Vad innebär det att vara ung i det sönderfallande moderna samhället? Kan man numera ens ”göra uppror” och kan man göra det på ett bra sätt? Går det att finna något av värde i ungdomens olika subkulturer? Vad är egentligen högern? Kan ungdomsrevolter i vissa fall leda åt höger? Detta är frågor den italienske traditionalisten Julius Evola arbetade med under större delen av sitt liv, hans svar bör vara av värde för varje människa intresserad både av samhället och av sig själv. Inte minst i vår tid, då generation Z alltmer vänder sig mot etablissemanget.

Ungerska Jobbik är ett av de europeiska partier som är influerade av Evola, i Ungern finns också en egen traditionalistisk miljö med namn som András Lászlo och Béla Hamvas. Jobbik är i hög grad en ungdomsrörelse. Det är därför inte förvånande att man just i Ungern gått igenom Evolas artiklar i olika gamla tidskrifter och sökt de som berör frågan om ungdomen. Dessa har samlats i en antologi som senare översatts till engelska med titeln A Handbook for Right-Wing Youth av Arktos förlag. Förordet från den ungerska förlagan, skrivet av Jobbiks ledare Gabor Vona, har också översatts, det är av betydande värde. Detsamma gäller efterordet av Róbert Horváth.

Biologisk och andlig ungdom
In this society gone astray, one must be capable of the luxury of having a character.
– Evola

När vi ser tillbaka på vår egen ungdom finner vi både sådant som var pinsamt och sådant som faktiskt var bra, sådant vi kan sakna efter decennier av kompromisser med omständigheterna. Evola resonerar på ett liknande vis, han skiljer i artiklarna mellan två former av ungdom. Den ena är den biologiska ungdomen, den kännetecknas bland annat av nyligen väckt sexualitet och ett övermått av energi. Den andra formen är den mer intressanta, den rör ungdomens symbolik i mer traditionella samhällen, dess högre aspekt. Det handlar då om egenskaper som mod, drivkraft, kreativt initiativ och idealism. Evola summerar dessa egenskaper som uttryck för ”the will toward being unconditioned”, viljan att inte kontrolleras av omgivning och omständigheter. Detta förklarar delvis ungdomens rebelliska sida, liksom dess idealism. Gradvis tenderar omgivningen att kväva denna vilja, man fastnar i olika hjulspår. ”Man måste ju ha en inkomst” et cetera. Evolas beskrivning av denna process påminner starkt om Vaneigems beskrivning av passiv nihilism i Revolution of Everyday Life kan tilläggas, och det är en Evola som med fördel kan läsas även av anarkister, situationister och liknande vi möter i många av artiklarna. Här finns en kulturkritik som ibland påminner om Vaneigems men präglas av större allvar och fler dimensioner.

Evola skriver om den traditionella synen på ungdom att i den gamla persiska civilisationen sågs futâva, ungdom, som något positivt. De unga männen bildade närmast en orden, fityân, där de strävade efter att förverkliga den högre aspekten av ungdomen som Evola beskriver. Evola noterar att man kan vara biologiskt ung utan att vara ung i sinnet, många tillsynes unga människor är varken modiga, entusiastiska eller nyfikna på världen. De är gubbar och tanter i förtid, curlade som barn, kuvade av mångkultur och fostrade till att vara konsumerande homo economicus. Deras antal tycks vara stort i dagens Västerland för ungdomens högre aspekt har idag få möjligheter till utlopp (även om kontrasten ofta blir så stor att en konflikt uppstår med olika ungdomsrevolter eller självskadebeteenden som följd). Men Evola noterar att man kan vara ung i sinnet även om man är biologiskt gammal, de flesta av oss torde ha stött på gamla människor som bevarat ungdomens inställning till livet (en beskrivning i boken, skriven av en av de unga aktivister som träffade en åldrad Evola, antyder att han själv också var sådan). Mot ungdomens högre aspekt ställer Evola i synnerhet borgerliga och konforma sätt att se på livet. Det finns positiva egenskaper förknippade med ungdomen, och det är tragiskt när vi förlorar dessa som vuxna. Vår tids ungdomskult har dock mycket lite gemensamt med ungdomens högre aspekt, och mer med en vilja att vara biologiskt unga.

Ungdomskulturer och ungdomsrevolter
…inner action must precede all other action.
– Evola

I intressanta kapitel tar Evola upp olika former av ungdomsrevolter och jämför dem med sitt människo- och samhällsideal. Det påminner om resonemanget i Ride the Tiger, men han tar här upp andra ämnen. Bland annat skriver Evola om skillnaden mellan studentorganisationer i Italien och Tyskland, mellan mer spexigt studentikosa goliardismo och mer seriösa, centraleuropeiska studentsammanslutningar som bland annat ägnar sig åt Mensurfäktning. Här, liksom i andra kapitel, återkommer Evolas intresse för den nordiska människotypen och en viss skepsis till den mediterrana (en nordicistisk läsare känner igen sig i många av resonemangen, i synnerhet i kapitlet om Neue Sachlichkeit). Den studentikose kan jämföra hans skildringar av Korpsstudenter och goliardism med kårlivets etos och traditioner. Evola tar också upp fenomen som teddy boys och ”asfaltens nomader”, ungdomsrevolter närbesläktade med vår tids raggare. Likt Ernst Jünger menar han att anti-sociala individer i vår tid inte nödvändigtvis är sämre än sin förborgerligade omgivning. Vantrivsel i ett sjukt samhälle är inte alltid ett tecken på sjukdom, även om Evola menar att man bör tolka Jüngers ”hellre kriminell än borgare” bildligt snarare än bokstavligt.

