Under det tidiga 1990-talet var The Simpsons en av de tecknade serier jag tyckte mest om. Det var träffsäker satir av livet i den moderna världen, karaktärerna var dessutom tidlöst underhållande. I efterhand kan man följa patriarkens accentuerade kris genom gestalter som Homer Simpson och Al Bundy, de många avsnitten tog upp allt från den respektlösa behandlingen av gamla/Abe Simpson till postmodernismen (”weird for the sake of weird”) eller den giriga och ytliga barnkulturindustrin/Krusty the Clown. Den träffsäkra satiren kompletterades med roliga karaktärer, i synnerhet den infantila urkraft som är Homer Simpson var fascinerande men det fanns många andra (Disco Stu, Moe Szyslak, Edna Krabappel med flera). Ofta var de symboler för någon existentiell aspekt av den mänskliga erfarenheten, från girighet till ensamhet. Naturligtvis var serien samtidigt en del av den moderna värld den skildrade, bidrog till förfallet och fick det att framstå som både roligt och oundvikligt, men det var välgjort och underhållande och kan ge inspiration till den som vill åstadkomma något liknande från höger.
De senaste åren har jag inte följt Simpsons, både av tidsskäl och för att serien inte är lika underhållande som den en gång var. Det är nu dessutom många år sedan politiskt korrekta sensmoraler började smygas in i avsnitten. En sådan utveckling är en dödsdom för humor som bygger på lika delar nihilistisk chock och träffsäker samtidssatir. Men alla har inte varit nöjda ens med denna politisering av serien, The Simpsons anklagades nyligen för rasism på grund av karaktären Apu. Apu Nahasapeemapetilon är en indisk butiksägare, en stereotyp som ofta säljer utgången skräpmat och hälsar sina kunder med ett ”Thank you, come again” med stark brytning. Apu är inte den enda indiern i serien, de andra är inte lika stereotypa, men detta har inte hindrat komikern Hari Kondabolu och andra att angripa Simpsons för rasism (bland annat i en dokumentär). Försöket att bemöta detta i ett Simpsonavsnitt föll inte i god jord, gissningsvis för att man varken pudlade fullständigt eller bemötte anklagelserna som de patetiska angrepp de faktiskt är. Man svarade kort sagt som om det handlade om ärligt menade påståenden snarare än angrepp, och bjöd på så vis in till fortsatta attacker.
Det hela är oavsett vilket ett intressant samtidshistoriskt fenomen. Dels bekräftar det att ”revolutionen äter sina egna”. The Simpsons har en vänsterliberal framtoning, men det förhindrar inte Kondabolu med flera att angripa den. Tvärtom finns risken att de valt Simpsons som måltavla just eftersom serien har en vänsterliberal framtoning och kommer ta angreppen på välvilligt allvar. Sam Francis beskrev den nya klassen som accelerationistisk, samhället och dess idéer utsätts för ständig förändring. Detta gör att fenomen som inte varit rasistiska blir det, retroaktivt, eftersom definitionen av rasism hela tiden utvidgas. Bakom detta finns, som Kondabolu illustrerar, egenintressen hos diverse i grunden ointressanta aktörer. Dessa kan inte skapa något eget, men de kan angripa andra. Nietzsche hade en del att säga om dem.
Det hela bekräftar också att man inte kan förstå ett samhälle enbart utifrån begreppen teori och praktik. Vid sidan av dessa finns också sentiment, som bland annat förklarar till synes underliga fall av dubbelmoral och selektiv perception. Kondabolus tunnelseende är egentligen häpnadsväckande, han ser att Apu är en stereotyp indier men han är inte kapabel att se vilka fasansfulla stereotyper av den vita arbetarklass- respektive överklassmannen Homer Simpson och mr Burns är. ”Det är bara rasism om du är vit”, som bekant, stereotyper av vita är oproblematiska enligt sådana som Kondabolu. Detta gör honom dock samtidigt användbar, han avslöjar vilka sentiment som genomsyrar vår samtidskultur.
Om skribenten: Joakim Andersen
