Den nordamerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft hör sedan länge till mina favoriter. Hans effektiva skräcknoveller byggde upp ett övertygande mytos, idag känt i breda kretsar genom bland annat Cthulhu och Arkham. Lovecraft var också reaktionär, om än en ganska icke-religiös sådan i jämförelse med de Maistre och don Colacho. Ett fascinerande exempel på Lovecrafts människosyn är den korta texten Cats and Dogs. Han diskuterar där katt- och hundmänniskor, i likhet med Jünger i Psykonauterna. Överhuvudtaget tycks många högerradikaler ha varit kattmänniskor. Det är lätt att hitta bilder på sådana med katter, från Haushofer och de Benoist till Celine (undantaget förefaller vara Paul Gottfried). Lovecraft var själv en övertygad ailurofil. I essän kopplar han katten till de aristokratiska dygderna, den som uppskattar skönhet och oberoende måste också föredra katten framför hunden. Lovecraft skriver:
The dog appeals to cheap and facile emotions; the cat to the deepest founts of imagination and cosmic perception in the human mind. It is no accident that the contemplative Egyptians, together with such later poetic spirits as Poe, Gautier, Baudelaire and Swinburne, were all sincere worshippers of the supple grimalkin.
Hundmänniskor beskriver Lovecraft som ytliga, sentimentala och emotionella, sådana som känner hellre än tänker. De föredrar massan och massans samhälle, de har begränsad fantasi och föreställningsförmåga. Det är massmänniskan Lovecraft beskriver, så oavsett de humoristiska överdrifterna finns det en viss kultur- och samhällskritik i texten. Riktigt intressant blir det när man läser Lovecraft ihop med Evolas beskrivningar av massans samhälle och det översocialiserade samhället, här var de själsfränder. Lovecrafts introverta karaktär men också hans människoideal blir tydliga i följande stycke, människan bör inte enbart drivas av yttre stimuli:
In short, a dog is an incomplete thing. Like an inferior man, he needs emotional stimuli from outside, and must set something artificial up as a god and motive. The cat, however, is perfect in himself. Like the human philosopher, he is a self-sufficient entity and microcosm.
Den föga politiskt korrekte Lovecraft kopplar också katten till det ariska och det nordiska. Både aristokrater och arier föredrar katter, det är det tydliga budskapet. Det radikala frihets- och självständighetsidealet kopplas både till nordicism och ailurofili:
The cat may fall low, but he is always unbroken. He is, like the Nordic among men, one of those who govern their own lives or die.
Katten är också det hedniska djuret par excellence för Lovecraft:
…the stern classic loyalty to truth, strength, and beauty given a clear mind and uncowed spirit to the full-living Western Aryan confronted by Nature’s majesty, loveliness, and aloofness. This is the virile aesthetic and ethic of the extensor muscles — the bold, buoyant, assertive beliefs and preferences of proud, dominant, unbroken and unterrified conquerors, hunters, and warriors.
Sammantaget är det en rolig text, men det finns också ett djupare budskap. Texten förmedlar Lovecrafts kritik av den moderna världen, av massan, av de konforma ja-sägarna med deras ytliga känsloliv och bristande fantasi (Marcuse hade här talat om den endimensionella människan, Susman om steget från karaktär till ”personlighet”). För att summera, ”hunden är en bonde, katten är en gentleman”. Givet att vi skriver för vuxna människor är det kanske överflödigt att nämna det, men Lovecrafts ailurofili uttrycker en aspekt av det nordeuropeiska. Den uråldriga relationen mellan nordeuropé och hund är ett uttryck för en annan, lika central, aspekt, med inslag som lojalitet och trohet. Häst och hund är exempelvis de få djur som historiskt kunnat ingå i Männerbünde. Lovecrafts ailurofila perspektiv är oavsett vilket både givande och underhållande.
Om skribenten: Joakim Andersen
