En man måste ha rätt att försvara sin heder. En kvinna måste ha rätt att försvara sin dygd. Det impulsi­va och ögonblickliga skamstraffet örfilen är härvidlag ett i många fall högst verksamt och väl avpassat medel. Till dygdens försvar kan det ibland krävas kraftfullare metoder än så.

Ett samhälle där människor inte kan försvara sin heder med lämpliga fysiska medel utan att betraktas som brottslingar och riskera förödmjukande straff, där de istället är hänvisade till en långsam, invecklad och osäker juridisk process, som dessutom för många är så kostsam att de inte har råd att utnyttja den, är ett samhälle utan heder. Det är ett samhälle där den enskilda människan inte har något egenvärde för de makthavande och där hennes självkänsla och självrespekt följaktligen saknar politisk betydelse. Vi kan jämföra detta samhälle med de forntida österländska despotierna, där folket var furstens egendom som han ägde rätt att råda över på det sätt han fann lämpligt. Ett samhälle av fria och självbestämman­de människor, där staten är folkets tjänare istället för tvärtom, präglas alltid av en stark hederskultur och är fritt och sunt så länge det gör det. När representanterna för den moderna paternalistiska socialstaten försöker intala oss att hederskultur är detsamma som kvinnoförtryck, tvångsgifte och legaliserade våld­täkter, är detta inte bara ett uttryck för okunnighet och trångsyn utan även ett led i det medvetna arbe­tet för att försvaga hederns och ärans ställning och inflytande. Ju större roll äran spelar för en människa desto svårare är det ju för överheten att styra och disciplinera henne. Hederskultur har lika mycket eller mera med mannens heder att göra som med kvinnas dygd, även om det för familjens eller släktens del finns viktiga överlappningar här.

När den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth ger en näsvis slyngel en inte alltför hård örfil för hans försmädligheter är han i sin fulla rätt att göra så. Eller, rättare sagt, han borde vara i sin fulla rätt att göra det. Om Ekeroths uppträdande i övrigt vid det aktuella tillfället hade varit klanderfritt och motsvarat de krav man kan ställa på en svensk riksdagsman borde han dessutom respekteras och berömmas för sitt handlingssätt. Genom att vägra låta sig bli hånad försvarar han ju inte bara sin egen heder utan även andras. Nu är detta utifrån vad vi vet tyvärr inte möjligt, utan vi får begränsa oss till att hävda att han har rätt att försvara sin heder på det sätt som han gjorde. Vad ska vi kalla ett samhälle som inte kan eller vill se saken på detta sätt? Som har förlorat allt sinne för heder och ära och inte läng­re förstår hur viktiga och positiva dessa kulturföreteelser på det hela taget är?

Med detta försvar för Kent Ekeroths handlande vill jag givetvis inte hävda att människor har rätt att ta lagen i egna händer och utdela örfilar hur de vill och när det passar dem. Opartiska statliga domstolar eller motsvarande måste alltid finnas för att kunna gripa in när det behövs. Om den som har blivit till­rättavisad med lämpliga fysiska medel för sina övertramp – den provokative amatörkomikern i krogkön som får en örfil som lön för sitt vulgära skämtlynne, kvinnofridskränkaren som blir slagen till marken av pojkvännen, våldtäktsmannen som råkar välja fel offer och får en spark i skrevet och näsbenet knäckt – av brist på anständighet och skamkänsla vägrar finna sig i detta, utan tvärtom hävdar att är han som har blivit kränkt och utsatt för övervåld och fordrar upprättelse, då får tvisten lösas i domstol. Men utgångspunkten måste alltid vara att en människa har rätt att försvara sin ära med fysiska medel och att hon ska frias från alla påföljder om hon inte har använt mer våld än kränkningen motiverar. En örfil som svar på ett fult tillmäle eller en oönskad handpåläggning ska enligt denna utgångspunkt aldrig kun­na betraktas som en våldsexcess. För att upprättelsen ska vara fullständig borde den förolämpade även kunna tilldömas någon form av skadestånd från motparten. Hon ska inte behöva konstruera historier om självförsvar för att undgå orättvisa och orimliga straff. I så fall måste en människas försvar för sin heder börja betraktas som en form av självförsvar.

Kent Ekeroth bör enligt min mening, som väl knappast väger särskilt tungt i sammanhanget och som därför kan yttras utan några större konsekvenser, inte förödmjuka sig genom att överklaga den fällande domen i Stockholms tingsrätt för ringa misshandel, utan tvärtom med upphöjt lugn ”ta sitt straff”. Ett dylikt uppträdande skulle devalvera straffets innebörd och upprätta Ekeroth i hans likars ögon. Det skulle därtill bidra till att belysa bristen på hederskänsla hos det svenska samhället och visa hur för­vrängd och orimlig den svenska lagstiftningen är. Man skulle naturligtvis kunna önska att hans parti Sverigedemokraterna hade haft modet och den långsiktiga strategiska insikten att tydligt och bestämt ställa sig bakom honom, och att man redan på förhand, oavsett utgången i tingsrätten, hade beslutat att ge honom fortsatt förtroende i en position som motsvarar hans kapacitet. Det hade varit ett konkret och kraftfullt sätt att ställning för ett Sverige präglat av stolthet, mod och handlingskraft istället för av rädsla, undergivenhet och passivitet.

Låt oss nu ta tillfället i akt och reflektera en stund över vad ett återinförande av duellrätten skulle kunna innebära för svenskt vidkommande…

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.