Jonas Åberg – Nostos

Åsiktskorridoren, Ekologi, Filosofi, Konservatism, Konst, Kultur, Litteratur, Metapolitik, Musik, Politik, Recensioner, Rekommenderat


De senaste åren har en grupp lovande svenska författare gjort sin litterära debut. Bland dessa finner vi inte minst Jonas Åberg, aktuell med Nostos. Nostos, med undertiteln Prosaiska oden I-L, är en av 2017 års mest fascinerande böcker. Den som följt Jonas texter på Motpol vet att han skriver texter som förenar djupsinniga reflektioner och ett närmast poetiskt språk, det gäller också Nostos.

Nostos består av flera betraktelser. En del är mystiska, bilder och skeenden som antyds och lockar till tolkningar. Den första texten, Uppvaknande, är ett bra exempel. ”I världen mellan världarna sätter sig en kvinna långsamt upp” börjar den, och sedan beskrivs gradvis mer av hennes omgivningar. Är det en kvinnosjäl som vaknar upp i bardo, mellan ett liv och ett annat? Är det en metaforisk beskrivning av hur vi föds, förundrade och en aning förvirrade, och sedan dras in i andra rösters historier? Eller något annat? Någon definitiv förklaring ges inte, men det är en fascinerande upplevelse att följa Åbergs poetiska språk i dessa texter. Inte minst fängslas jag av hans förmåga att vända på perspektiven, det finns en poesi men också ett djup i stycken som ”för att kunna se utan att bländas måste ögat redan vara fyllt av ljus” och ”om vintern när det snöar stilla, när världen fylls av ljus och ljuset fylls av världen”. Spelet mellan frånvaro och närvaro, mellan yta och djup, återkommer i flera texter. Det är med en poets och konstnärs ögon läsaren här bjuds in att se den värld som annars lätt tas för givet. De mystiska och poetiska styckena tillhör för min del behållningen med Nostos, och gör boken till unik svensk samtidslitteratur i ordets bästa mening.

Nostos lyfter fram livet, kärleken, hemmet, rötterna, det verkliga, drömmen, festen och barndomen, på ett sätt som för mig för tankarna till Ludwig Klages och hans biocentriska filosofi. I offentligheten nedvärderas ofta vår vardag, det som lyfts fram är det storskaliga och främmande. Men Nostos skildrar hemmet och hembygden som något meningsfyllt, bland annat i St Crispin’s Day där två bilar tävlar mot varandra på en öde landsväg och nya legender och hjältar föds. Här vänds perspektiven, de som deltar i detta meningsfulla skådespel kan omöjligt leva i ”the middle of nowhere”, tvärtom. De som inte lämnar hembygden utan finner ett liv där skrivs det sällan sånger om, men de ”är en del av den starka och beständigt ljudande underström som bär de skrivna sångerna och ger dem deras mening.” I den hotande stormen är det hemmet som lyser med glans och mening, ”dem vi älskar och inte kan leva förutan”. Det är samma känsla för livet som Klages gav namnet Seele, beskrivningarna av vardagens detaljer och magi väcker många gånger minnen och nostalgi. Oavsett om det är de gula rapsfälten som lyfts från att vara knappt uppmärksammad bakgrund till att ses som de magiska fenomen de är, eller barndomens leksaker, äpplen och färger är Jonas träffsäker. I en av mina favoriter, texten80-talet, hyllas festen, livet och kärleken, ”istället för ideologierna och politiken ställde vi tron på livet här och nu”.

Förmågan att uppleva livet här och nu hotas dock ständigt, hotet är på många sätt psykologiskt. Skräcken för att hantera den egna döden, det faktum att ”det enda verkliga mysteriet är utplåningen”, kan leda till att vi sysselsätter oss med ständig aktivitet för att slippa tänka. Vi lever då heller inte här och nu. I förlängningen hotar något liknande den översocialisering Evola talade om, viljan att leva genom andra, i ett konsensus skapat med, eller av, andra. Jonas talar om de rättrogna, som under 1980-talet en tid tycktes ha trängts tillbaka. Men ”vi vet det nu att världen aldrig kan bli helt fri från dem som bara kan leva sitt liv genom andra människor.” Mot detta står en förmåga till det Thomas Nydahl kallar inre frihet och andra även kallat autarki, ”hon bryr sig inte längre om att bli sedd av någon eller trodd, allt hon behöver finns hos henne själv nu – och ju mer hon ger desto mer kommer hon att växa.” I texter som dessa förenas psykologi, filosofi och sociologi på ett fruktbart sätt, här finns flera aha-upplevelser som förklarar vårt eget samhälle och varför ”illusionen om det perfekt planerade samhället.. har bländat dem som tror att makten är någonting yttre.” Det är poetiskt och det är på samma gång en givande samhälls- och civilisationskritik.

Sammantaget är Nostos en spännande och fruktbar bekantskap. Där finns mystiska texter där perspektiven vänds, där finns ett poetiskt språk och en förmåga att fånga vardagens magi såväl som dess detaljer. Där finns också en träffsäker och djupsinnig filosofi med hemmet, livet och kärleken i centrum, en vision som kan fördjupa och bekräfta den konservativt sinnade läsarens egna reflektioner. Nostos utgår också naturligt från en europeisk konst- och bildningstradition, där Dante, Lars Gustafsson, Milla Jovovich och Simone Weil är lika självklart närvarande som Johannes Ockeghem, Henry Purcell och Monteverdi. Detta är en bok som rekommenderas varmt.

Nostos införskaffas bland annat här: Arktos