Återkommande i svensk historia är det fenomen som bäst beskrivs med orden räfst och rättarting, det är också ett för vår tid inspirerande och användbart begrepp. Sådana räfster ägde rum många gånger historiskt, i synnerhet efter perioder då särintressen fått för stora privilegier. Kronan återtog då, ivrigt påhejad och understödd av allmogens representanter, kontrollen av bland annat gods. Ibland utdömdes också straff.
Det hela är ett klassiskt exempel på det Örnulf Tigerstedt beskrev som konflikten mellan delen och helheten, där särintressen under perioder av svagt styre flyttat fram sina positioner i svensk politik. Historiskt var detta särintresse ofta adeln, men under frihetstiden och därefter har det även handlat om andra skikt. Det har ofta varit knutet till korruption av olika slag, där man sett mer till sina egna intressen än till rikets. Ibland rentav till den grad att man underhandlat med främmande makter i utbyte mot pengar, något som ägde rum under frihetstiden.
I svensk historia finns en tendens Per Engdahl beskrev som den kungliga demokratin, en återkommande allians mellan kungen och allmogen. Inte sällan har de konservativa Dalarna spelat en både symboliskt och reellt central roll för den senare gruppen. Svenskarna har sällan varit ett revolutionärt folk, det återkommande mönstret är istället Engdahls allians i kombination med en mer eller mindre grundlig räfst. Räfstens logik är i grunden konservativ, den äger rum eftersom ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall egde återkalla det avsöndrade”. Vissa beslut har ledningen inte rätt att ta, och de kan därför återkallas.
Räfst och reduktion 2016
Med utgångspunkt i begreppen allmoge, räfst och särintressen kan man identifiera likheterna mellan vår situation och tidigare epoker då svag ledning försatt riket i en problematisk sits. Politiken är idag präglad av korruption och oförmåga. Kapitalintressen har flyttat fram sina positioner, och planerar bland annat använda den pågående folkvandringen för att avskaffa den svenska modellen för gott. Att ledande politiker skriver falska intyg åt sina livvakter förvånar ingen, så inte heller de höga fallskärmarna. Stora delar av eliten är lojala med främmande makter, och verkar aktivt för medlemskap i NATO. Allmogen har väldigt lite att säga till om, oavsett om man definierar den socialt eller etniskt.
Behovet av en räfst är alltså uppenbart. Förutsättningarna är inte lika givna. Ett stort missnöje har brett ut sig i allmogen, men någon Gustav III eller folkhemsbyggande socialdemokrati är svårare att identifiera. Inte minst saknas den metapolitiska förutsättningen som den gustavianska patriotismen eller det tidiga 1900-talets folkhemsideologi utgjorde. Det är väldigt tveksamt om en räfst kan utgå från det liberala konsensus som istället för allmoge enbart ser ”individer”. Under tidigt 1900-tal fanns det förutsättningar för den svenska unghögern att bygga ett folkhem, men särintressen och klassegoism i den tidens borgerlighet drev istället fram en splittring och banade vägen för ett folkhem med socialdemokratiska förtecken. Något liknande kan mycket väl ske idag.
Det ovan skisserade perspektivet hjälper oss även att sätta fenomenet politisk korrekthet i sitt historiska sammanhang. I hög grad är det en rökridå som används för att distrahera oss från de särintressen som parasiterar på riket och allmogen. Rökridåns företrädare är ofta särintressen i sin egen rätt, intoleranta och övertygade om sin egen betydelse, men i grunden är det hela ett sjukdomstecken.
En räfst i vår tid skulle bland annat kunna återkalla diverse fallskärmar och liknande. Den skulle också kunna ha ett inslag av rättarting, där ansvariga döms för den skada de åsamkat riket och folket. Ett historiskt nytt inslag är även den folkvandring som uppmuntrats av mäktiga särintressen, med avsikt att försvaga eller rentav byta ut allmogen. Många medborgarskap har exempelvis beviljats på felaktiga grunder, och bör även de betraktas som orättfärdiga privilegier som kan återkallas. Det finns också många brottslingar som inte dömts till utvisning på grund av svag ledning.
Sammantaget finner vi alltså att konceptet räfst och rättarting är användbart. För att det ska kunna vinna spridning krävs en brytning med liberalismen, framväxten av en identitet som spelar samma roll som tidigare allmogen, och en ny elit som kan ta det gamla etablissemangets plats. Här har vi en del arbete framför oss, men historien visar att det gått att göra förut.
Om skribenten: Joakim Andersen
