Johannes Nilsson – Tyckonom

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Filosofi, Kultur, Litteratur, Media, Metapolitik, Podcasts, Politik, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle, Underhållning, Vänstern

Johannes Nilsson har tidigare bland annat skrivit böcker som Hövding och noveller som Järnpillret. Han har drivit podden Magister ihop med ”Kringlan” Svensson, numera driver de den litterära podden Bibliotek. Nilsson har ett intresse för samtidshistoria, vilket blir uppenbart i nyligen utgivna boken Tyckonom.

Tyckonomin
…konkurrensen kommer inte bara från böcker. Att skriva en tweet eller en Facebookstatus är också att publicera sig. Ju lättare det blivit att publicera sig, desto svårare har det blivit att nå fram till sin publik genom trängseln.
– Tyckonom

I Tyckonom skildras bland annat den sociala, politiska och kulturella revolution som äger rum i kölvattnet av informationsteknologin och nya medier som Facebook och Twitter (den hugade kan jämföra med effekten av Gutenbergs innovation). För bara något decennium sedan läste människor fortfarande böcker i kollektivtrafiken, numera sitter de oftare med näsorna försjunkna i mobiltelefoner, fingrarna svepande över skärmen och koncentrationsförmåga som guldfiskar. Nilsson beskriver också denna förändring i termer som för tankarna till Manuel De Landas distinktion mellan marknad och anti-marknad. Det tidiga internet var en tämligen anarkistisk plats, med en spretig bloggosfär som ett av inslagen (”bloggosfärens internet var en snårig stig igenom en outforskad djungel” skriver Johannes). Marknader tas dock ofta gradvis över av större aktörer, formaliseras och centraliseras. Bloggosfären finns kvar men har i hög grad ersatts av aktörer som Facebook. Nilsson jämför detta med en ”bred motorväg”, där man dagligen följer sitt flöde av kommentarer och inlägg. Samtidigt har ”motorvägarna” en negativ effekt på människors produktions- och koncentrationsförmåga, noterar han (här jämförs resonemanget med fördel med Bruce Charltons tankar i Addicted to Distraction). I självbiografiska stycken tar han upp internetberoendets negativa sidor, inte minst ”slaveriet under samtiden”. Använder man exempelvis Twitter vill man skriva gillade och delade tweets, och dessa utgår normalt från den omedelbara samtiden.

tyckare
– en tyckare men också en twittrare

I Tyckonom beskrivs hur en ”klickonomi” vuxit fram. De medverkande arbetar egentligen gratis för att hålla kvar andra på sidor som Twitter och Facebook, det hela bidrar till försämrad koncentration och slaveri under samtiden. Mycket intressanta är också Nilssons tankar kring hur klickonomin som form allvarligt skadade vänstern och fick den att förlora kontrollen över bland annat Twitter. Han noterar att ”det bästa receptet för viral spridning är alltså känt namn och diskutabelt innehåll”, i vänsterns fall var det senare ofta diverse spektakulära identitetspolitiska utspel. Nilsson noterar att resultatet av intersektionalismen var att ”de frågor som betonades blev i hög grad sådana som berörde en försvinnande liten minoritet, som könsneutrala toaletter och pronomen”. Särskilt oförenliga med kapitalismen var heller inte dessa olika tyckares utspel. Vänstern kom att framstå som udda, självupptagna tyckare, och Nilsson analyserar hur detta låg i klickonomin som medium (jämför McLuhans ”mediet är budskapet”). Idag domineras därför klickonomin istället av det Nilsson, i mina ögon inte helt lyckat, summerar som radikal höger. Men farorna är delvis de samma för den som de var för vänstern, Nilsson skriver att ”hypnotiserade av klickmätarens skenbara framgångsmått kan de mycket väl marschera mot den avgrund vänstern redan lurats ned i.” För den som tror sig kunna balansera, både mänskligt och metapolitiskt, mellan budskapets kvalitet och läsarnas antal ger Nilsson samtidigt flera goda råd. Bland annat noterar han att det handlar om att skriva sådant som väcker lagom kontrovers, som får både likasinnade och oliktänkande att reagera/dela/kommentera men inte likasinnade att skämmas. Dessutom gärna sådant som kan kopplas till kändisar, antingen som avsändare eller föremål.

