I samband med terrordådet i Stockholm har vi återigen påmints om det svenska etablissemangets tillkortakommanden och offentlighetens svårigheter att lära av sina misstag. Det kan då vara av värde att bekanta sig med den intellektuella tradition som getts namnet machiavellianerna. James Burnham beskrev de mest framträdande machiavellanerna i boken The Machiavellians – Defenders of Freedom. Han tog där upp Machiavelli, Gaetano Mosca, George Sorel, Robert Michels och Vilfredo Pareto (man kan även räkna Burnham själv till machiavellianerna, liksom delvis den på Motpol välkände Gramsci, influerad av både Sorel och Machiavelli).
Machiavellianerna utmärktes av en vilja att behandla det politiska vetenskapligt och sakligt. Detta yttrade sig hos Burnham i en åtskillnad mellan texters och tals formella budskap och deras verkliga innebörd. När en politiker exempelvis säger att vi ska ”välja kärleken” kan det verkliga budskapet vara att han har lån på sin lägenhet så att vi måste fortsätta rösta på honom även om hans politik just lett till ett terrordåd (gamla marxister känner här igen åtskillnaden mellan bas och överbyggnad, liksom intresse och ideologi). Detsamma gäller talet om ”rasism”, den som inte förstår att det finns ett intresse bakom beskyllningar om ”främlingsfientlighet” borde bära dumstrut.
Machiavellianerna strävade kort sagt efter att beskriva verkligheten som den är, även om det kan trampa en och annan på tårna. De beskrev inte nödvändigtvis massorna särskilt insmickrande, de flesta i massan har varken tid eller förmåga att grubbla över det politiska och det gör att de gärna överlåter den på politiker och delar vissa sociala myter som förenklar samvaron. Michels beskrev med oligarkins järnlag hur även demokratiska organisationer tas över av små grupper. Sorel beskrev myternas betydelse, Pareto hur litet av det vi gör som egentligen är logiskt. Machiavelli skrev att människor för det mesta är ”otacksamma.. hycklande, fega och giriga”. Men machiavllianerna var inte heller särskilt insmickrande vad gäller den politiskt aktiva minoriteten, dessa drivs ofta av ambition och kan vara väl så dumma som massan. Burnham noterade med utgångspunkt i Machiavelli och Mosva att det bland annat krävs virtú/ambition/vilja till makt, hårt arbete, styrka, förmåga att bedraga, tur och förmåga att anpassa sig efter förändrade omständigheter för att lyckas politiskt.
Eliter och samhälle
…the way in which to study a nation, to understand it, to predict what will happen to it, requires first of all and primarily an analysis of its ruling class.
– Gaetano Mosca
Det finns mycket av intresse hos Machiavelli, Michels och Sorel. I sammanhanget är det dock Mosca och Pareto som är mest givande, genom sina studier av politiska eliter. Eliter uppstår i alla samhällen, Machiavelli noterade att ”en massa utan huvud är fullständigt ur funktion”, antingen skaffar de sig ett huvud eller så går de under. Hur eliten rekryteras kan däremot variera, liksom om man ens öppet erkänner att det finns en elit. För Mosca spelade eliten en avgörande roll för ett samhälles öde. Vill man förutspå vad som kommer hända ett visst folk bör man studera deras härskande klass. Detta kan, givet den svenska elitens erbarmliga karaktär, vara en närmast kuslig insikt.
Moscas världsbild skiljer sig på många sätt från den officiella svenska ideologin. Så menade han att det som driver människor är kampen om överlägsenhet snarare än ”existens”. Ett socialbidrag gör exempelvis på lång sikt ingen glad, i varje fall inte någon som har någon thumos kvar. Mosca delade också in eliten i två grupper. En liten grupp på toppen (här kan man hitta exempelvis partiledare eller kretsen runt en Stalin eller en Hitler) och en större ”medelklass” (i Sverige det som Burnham kallade den nya klassen, med allt från journalister till byråkrater). Mosca menade att normalt är den större gruppen den avgörande. Han noterade också, i likhet med Sorel, att ett samhälle behöver en ideologi eller mytologi. En sådan bör ändras endast långsamt om samhället ska fungera (Burnham noterade här torrt att det förmodligen var fullt rationellt att döma Sokrates till döden om målet var Atens överlevnad).
Pareto beskrev hur människan för det mesta inte agerar logiskt. Vi drivs istället av ett litet antal grundläggande ”residuer”, de i sammanhanget mest intressanta är kombinations- och manipulationsinstinkten och gruppinstinkten (eller grupputhålligheten). Ägnar man sig åt att skapa reklamfilmer, regnmagi eller att skapa filosofiska system är det uttryck för kombinationsinstinkten, drivs man av vilja att bevara något, ofta resultatet av tidigare kombinationer, är det grupputhållighet. Patriotism är ett exempel på grupputhållighet, denna residu beskrivs som mer konservativ och de som drivs av den använder gärna kraft för att försvara det de vill bevara.
Med utgångspunkt i Machiavelli använde Pareto dessa två centrala instinkter, och därtill knutna människotyper, för att beskriva politiken. De som drivs av kombinations- och manipulationsinstinkten kallade han rävar, de som drivs av grupputhållighet för lejon. Idealtillståndet är ett samhälle där folket främst består av lejon och den politiska eliten av många rävar men också en del lejon. Rävar är listiga och manipulativa, inte sällan bedrägliga men också uppfinningsrika. De saknar starka band till nation och familj, de är tämligen kortsiktiga och undviker våld. Lejon använder hellre våld än list, något de ofta saknar. De är lojala mot tradition och olika gemenskaper, och har fokus på kommande generationer. I en ung stat finns det ofta en hel del lejon i ledningen, oavsett om de just segrat i ett krig eller en revolution. Med tiden gynnas dock rävarna mer än lejonen, och deras andel av eliten ökar. Inte sällan sammanfaller detta med ekonomiskt välstånd. Men eliten har förlorat sin lojalitet till folket och fått för hög tilltro till list och manipulation. Både lejon och rävar behövs i en elit, problem uppstår när rävarna helt tar över.
Detta är vad som skett i Sverige, och manipulatörerna har här varit ovanligt framgångsrika. Som Mosca noterat kan en enad minoritet kuva en splittrad majoritet under lång tid, genom att kväsa individ efter individ som kritiserar dem. De är betydligt sämre på att hantera en grupp som är beredd att använda våld, exempelvis islamister eller förortsgäng. Rävarna förstör gradvis samhället. De kan då ersättas av en ny elit av lejon som leder folkliga uppror, dessa lejon rekryteras normalt både i eliten och i folket. Eller så invaderas nationen av främmande lejon, och går under. Detta val är vad vi bevittnar i dagens Sverige. Etablissemangets medlemmar är skickliga på att använda rätt ord när folket utsätts för övergrepp och mord, men de saknar de egenskaper som krävs för att skydda folket. Burnham förutsåg detta, ”the combinationist elite is destroyed, very often carrying its whole society along to ruin along with it”.
Sammantaget skulle det behövas en rejäl portion machiavellianism och realism i den svenska debatten. Detta är något vår nuvarande elit dock inte kommer underlätta, vilket gör att den måste ersättas.
Relaterat
Chilton Williamson, Jr. om Suicide of the West
American Affairs – James Burnham’s Managerial Elite
The Moor Next Door – Lions and Foxes
Om skribenten: Joakim Andersen