Analyserna av beatrörelsen och studentupproret är mycket givande. Evola finner att beatmiljöns strävan efter att ”göra uppror” och liknande dolde avsaknaden av en inre kärna. Försöken att vara ”spontana” innebar därför snarare att de följde omedvetna drivkrafter, och drogs nedåt snarare än uppåt. Droger, jazz och sex framstår för Evola som skadliga försök att ta genvägar, att ”vara äkta”, för den som saknar en inre kärna. En människa utan inre kärna kan inte vara fri oavsett återkommande ”uppror” mot yttre fenomen, för en sådan människa är slav under sina mer eller mindre omedvetna drivkrafter (verklighetsflykt, ressentiment, droger, sex, narcissism eller annat).

Även studentrevolten dissekeras av Evola. Han konstaterar i förbigående att de inblandades framtid var att arbeta i systemet, och att de inte var särskilt upproriska utan i grunden mycket konformistiska. Han kunde ställa sig bakom kritiken av universitetsvärldens homogenisering, men såg kraven på ”demokratisering” som löjeväckande inom utbildningens värld. Evola såg också tydligt det vänstertotalitära inslaget i ”revolten”, och även om han var kritisk till den borgerliga världen menade han att vänstertotalitarism var ett steg i riktning mot något ännu värre.

De flesta i beat- och studentmiljön såg Evola alltså som hopplösa fall utan inre kärna. Däremot ger han i boken råd för den som har en sådan kärna, de ungdomliga ”högeranarkisterna”. Bland annat handlar det om österländsk kamsport, bergsbestigning och genuina andliga traditioner. En möjlighet är också politisk aktivism, men då med rätt inställning. Evolas fokus är här som alltid det inre, Varat. Man kan inte påverka omvärlden på rätt sätt innan man bemästrar sig själv, innan man är ett föredöme för andra. En italienare influerad av Evola, Gabriele Adinolfi, har sagt om Evola att som existentiell tänkare är han oöverträffad, som politisk strateg en katastrof. Detta kan vara värt att ha med sig när man läser de politiska styckena, men grundinställningen är sund och en värdefull påminnelse i vår tid då medlen så ofta tillåts fördärva målen.

Vad är högern?
…his ouvre and his life: the rebellion of quality.
– Gabor Vona om Evola

En intressant aspekt av boken rör den sanna högern. Det florerar idag mängder av definitioner av vad ”högern” är, bland annat med fokus på ras och marknad. Evola, och Vona, ger en gedigen beskrivning av vad högern faktiskt är. Bland annat tar de upp att många i ”högern” idag är reaktiva, tar ställning mot det vänstern kräver. Detta är inte nödvändigtvis någon höger, Vona kallar det ”anti-vänsterism”. På liknande vis har delar av högern påverkats av vänstern på djupet, detta kallar Vona ”pseudo-högern” (här hamnar ”liberalkonservativa”). Evola ger här ett konkret förslag, ”trial of air”. Man kan låtsas att vänstern inte finns, och att man har fria händer att formulera sina ideal. Kort sagt inte bara vad man är mot, utan vad man faktiskt är för. Detta kan också leda till att man agerar istället för att hela tiden reagera, att man börjar skapa istället för att bara försöka bevara.

Sammanfattningsvis är det en synnerligen givande bok. Evola är alltid intressant, men i flera av kapitlen möter vi också en ovanligt kvick, och bitvis polemisk, äldre Evola. Han tar också upp sådant som behovet av en historieskrivning från höger som kan tävla med marxismens och liberalismens, liksom behovet av en kultur från höger. Det är kort sagt en bok varje man, och kvinna (trots Evolas notoriska ointresse för kvinnliga läsare), av högern bör läsa, oavsett ålder. Det är en gedigen kulturkritik, men det är också flera konkreta råd och ett användbart perspektiv för den som inser att ”inre handling måste föregå all annan handling”, att utan rätt inställning och en inre kärna blir det inte bra. För den mer nonkonforma vänster som eventuellt börjat tröttna på Nietzsche och Deleuze och vill komplettera dem med Evola är detta sannolikt också den bästa boken att börja med. För den radikala högern är det obligatorisk läsning.

Man kan notera att Evola här utvecklar en analysmetod som kan användas för att tolka även ungdomskulturer som uppstått efter hans egen tid, exempelvis black metal, punken och althögern. Horváth nämner i efterordet att Evola ibland fick kritik av sina samtida för att han var för positiv till ”asfaltens nomader” och liknande, men det är en sund grundinställning att medvetet söka det som är lovande och har potential i samtida fenomen. Ibland blir det även då uppenbart att det negativa överväger, men då har man gjort ett hederligt försök.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.