt är på väg att gå in i väggen och försummar dina relationer, det gäller både folk och individer.

Sammantaget är detta ett viktigt område för en samtida civilisations- och samhällskritik. Att ta upp frågan är i sig värdefullt, debatt och medvetandegörande är här nödvändigt. Var och en bör också fråga sig vad som kan göras. På individuell nivå kan man bland annat vårda sina relationer och motverka atomiseringen, på politisk nivå kan man exempelvis tänka sig åtgärder för att uppmuntra familjebildning, minska det importerade mansöverskottet, föra fram mer kvalitativa värden i statspåverkad media och minska omsättningen av personal i äldreomsorgen. Den hugade har säkert fler förslag på både individ- och samhällsnivå.


  • 16
    Delningar
  • PlebisPlebojis

    Du avstår iallafall från att hylla det som någon ”traditionell svensk egenskap”, till skillnad från tidigare.