Vad bär framtiden i sitt sköte? Samtiden är uppenbart inte särskilt stabil, sakernas tillstånd kan inte bestå i längden. Saker som tyder på detta är bland annat polisens kris, Sveriges etablissemang kan idag inte ens upprätthålla statens kärnuppgifter. Eftersom vårt mentala ”normaltillstånd” grundläggs under uppväxten och endast långsamt förändras är det många som inte inser detta. Det gäller särskilt den gamla 68-generationen. De växte upp under fred och tillväxt, i ett etniskt och kulturellt homogent samhälle, och detta är deras normaltillstånd (för min egen generation handlar normaltillståndet fortfarande ofta om att skydda utsatta invandrare från nazister, i ett evigt 90-tal). Undermedvetet är de flesta av dem därför fortfarande övertygade om att samtidens kris endast är tillfällig och att det snart blir ”som vanligt” igen (hur det kommer gå till är mer osäkert, gissningsvis kommer olika auktoriteter att lösa det hela). De yngre generationernas normaltillstånd är däremot successivt allt dystrare, deras ”som vanligt” påminner alltmer om en mardröm.
Det finns ett värde i att försöka skissera framtiden. Dels kan vi då även skissera strategier för hur vi ska hantera den, dels kan vi lättare få andra att tänka historiskt. Två intressanta framtidsscenarier i sammanhanget finner vi hos Egor Putilov och Malcom Kyeyune. Putilov är förmodligen känd som den av Aftonbladet hårt angripne ”SD-desinformatören”, en central gestalt i kvällstidningens SD- och russofobiska konspirationsteorier. I verkligheten är han en journalist och medarbetare på nya Samhällsnytt (tidigare Avpixlat). Han har också en egen blogg som är väl värd ett besök (inte minst Putilovs intervjuer med manliga migranter om deras framtidsvisioner är intressant läsning). Kyeyune har sina rötter i Vänsterpartiet och driver tillsammans med Markus Allard podden Markus och Malcom. De har gjort sig alltmer impopulära i den etablerade vänstern genom att tillämpa marxistisk analys på dagens Sverige, inklusive mångkulturen. Avsnittet om transfereringar och trasproletariat är väl värt att lyssna på även för icke-marxister (och påminner i förbigående sagt mycket om min egen Marxläsning, de båda herrarna har däremot ännu inte kombinerat Marx med Schmitt och Spengler).
Det libanesiska eller det brasilianska scenariot
De flesta svenskarna har ingen direkt erfarenhet av att leva i ett starkt segregerat klassamhälle med enorma klyftor och ett pågående lågintensivt klasskrig.
– Egor Putilov
Putilov gör den sedan Breivik förbjudna jämförelsen med Libanon. Libanon beskrevs länge som Mellanösterns pärla, ett levantinskt samhälle med en stabil ekonomi och en lika stabil kristen majoritet. På historiskt sett kort tid slogs landet i spillror, genom ett utdraget inbördeskrig. Putilov intresserar sig för upptakten till kriget, och finner likheter med Sverige. En omfattande invandring av muslimer till Libanon förändrade den demografiska balansen. Istället för mångkulturell harmoni organiserade de olika etno-religiösa grupperna i Libanon miliser för att försvara sig mot varandra. Putilovs jämförelse är läsvärd, den som reflexmässigt avfärdar det hela som omöjligt bör ställa sig själv frågan om det är hans eller hennes mentala ”normaltillstånd” som orsakar reaktionen. Vi finner den här: Libanesiskt scenario i Sverige – på väg in i ett inbördeskrig?
Putilov har också beskrivit det brasilianska scenariot, ett samhälle med extrema klassklyftor där en ljushyad medelklass gömmer sig i bevakade stadsdelar men lever farligt så fort de lämnar dem. Det brasilianska scenariot är sannolikt elitens mål, snarare än det libanesiska. Oavsett vilket är det obehaglig läsning Putilov bjuder på i reportaget från Brasilien. Vi finner det här: Sverige-2030
Den materialistiska analysen
Den dagen Malmö inte längre kan betala ut socialbidrag på drägliga nivåer kommer stadens utsatta områden att påbörja sin metamorfos mot den sortens katastrofala sociala och ekonomiska misär som vi hittar kåkstäder och favelor jorden runt.
– Malcom Kyeyune
Kyeyune utgår i sin analys i hög grad från Marx perspektiv. Han noterar att det i Sverige finns en ny grupp eller ekonomisk klass som inte fanns på Marx tid, de människor som lever på transfereringar eftersom de inte går att exploatera (de är inte anställningsbara om profit är målet). Mervärde kan inte sugas ur dem, istället får de leva på mervärde som producerats av andra. Kyeyune noterar också i förbigående att situationen inte nödvändigtvis skulle vara en annan ”i det klasslösa samhället” (”det går inte att omfördela mer från en produktiv arbetare än att denne fortfarande kan ha mat på bordet, oavsett politisk flagg eller historisk epok”). Denna grupp växer relativt sett hela tiden, men gruppen som producerar mervärde gör det inte. Här finns en inbyggd motsättning som kommer nå smärtgränsen i samband med nästa ekonomiska kris. Både Putilov och Kyeyune tar för övrigt upp ”enkla jobb” som en ohållbar lösning på problemen, Kyeyune eftersom det i grunden är en sorts förklädd omfördelningspolitik, Putilov genom en utblick till Egypten.
När den ekonomiska krisen slagit till och den klassiska arbetarklassens vilja att bidra till den nya ekonomiska klassen genom transfereringar upphört kommer Rosengård med flera platser att bli direkt farliga noterar Kyeyune. Många invånare kommer då att flytta självmant till sina relativt sett tryggare hemländer. Det lågintensiva inbördeskrig med etniska förtecken Putilov skisserar tar även Kyeyune upp. I längden kommer svenskarna inte att acceptera den enkelriktade vågen av våldtäkter och rån utan att ge igen med samma mynt. Sammantaget är det alltså en dyster framtid Kyeyune målar upp, men det finns inte mycket som talar för att den inte ligger nära verkligheten givet dagens politik. Vi finner artikeln här: Escape from Rosengård
Artiklarna av de båda herrarna är kort sagt väl värda att dela med bekanta som behöver inse situationens allvar, även om man då också bör tala om möjliga lösningar så att effekten inte blir uppgivenhet. Sådana lösningar bör vara både individuella och kollektiva, politiska och ickepolitiska.
Om skribenten: Joakim Andersen
