Den moderna ”vänstern” har i hög grad brutit med marxismen, och ersatt Karl Marx och Friedrich Engels med bland annat Michel Foucault, Jacques Derrida och Judith Butler. Detta bidrar till dess intellektuella förtvinande och allt märkligare sängkamrater, det innebär också att Marx och Engels kan betraktas med mer nyktra ögon idag än under 1900-talet. Detta är värdefullt för man kan då göra en dekonstruktion av deras tänkande, där de givande insikterna skiljs från det mindre givande, plocka russinen ur kakan. Evola menade att vår tid är så förfallen att den marxska historiesynen i grova drag är korrekt. Man kan därför tänka sig en läsning av Marx ”från höger”. Man kan också tänka sig att spillrorna av den genuina vänstern gör en ny, på samma gång förutsättningslös och självständig läsning av sina klassiker. En sådan läsning skulle kunna identifiera tidigare ignorerade teman med Tacitus, Henry Morgan och Hegel som nycklar. Bland annat kan man säga att det går ett sällan uppmärksammat men tydligt spöke genom Marx texter, spöket efter folkförfattning, blodsförvantskap och jordgemenskap. Vad det säger om ”negationens negation”, det som kan följa på dagens system, överlåter vi åt var och en att själv avgöra.
Bland de viktigaste verken av Marx finner vi Pariskommunen från 1871 (som vanligt med kärnfulla förord av Engels). Marx hade med intresse och engagemang följt händelserna i Frankrike, där ett förlorat krig mot Preussen lett till uppror med både nationella och sociala förtecken. Kampen mellan kommunarderna och ordningens representanter blev blodig, och slutade med kommunens fall. Marx såg det hela som historiskt betydelsefullt, lärorikt för arbetarna i alla länder, och skrev sin analys med det som utgångspunkt. Man kan läsa Pariskommunen på flera nivåer.
Pariskommunen och staten
Samhället hade för vården av sina gemensamma intressen ursprungligen skapat sig egna organ genom enkel arbetsdelning. Men dessa organ, vars topp statsmakten bildade, hade med tiden i sina egna särintressens tjänst förvandlat sig från samhällets tjänare till dess herrar… Just i Amerika kan vi allra bäst se hur statsmakten gör sig självständig gentemot samhället, vars blotta verktyg den ursprungligen var bestämd att vara… ändå har vi där två stora rövarband av politiska spekulanter som omväxlande tar statsmakten i besittning och bedriver utsugning med de mest korrupta medel och till de mest korrupta ändamål – men nationen är vanmäktig mot dessa två stora karteller av politiker, vilka påstår sig stå i nationens tjänst men i verkligheten behärskar och plundrar den.
– Engels om partier och parlamentarism
Den vanligaste läsningen av Pariskommunen är i grunden en saga om kampen mellan gott och ont. Den är som sådan effektiv, och lärorik för den som vill skriva liknande historier och skapa moderna myter i ordets sorelska mening. Samtidigt innebär det att man måste vara medveten om att det är en partsinlaga, och att Marx är känslomässigt och politiskt engagerad på den ena sidan. Texten kan också läsas som historien om en öppen fas i klasskampen, där de båda sidorna tar till vapen mot varandra. Detta perspektiv är också värdefullt att sätta sig in i, men för detta är Pariskommunen inte den bästa introduktionen på grund av ovan nämnda engagemang.
Mer givande är texten som en inblick i hur ”proletariatets diktatur” de facto kan se ut och Marx analys av staten. Marx hamnade tämligen nära anarkisterna i sin uppskattande skildring av kommunens tämligen direktdemokratiska ansatser. Beskrivningen av statens historia som här möter oss, fördjupad i Familjens, privategendomens och statens ursprung och de etnografiska anteckningsböckerna, är dialektisk och för tankarna till sagan om trollkarlens lärling. Samhället skapar staten för att lösa olika problem, men statens företrädare gör sig sedan oberoende av folket och får egna intressen. Marx beskrev dem som parasiter, Engels som korrupta. För att minska detta problem hade kommunen två metoder:
För det första besatte den alla poster inom administration, rättskipning och undervisning genom val med allmän rösträtt för alla de därav berörda och detta med möjlighet för samma väljare att när som helst återkalla de valda. Och för det andra betalade den för alla platser, höga som låga, blott den lön som andra arbetare erhöll.
