Brott och straff

Okategoriserade

Vi lever i en tid där brottsbekämpning blivit synonymt med rehabilitering. Inte bara hämnd anses barbariskt, utan också straff. Som så ofta annars grundar sig det hela i en felaktig och inkonsekvent syn på människan.

I

Modern brottsbekämpning har sin rot i tanken att människan till största delen är en produkt av sin omgivning, och i viss mån av sina gener. Undertecknad underkänner denna tanke, eftersom jag av andliga orsaker menar att vi också har ett "själv" som existerar självständigt från vårt materiella, emotionella och sociala jag. Alltså menar jag också att en individ är ansvarig för sina handlingar, och att onda handlingar ska ha konsekvenser.

Den materialistiska människosynen, sådan den kommer till uttryck inom exempelvis marxismen och dess moderna sociologiska tillämpningar, tenderar att inta en annan hållning en hållning som påverkar den moderna statens rättsutövning i hög grad, även om den inte är helt dominerande. Här menar man att människan, eftersom hon i första hand är en produkt av sin omgivning och sitt samhälle (möjligen med vissa genetiska inslag), inte är ansvarig för sina handlingar. Det är istället samhället och dess "strukturer" som i första hand ska bära hundhuvudet, och samhällets mål blir således inte i första hand att straffa brott, utan att "rehabilitera" brottslingar. Detta kan tyckas logiskt, då ju samma "samhälle" självt bär ansvaret för individens handlingar. Att någon som jag kommer dragande med någon själ eller liknande blir givetvis ett ointressant argument i det sammanhanget, eftersom en person som resonerar i ovanstående termer garanterat förnekar varje sådant koncept. Men det intressanta här är att tankegången inte håller, även under sådana förhållanden. Detta eftersom man underskattat vad en ren materialism gör med "jag"-begreppet.

Om det nu är så, att det enskilda jaget uteslutande är en produkt av exempelvis samhälleliga förhållanden vare sig dessa utgörs av "ekonomisk underordning", "rasism" eller den i min ungdom vanliga bortförklaringen "svår uppväxt" så består jaget av dessa förhållanden, och ingenting annat. De kan med andra ord inte användes för att ursäkta bort individens handlingar. Eller "förklara" dem, som den gängse sociologiska jargongen brukar gå. "Det är inte en ursäkt, utan en förklaring" är en sliten och dum fras, som vanligen används när man just försökt ursäkta bort en eller flera vidriga handlingar genom att skylla på hur "samhället" utsatt någon för rasism eller slarvat med utbetalningen från försäkringskassan, och dessutom en innehållslös sådan. Om det är så att en individ är detsamma som de förhållanden som format honom, ska han givetvis hållas exakt lika ansvarig som dessa förhållanden. Det gör att inga ekonomiska, sociala eller strukturella argument mot straff som straff, och inte uteslutande rehabilitering, kan föras med denna idé som utgångspunkt. Detsamma gäller givetvis olika gener har en individ en gen som gör honom våldsbenägen, och det inte existerar någon individuell själslig substans som kan förhålla sig till dessa gener, är individen sin gen och ska alltså hållas lika ansvarig som den.

II

Ett annat problem med bortförklaringsstrategin är att den i sig utgör ett hinder för rehabilitering. Om en individ dagligen begår en viss typ av brott, och samtidigt rationaliserar sina handlingar med att pappa slog honom när han var liten, eller att "svenskar är rasister" finns det inget som helst incitament, eller ens någon möjlighet, för honom att upphöra med sina aktiviteter. Varför skulle han? En person som istället får lära sig att ta ansvar för sina handlingar att förstå att det är hans eget ansvar att handla rätt (vilket som sagt är fallet, helt och hållet, oavsett om han har någon autonom själ eller är detsamma som en ansamling gener under social påverkan) har alla förutsättningar att sluta förgripa sig på sin omgivning. Med andra ord är den "strukturella förklaringen" en i sig själv brottsskapande struktur, medan den "reaktionära" hållningen att brottslingen ska hållas ansvarig för sitt brott är brottsmotverkande, i synnerhet om den internaliseras av den kriminelle själv. Det är egentligen så pass självklart att det inte ens skulle behöva påpekas, om inte vissa intressegrupper såg kriminalitet uteslutande som ett ideologiskt medel att ifrågasätta aspekter av samhället och oönskade normer i det. Intressegrupper som vill använda brottsligheten som argumentationsslagträ mot ”ojämlikhet” av olika slag, hellre än erkänna den som det gissel i sig själv den är – i ett land som Sverige ett långt värre än "ekonomiska klyftor" eller "rasism".

Det finns andra argument mot straff ett av de vanligaste är att de inte är effektiva, till skillnad från olika typer av behandling. Detta är för det första ett sätt att blanda bort korten straffets funktion är inte uteslutande att förebygga vidare brott, utan minst lika mycket att utkräva ansvar för redan begångna brott, och skapa rättvisa i samhället. Vi kan tänka oss en extrem av rehabiliteringsprincipen: en man hatar sin före detta fru intensivt, och kan inte ta sig vidare i sitt liv. Påverkad av starka droger tar han sig in i hennes hus, varvid han våldtar och mördar henne på det mest brutala vis. Efter att han grips visar han sig ångerfull, och kommer samtidigt förbi de olika psykologiska problem hans förhållande till sin ex-fru orsakat för honom. Innan det ens blir aktuellt med rättegång kan en kompetent psykiatriker garantera att han aldrig kommer att göra om det. Slut på historien?

Man skulle kunna driva det ännu längre: vem som helst som verkligen tyckte riktigt illa om en person skulle kunna mörda honom, och därefter förklara att det var en engångshändelse. Med en syn på straff som primärt "rehabiliterande" är det omöjligt att motivera varför en sådan människa skulle sitta en enda dag i fängelse han är ju uppenbarligen redan rehabiliterad, eftersom han inte kommer att göra om det.

III

Statens roll i sin rättsutövning är att bidra till det mänskliga samvetets funktion i att reglera samhället och naturen, och skapa sammanhang och rättvisa där den materiella skapelsen i sig inte gör det. En person som dricker sig för full och ger sig ut för att balansera på ett broräcke faller och dör det kan vara tragiskt, men överraskar ingen. Det är inte orimligt att en person som våldtar ett barn och krossar dess skalle spärras in på tid och evighet, eller till och med dödas, av staten skulle han dött via ett misstag i samband med mordet skulle ingen ens fundera två gånger på om det som skett varit rättvist.

Ett straff har en hel serie uppgifter det ska tillfredsställa brottsoffren, säkerställa statens skydd, utgöra en proportionerlig konsekvens av den brottsliga handlingen i sig, få brottslingen att inse att hans handlande varit felaktigt, och sist (och inte minst, eller störst) rehabilitera alltså återanpassa brottslingen till ett liv i samhället.

Barbariska och brutala straff kan vara problematiska det finns nämligen en skillnad mellan straff och hämnd, och den skillnaden måste göras tydlig. Statens funktion är inte att ge utlopp för offrets vilja till personlig hämnd. Men det är heller inte upp till staten att förlåta, att uteslutande "vårda" och säga åt offret att glädjas åt att det sannolikt inte kommer att hända igen. Rättvisa må vara ett svårdefinierat begrepp, men många (om inte de flesta) av oss har en hyfsad känsla för vad det är. Och den känslan säger inte att det uteslutande handlar om att "inte göra om det".