Tyckonom innehåller också intressanta resonemang om olika medier. Boken tar upp den gamla fansinscenen, och hur dess inställning i hög grad levde vidare i bloggosfären. Idag förs den inte minst vidare i poddformatet, bland annat eftersom en podd är svårare att reagera på om man inte lyssnat igenom hela. Kapitlet om konspirationer och konspiracism är också givande. Nilsson tar bland annat upp hur fokus på Frankfurtskolan och ”kulturmarxismen” bygger på bristande historiska kunskaper, och hur Dan Park är ”en av få samtida konstnärer som faktiskt ställer relevanta och intressanta frågor om samhälls- och konstklimatet, som det brukar heta om folk som inte alls gör det”. Intressant är också avsnittet om Daniel Lampinen, ”den öppna rasisten”, och hur han från ett svårt utgångsläge lyckats bli något av en kultfigur även bland hipsters. Det är inte minst psykologiskt intressant att läsa kapitlet om Lampinen, Johannes beskriver honom som ”påstridig och passiv-aggressiv, med gränsdragningsproblem.” När de träffas gör Lampinens handslag dessutom Nilssons fingrar illa. Samtidigt inser han att det finns en tanke bakom Lampinens projekt som är mer komplex än enbart ”ondsint rasism”. Johannes noterar att oron för ”den andre” är en djupt mänsklig känsla, och ”det intensiva undertryckandet av denna känsla är ett slags maktutövning, som liknar många religioners förhållande till sexualiteten.” Här kan hans resonemang med fördel jämföras med Norbert Elias beskrivning av civilisationsprocessen, politisk korrekthet kan i hög grad ses som en urspårad civilisationsprocess där naturliga och rationella reaktioner trängs bort.

Sammantaget är Tyckonom en intressant och intelligent bok. Nilsson har själv erfarenhet av det han skriver om, mångårigt användande av diverse sociala medier, författar- och kändisskap. Han har gett ut böcker och noveller både i fysisk och talad form, skrivit för Chang Frick trots en egen världsbild som kanske bäst summeras som frihetlig socialdemokrati, varit administratör i numera omtalade Hatklubben et cetera. Samtidigt med en reflekterande läggning som gjort att han kunnat se det han varit indragen i ur ett samtidshistoriskt och filosofiskt perspektiv. De insikter som nämns ovan är alltså bara några få ur mängden, i boken tas också upp sådant som internets balkanisering, skillnaderna mellan Twitter och Flashback, ”Kringlan-gate”, kopplingen mellan produkt och betalning och mycket annat. Oavsett om man vill skapa virala nyheter, få betalt för sin kreativitet, eller förstå vårt samhälle är det kort sagt en värdefull bekantskap, dessutom en underhållande skriven sådan.

Pin It
  • Maximus

    Bäste Joakim. Du borde verkligen se filmen ”Revolutionary road”. Har sett den flera gånger. Först avskydde jag den. Uppfattade den som en sedvanlig liberal tramsfilm som subtilt bara spyr ut sitt hat mot västvärlden som t.ex. ”Döda poeters sällskap och ”American Beauty”. Sådan där film som får moderna människor att känna sig lite smarta och speciella lite som de utfört en intellektuell gärning.

    Men det finns en djupare mening eller ett budskap (som kanske är omedvetet, vad vet jag) som jag tror många av oss rödpillrade antimoderna högermänniskor kan sympatisera med. Att ni ser filmen samt skriver en recension i framtiden vore spännande.
    Bra text föresten om samtidsslaveriet! Fast som ni en gång så ”gandalfbrilliant” skrev för många år sedan som jag tagit till mig: ” det är bra att läsa skräp i studiesyfte”.