Vi befinner oss långt från detta i dagens Sverige, med höga politikerlöner och fallskärmar, men perspektivet är i grunden sunt. Bitvis låter Marx libertariansk i sin analys av staten, han talar om den som ”ett drivhus för kolossala statsskulder och tryckande skatter” och ”den parasitära utväxten, vilken lever på samhället och hämmar dess rörelsefrihet”, om ”den oemotståndliga dragningskraften hos dess ämbetsmannavälde”. Strebers och karriärister fanns uppenbarligen redan på 1800-talet. Mot detta ställer Marx kommunförfattningen, ”nationens enhet skulle inte brytas utan tvärtom organiseras genom kommunalförfattningen.”
När modern ”vänster” börjar avguda den moderna staten kan man alltså hitta flera roliga citat att bemöta dem med i Pariskommunen. Där finns också ansatser till en analys av bonapartismen, som utvecklas mer i Louis Bonapartes adertonde brumaire.
Pariskommunen och antiken
… det rika, det kapitalistiska, det förgyllda, det lättjefulla Paris, som nu med sina lakejer, sina svindlare, sitt litterära tattarfölje och sina kokotter trängdes i Versailles.
– Marx
En mer oväntad läsning av Pariskommunen tar fasta på Marx beundran för antiken och Tacitus, och den därtill hörande dekadens- och slaveridiskursen. Det är en diskurs som idag förknippas med reaktionär höger, men den är tydlig också hos Marx. För den Marx som här framträder är en modern Tacitus, gisslande den samtida överklassen även ur ett sedligt perspektiv. Det talas om ”förruttnelse”, om ”kosmopolitiska orgier”, om ”en skimrande, överlastad och skurkdoftande lyx” och en imperialistisk statsmakt som ”den mest prostituerade och samtidigt den avskyvärdaste formen”. Texten svämmar formligen över av sexuella liknelser. Engels talar å sin sida om ”ett rövarband politiska och finansiella äventyrare” som tagit över. Mot detta står det franska folket, företrädare för närmast antika ideal. Denna kontrast mellan överklassen som horor och folket som hjältar blir särskilt tydlig i följande stycke, där Marx beundran för folkets kvinnor också framgår:
Kokotterna hade följt sina beskyddare – familjens, religionens och framför allt egendomens flyktade män – i spåren. I deras ställe återtog Paris verkliga kvinnor sin hedersplats – heroiska, ädelmodiga och uppoffrande som antikens kvinnor. Paris, det arbetande, tänkande, kämpande och blödande Paris, som för sin förberedelse av ett nytt samhälle nästan glömde kannibalerna utanför sina portar och strålade av hänförelse över sitt historiska initiativ!
Den antika republiken led enligt många bedömare sotdöden som följd av imperialism och slaveri, fenomen som decimerade de fria männen, och Marx anknyter explicit till dessa tendenser. Kommunens fiender beskrivs regelbundet som ”slavdrivare”, imperialismen berörs några gånger. Samtidigt görs en koppling mellan samhällelig och individuell degeneration. Beskrivningarna av kejsardömets och borgerlighetens företrädare firar ofta retoriska triumfer. Så skriver han om den hatade Thiers:
Thiers, detta eländiga missfoster, har under mer än ett halvt århundrade förhäxat den franska bourgeosin, emedan han varit det mest fulländade andliga uttrycket för den egna klassens fördärv.
och vidare:
Med den uppblåsta äckligheten hos en parlamentarisk nolla som man tillåter spela Tamerlans roll vägrade han i sin ynkedom rebellerna varje rätt som ingår i civiliserad krigföring, t.o.m. neutralitet åt deras förbandsplatser. Ingenting är avskyvärdare än denna apa – av Voltaire redan anad – som för en kort tid kan ge sina tigerlustar fritt lopp… En mästare i statsbedrägeri, en menedens och förräderiets virtuos… med klassfördomar i stället för idéer, med fåfänga i stället för hjärta, lika skändlig i sitt privatliv som nedrig i sitt offentliga liv – en sådan kan inte ens nu då han spelar en fransk Sullas roll, låta bli att öka avskyvärdheten i sina handlingar genom löjligheten i sin uppblåsthet.
Här finns en del att lära för vår tids vänsterskribenter, en sådan beskrivning av Reinfeldt, Bah Kunke med flera hade varit på sin plats men renderat den som levererat den både polisanmälningar och anklagelser om populism. Underhållande är det oavsett. Värt att notera är dock att för den som uppskattar antikens människoideal kan Marx förståelse av det framstå som ytligt i jämförelse med exempelvis Evolas.
