Det senaste året har man lätt kunnat få intrycket att starka krafter eftersträvar ett lågintensivt raskrig och våldsam polarisering i USA. Ett avgörande steg i skeendet var efterspelet efter den dödliga konfrontationen mellan George Zimmerman och Trayvon Martin. Efter det har det hela eskalerat, nu ligger fokus mer på den amerikanska polisens dödsskjutningar av afro-amerikaner. Med rörelsen Black Lives Matter har vi bevittnat en tilltagande radikalisering och militans, med sabotage av demonstrationer och upplopp. Ganska logiskt har denna tilltagande radikalisering lett fram till massakern på polismän i Dallas, utförd av en gärningsman som ska ha sagt att han ville skjuta vita, i synnerhet vita poliser. Det kan vara av intresse att ta en närmare titt på Black Lives Matter.
Black Lives Matter
#BlackLivesMatter doesn’t mean your life isn’t important – it means that Black lives, which are seen as without value within White supremacy, are important to your liberation.
– BLM
BLM grundades så sent som 2013 av tre svarta queerkvinnor, som följd av Zimmermans frikännande. Ett besök på rörelsens hemsida illustrerar snart att det är en tämligen post-modern företeelse. Det talas flitigt om att svarta ”cis-män” inte ska stå i centrum, utan även ”sisters, queer and trans and disabled folk”. Man använder termen ”herstory” hellre än ”history”, vilket också antyder en viss ideologisk hemvist. Mycket postmodern är också den svaga ställning klass har i BLM:s världsbild, här har vi förmodligen också nyckeln till varför rörelsen de facto blir splittrande snarare än kärnan i en bredare allians. Man förstår i BLM USA genom termen ”White Supremacy” snarare än genom kapitalism.
Till detta splittrande bidrar också den särställning och exklusivitet som karaktäriserar BLM:s beskrivning av den svarta frågan. Man talar om ”White Supremacy” och om ”Genocide” på svarta. En logisk följd av detta är bland annat att man blir irriterad på en Sanders eller en Pride-parad som inte har de svarta i centrum, hela tiden, överallt. Här finns dock en inbyggd paradox, för samtidigt vill man inte riktigt att icke-svarta knyter an till frågan (jämför synen bland likaledes postmoderna ”People of Color” på vita anti-rasister). Man skriver:
And, to keep it real – it is appropriate and necessary to have strategy and action centered around Blackness without other non-Black communities of color, or White folks for that matter, needing to find a place and a way to center themselves within it.
Skalar man bort retoriken handlar det om anspråk på en ledande roll (”if we are committed to a world where all lives matter, we are called to support the very movement that inspired and activated so many more”). Samtidigt finns de facto en raslig komponent, man ser sig som ”part of the global Black family”, Black skrivs alltid med stor bokstav.
Däremot talar man inte om ”the Blackman” på det sätt som brukar antyda esoterisk afrocentrism och/eller anti-vit rasism. Det tycks förövrigt vara i den senare miljön som gärningsmannen i Dallas radikaliserats, det såkallade African American Defense League har manat till mord på vita poliser. Det finns i USA en betydande miljö, och tradition, av våldsam anti-vit rasism, den hugade kan googla på ”zebra killings” för en inblick i denna miljö.
Direkt aktion
”We need not qualify our position” skriver BLM, och följden av detta är direkt aktion snarare än debatt, ofta ihop med det hotfulla ”no justice no peace”. Sammantaget är detta ett recept för konflikter, också inom det afro-amerikanska samhället. BLM bryter med en äldre generation afro-amerikanska aktivister, en generation som ofta var kyrkligt orienterad och sökte samarbete och respektabilitet. Man har i hög grad vänt sig mot sina egna allierade, stört Pride-parader och Bernie Sanders. Att dessa snabbt vikt ner sig talar förövrigt knappast för att USA genomsyras av ”White Supremacy”, situationen är mer komplex än så. Men som sagt, ”we need not qualify our position”.
Redan en ideologianalys antyder alltså att det finns stora problem inbyggda i BLM-fenomenet. En välvilligt inställd mediaindustri underlåter dock som vanligt att rapportera om sådant, vilket innebär att kändisar med flera uttrycker sin sympati för dem och att Sanders mumlande åsett hur BLM-aktivister tagit över hans podium. I praktiken har det löst definierade BLM därför kunnat bli ett redskap för politiskt våld, riktat bland annat mot Trump i Chicago. Det envetna budskapet att ”de mördar oss” har nu lett fram till massakern i Dallas, detta har vi inte minst media och BLM:s ideologiska brister att ”tacka” för.
Avslutningsvis kan man notera att det afro-amerikanska kollektivets situation inte är alldeles avundsvärd, det finns en hel del skäl till missnöje. Avindustrialisering och immigration har slagit ut delar av den svarta arbetar- och medelklassen, ihop med deras vita motsvarigheter. Den rasism en del gäng har med sig från Mexico har också inneburit att etnisk rensning av svarta blivit följden i flera traditionellt svarta områden (inklusive det mytomspunna Compton). Dessa problem är det dock enklare att åtgärda genom en röst på Trump, vilket också ett, för många oväntat, stort antal svarta insett. Avslutningsvis kan också nämnas att amerikanska konservativa och etablissemangskritiker inte är helt eniga i synen på BLM. En del, som Paul Craig Roberts och Theodore Beale, har instämt vad gäller att polisens militarisering är ett problem. Däremot delar de inte inställningen att detta är ett uttryck för rasism, eller enbart ett problem för svarta.
Om skribenten: Joakim Andersen
