När man följer sociala medier stöter man snabbt på utrop i stil med ”nu är Sverige kört!” och ”nu flyttar jag utomlands!” Givet sakernas tillstånd kan man även själv med jämna mellanrum drabbas av impulser att i affekt knattra ner liknande saker på sitt tangentbord. Förhoppningsvis låter man dock bli, sådana utrop kan fylla en funktion som egenterapi men de har gemensamt med många andra former av självmedicinering att de är nedbrytande både för en själv och andra. Det är kort sagt uttryck för defaitism (eller svartpiller, för den som uppskattar althögerns vokabulär). Detta när det är uttryck för förtvivlan snarare än vilja till distanserad ärlighet, kan inledningsvis noteras, det senare är inte politiskt på samma vis som defaitismen.
När defaitistiska utrop inte enbart fyller ett egenterapeutiskt syfte går det ibland att finna en medveten strategi bakom. ”Om jag beskriver verkligheten/framtiden i all dess jävlighet kommer människor att reagera” kan då vara resonemanget bakom, alltså en sorts tänkt chockterapi. Det kommande kalifatet, gynokratin, Tredje världskriget, massvåldtäkterna eller vad det nu vara månde målas då upp i detalj (inte sällan med ett inslag av skadeglädje, ”ni hade fel, jag hade rätt”). Problemet är att resonemanget utgår från en felaktig, eller ofullständig, bild av hur politisk förändring går till.
Politisk förändring
Politisk förändring bygger inte sällan på en upplevt oacceptabel förändring (upplevt oacceptabel innebär för övrigt att eliter inte sällan blivit mycket upprörda över tämligen banala försämringar av sin situation). Men detta är bara det första steget. För att det ska leda till kollektiv handling krävs även ett upplevt ”vi” och upplevt realistiska utsikter att lyckas. Ett sådant ”vi” har etablissemang och media gjort vad de kunnat för att dekonstruera och inte sällan kriminalisera i många västerländska länder (jämför Turkiet, där det kurdiska ”vi” länge var illegalt. Kurder var ”bergsturkar” och att påstå annat var förenat med konsekvenser. Något liknande är fallet med ”svenskar” i Sverige). För att ett ”vi” ska kunna handla kollektivt bör det även förknippas med positiva, attraktiva och kapabla egenskaper. Om svenskar exempelvis beskrivs som hjärntvättade, fåraktiga och dumma förlorare i alltför hög grad, något som ofta ingår i defaitismens vokabulär, är det därför skadligt. Vem vill för det första tillhöra en sådan grupp och hur troligt är det för det andra att man ens bör anstränga sig för att samla dem till handling? Viss kritik kan vara befogad, men passerar det en viss gräns handlar det återigen om skadlig egenterapi. En identitet byggd på positiva karaktäristika är att föredra. Exempelvis ”vi har gjort det förr, vi kommer lyckas igen”, ”detta är vår födslorätt” eller ”man kan lura oss ett tag för vi är så snälla, men sedan reagerar vi”. Et cetera.
Värt att tillägga här är att politisk förändring är mest trolig när ett ”vi” på sin sida har delar av en elit (militär, ekonomisk, politisk). Vilka eliter som i Sverige 2017 kan fylla en sådan funktion är väl värt att reflektera kring, vilka eliter är mest missgynnade av sakernas tillstånd och vilka är eller kan lättast göras medvetna om det? Här bör man även fråga sig i vilken mån hämndfantasier är konstruktiva eller driver motståndarens eliter att agera i självbevarelse, och notera att man bör välja sina fiender med yttersta omsorg. Men nog om detta och åter till defaitismen.
Defaitismens brist är inte minst att man inte försöker beskriva möjliga strategier och metoder för att bryta negativ förändring, vilket gör att positiv förändring inte framstår som ett realistiskt scenario. Historien är full av exempel på grupper som genomlidit misär och förtryck för att förändring inte upplevts sannolik (i många fall en fullt korrekt bedömning för övrigt). För att politiskt handlande ska äga rum behöver vi alltså insikt om sakernas oacceptabla tillstånd, ett attraktivt och kapabelt ”vi” och en trovärdig modell för framgång. Defaitismens problem är att den bara innehåller det förstnämnda. Flera av dagens mer uppmärksammade rörelser och miljöer, från althögern till ”trumpismen”, ger oavsett övriga brister prov på alla tre aspekterna.
Om skribenten: Joakim Andersen