Pariskommunen och den nationella frågan
…i den västerländska civilisationens intresse mot det orientaliska barbariet kommer de tyska arbetarna inte att tolerera annexionen av Elsass-Lothringen.
– Marx citerar okritiskt de tyska socialdemokraternas centralutskott
Marx utgår också från den nationella frågan och Västerlandet som civilisation (givet hur flitigt Marx och Engels annars korrigerade allt som tyska socialdemokrater skrev är det talande att när den internationella solidariteten exempelvis begränsas till ”kulturländerna” eller ställs i kontrast till det ”orientaliska barbariet” reagerar de inte). Vad det handlar om här antyds i beskrivningen av hans Internationella Arbetarassociationen , ”arbetets internationella motorganisation mot kapitalets kosmopolitiska sammansvärjning”. Inter-nationalism förutsätter folk, mot dessa står kosmopolitiskt kapital. Idag väcker detta slentrianmässiga beskyllningar om antisemitism, men något sådant är inte en nödvändig del av perspektivet. Marx skisserar konturerna av det globala finanskapitalet, både vad gäller dess korruption och dess företrädare. Hans synsätt konkretiseras i följande stycke:
Om således kommunen var den sanna representanten för alla sunda element i det franska samhället och sålunda den sant nationella regeringen, så var den samtidigt i sin egenskap av arbetarregering, som den djärve förkämpen för arbetets befrielse i ordets fulla bemärkelse internationell. Under uppsikt av den preussiska armén, som hade annekterat två franska provinser åt Tyskland, annekterade kommunen all världens arbetare åt Frankrike. Det andra kejsardömet hade varit det kosmopolitiska lurendrejeriets jubelfest, alla länders svindlare hade på dess rop rusat till för att deltaga i dess orgier och dess utplundring av det franska folket.
Arbetarklassen beskrivs här som den sant nationella klassen, överklassen som förrädare: ”en seger för Paris över den preussiske angriparen hade varit detsamma som en seger för den franske arbetaren över den franske kapitalisten och hans parasiter i staten. I denna konflikt mellan nationell plikt och klassintresse tvekade det nationella försvarets regering inte ett ögonblick – den förvandlade sig till det nationella förräderiets regering.” I efterhand kan Marx framstå som överdrivet optimistisk och selektiv, arbetarklassen kunde ha denna tendens men det var den inte ensam om och andra klasser försvann inte lika snabbt som väntat. Ett oväntat perspektiv är det oavsett om man vant sig vid att det finns likamedtecken mellan marxism och anti-nationalism.
Samtidigt finns en geopolitisk aspekt, där det ”angloryska dubbeloket” tangeras (idag kanske ersatt av det amerikansk-islamistiska?). ”I bakgrunden till denna självmördande strid lurar Rysslands hemska gestalt.” Som vanligt är Engels förord kärnfulla och värdefulla, han har inte utan rätta kallats ”den röde Clausewitz”. I förordet från 1891 varnade han exempelvis för ”ett raskrig som utsätter hela Europa för femton eller tjugo miljoner beväpnade mäns härjningar och som inte rasar redan nu av den enkla orsaken att t.o.m. den starkaste av de stora militärstaterna känner ängslan inför slutresultatets absoluta oberäknelighet?” Raskriget ifråga är det brödramord som var Första världskriget. På liknande vis förutspår Engels i Nödvändiga och överflödiga samhällsklasser från 1881, liksom i förbigående det Burnham och Samuel Francis kallade den nya klassen, ”vi ser alltså att det för de kapitalistiska ägarna av dessa jätteföretag i själva verket inte återstår någon annan funktion än att varje halvår håva in sina utdelningar. Kapitalisternas samhällsfunktion har här överförts till avlönade tjänstemän.”
Sammantaget finns det alltså mycket av intresse i en förutsättningslös läsning av Pariskommunen, om man har i åtanke att det är en emotionell partsinlaga och att Marx har betydande brister vid sidan av de geniala stunderna (bland bristerna en total oförståelse för homo religiosis och avsaknad av djupare antropologi). Analysen av den moderna staten som ”parasitär utväxt” och möjliga åtgärder mot den, spelet mellan antika ideal och dekadens, den oväntat sedliga och nationella kritiken, och den effektiva och underhållande retoriken är däremot inslag man kan ha nytta av, oavsett om man läser Marx från höger eller vänster.
Om skribenten: Joakim Andersen
