Defaitismen

Aktuellt, Metapolitik, Politik, Rekommenderat

När man följer sociala medier stöter man snabbt på utrop i stil med ”nu är Sverige kört!” och ”nu flyttar jag utomlands!” Givet sakernas tillstånd kan man även själv med jämna mellanrum drabbas av impulser att i affekt knattra ner liknande saker på sitt tangentbord. Förhoppningsvis låter man dock bli, sådana utrop kan fylla en funktion som egenterapi men de har gemensamt med många andra former av självmedicinering att de är nedbrytande både för en själv och andra. Det är kort sagt uttryck för defaitism (eller svartpiller, för den som uppskattar althögerns vokabulär). Detta när det är uttryck för förtvivlan snarare än vilja till distanserad ärlighet, kan inledningsvis noteras, det senare är inte politiskt på samma vis som defaitismen.

När defaitistiska utrop inte enbart fyller ett egenterapeutiskt syfte går det ibland att finna en medveten strategi bakom. ”Om jag beskriver verkligheten/framtiden i all dess jävlighet kommer människor att reagera” kan då vara resonemanget bakom, alltså en sorts tänkt chockterapi. Det kommande kalifatet, gynokratin, Tredje världskriget, massvåldtäkterna eller vad det nu vara månde målas då upp i detalj (inte sällan med ett inslag av skadeglädje, ”ni hade fel, jag hade rätt”). Problemet är att resonemanget utgår från en felaktig, eller ofullständig, bild av hur politisk förändring går till.

Politisk förändring

Politisk förändring bygger inte sällan på en upplevt oacceptabel förändring (upplevt oacceptabel innebär för övrigt att eliter inte sällan blivit mycket upprörda över tämligen banala försämringar av sin situation). Men detta är bara det första steget. För att det ska leda till kollektiv handling krävs även ett upplevt ”vi” och upplevt realistiska utsikter att lyckas. Ett sådant ”vi” har etablissemang och media gjort vad de kunnat för att dekonstruera och inte sällan kriminalisera i många västerländska länder (jämför Turkiet, där det kurdiska ”vi” länge var illegalt. Kurder var ”bergsturkar” och att påstå annat var förenat med konsekvenser. Något liknande är fallet med ”svenskar” i Sverige). För att ett ”vi” ska kunna handla kollektivt bör det även förknippas med positiva, attraktiva och kapabla egenskaper. Om svenskar exempelvis beskrivs som hjärntvättade, fåraktiga och dumma förlorare i alltför hög grad, något som ofta ingår i defaitismens vokabulär, är det därför skadligt. Vem vill för det första tillhöra en sådan grupp och hur troligt är det för det andra att man ens bör anstränga sig för att samla dem till handling? Viss kritik kan vara befogad, men passerar det en viss gräns handlar det återigen om skadlig egenterapi. En identitet byggd på positiva karaktäristika är att föredra. Exempelvis ”vi har gjort det förr, vi kommer lyckas igen”, ”detta är vår födslorätt” eller ”man kan lura oss ett tag för vi är så snälla, men sedan reagerar vi”. Et cetera.

Värt att tillägga här är att politisk förändring är mest trolig när ett ”vi” på sin sida har delar av en elit (militär, ekonomisk, politisk). Vilka eliter som i Sverige 2017 kan fylla en sådan funktion är väl värt att reflektera kring, vilka eliter är mest missgynnade av sakernas tillstånd och vilka är eller kan lättast göras medvetna om det? Här bör man även fråga sig i vilken mån hämndfantasier är konstruktiva eller driver motståndarens eliter att agera i självbevarelse, och notera att man bör välja sina fiender med yttersta omsorg. Men nog om detta och åter till defaitismen.

Defaitismens brist är inte minst att man inte försöker beskriva möjliga strategier och metoder för att bryta negativ förändring, vilket gör att positiv förändring inte framstår som ett realistiskt scenario. Historien är full av exempel på grupper som genomlidit misär och förtryck för att förändring inte upplevts sannolik (i många fall en fullt korrekt bedömning för övrigt). För att politiskt handlande ska äga rum behöver vi alltså insikt om sakernas oacceptabla tillstånd, ett attraktivt och kapabelt ”vi” och en trovärdig modell för framgång. Defaitismens problem är att den bara innehåller det förstnämnda. Flera av dagens mer uppmärksammade rörelser och miljöer, från althögern till ”trumpismen”, ger oavsett övriga brister prov på alla tre aspekterna.

Pin It
  • stevenstills

    Vi är 100 000-tals som känner förrtvivlan över sakernas tillstånd i landet men vi kan inte hitta former för vårt engagemang. Det behövs någon ny form av politiska möten där likasinnade kan träffas. Och känna att det finns en mening i att gå samman och göra sin röst hörd. Det räcker inte att gnälla i kommentarsfält och liknande. Det är lätt att som det heter rösta med fötterna och lämna landet i stället. Allt har sin logik.

    • Baldersvis

      Apropå möten och liknande. Det händer saker i det här landet bara man är öppen för det. Demonstrationer, föreläsningar, möten m.m. finns samtidigt som det kommer att bli mer av det framöver. Bland annat framkommer det i artikeln om nya chefredaktören att Motpol har planer på att anordna träffar. Samtidigt är det väldigt viktigt att våra röster också hörs utåt.

  • Baldersvis

    Många intressanta och viktiga poänger. En ytterligare konsekvens av defaitismen är att den göder motståndaren. Den ger psykologisk medvind åt de som man vill motarbeta eftersom den blåser åt samma håll som deras budskap. ”Ge upp, det är ingen idé att fortsätta” är precis vad ens motståndare vill att man ska tänka. Bättre då att utnyttja sitt underläge och tänka ”Gör vi inget kommer vi garanterat att förlora, därför är varje sund handling en seger i sig och en nödvändig del för att nå fram till de stora segrarna”.

  • zeno

    brukar i kommentarsfältet tämligen frekvent fråga textförfattaren ”vad bör göras?” – vilket gör att författaren tvingas tänka igenom sitt budskap lite noggrannare

    gives inget svar på denna CENTRALA fråga är det oftast bara lite allmänt och klädsamt gnäll som framförts

    uppmanar därför fler att använda sig av denna frågeställning som ett sorts lackmustest

  • Ozcarian

    Mycket bra inlägg!

    Sånt här efterlyser jag i drivor: folk som förstår att förändringen inte kommer av att fortsatt svamla på om undergångsscenarier. Om Motpol hade utlyst en tävling där målet var att presentera sin egen version av Turner Diaries hade det inte varit några problem alls att få in bidrag; hade å andra sidan en motsvarande tävling utlysts där målet var att få in affirmativa, vitalistiska och konstruktiva förslag på hur vi som enskilda personer, familjer och grupper kan agera i vår utsatta situation, hade svaren varit färre. Det är mycket lättare att falla offer för indignation och gråta ut med snuttefilten till hands.

    Folk kommer inte bli nyfikna på sin identitet genom att dränkas i allahanda dystopier, även om verkligheten är rätt jävligt. Vi kan ändå förhålla oss till den på ett så konstruktivt sätt som möjligt. För egen del ser jag många positiva trender – prepping, uppstarten av männerbunds, fler som tränar kampsport, folk som köper hus på landet. Svenskarna är ett vältränat folk i regel, ett arbetsamt folk som anpassar sig. Även den dag då ”the shit hits the fan” kommer de att anpassa sig. Upp med hakan.

    • Patria

      Samtidigt stämmer det du skriver till eftertanke: varför ska man egentligen ens bry sig? Varför inte bara öppna gränserna? Det om något vore väl ”affirmativt”?