De senaste åren har det dykt upp flera kärnfulla summeringar av vad som pågår i Europa. Pirincci talar om ”Tyskland från vettet”, Zemmour om ”det franska självmordet”. Sarrazin beskriver hur ”Tyskland avskaffar sig självt”. Ett av dessa uttryck är Renaud Camus Le Grand Remplacement, det stora utbytet. Camus är en fransk författare som står relativt nära de franska identitärerna.
Camus definierar det stora utbytet på följande vis:
Vi har ett folk för ögonen och nästan över en natt, eller i varje fall den tidsrymd som för ett folk motsvarar detta, under loppet av en enda generation, finner vi i dess ställe och på dess territorium plötsligt ett eller flera andra folk.
Vi har en kultur med dess seder och bruk för ögonen, och under kortare tid än det tar för ett barn att växa upp… utvecklas på samma territorium genom utbyte, alltså genom ersättande av människorna, plötsligt helt andra kulturer med andra seder och bruk.
Denna process kan framstå som tämligen historiskt relevant, Camus fortsätter:
Jag menar personligen, och jag tror inte att jag är ensam om detta, att detta ersättande av människor, detta stora utbyte, oavsett om man ser det som något positivt eller negativt, är det viktigaste fenomenet i Frankrikes historia under de senaste 1500 åren.
Han ställer därefter en fråga:
Kan Frankrike förbli samma land som tidigare, om det befolkas av ett eller flera andra folk?
Svaret på denna fråga är entydigt: nej.
Därefter övergår Camus till att försöka förklara vad som möjliggjort Le Grand Remplacement. Det förutsätter en specifik syn på människan, utbytbar som legobitar:
Endast en verkligt förnedrande, låg, medioker, och säkerligen felaktig människosyn, en kulturlös, rotlös, härkomstlös människa som förlorat alla värden och blivit utbytbar…
Detta är det stora utbytets teori, vilken är dess praktik? Camus identifierar här ”anti-rasismen”, i egenskap av en hyper-moralism lierad med globala ekonomiska intressen. Han identifierar ”anti-rasismens” kardinalfel:
Och just här är det logiska fel… som är kännetecknande för den dogmatiska antirasism som jag nämnt tidigare. Detta fel har blivit ett maktinstrument, rentav ett instrument för maktmissbruk, genom att ständigt ersätta frågan ”är det sant?” med frågan ”får man säga så?”
Frågan ”är det sant?” får aldrig ställas, för om den skulle ställas då rasar allt det som inte är logiskt samman som ett korthus.
Förhållandet mellan det sanna och det tillåtna utvecklar Camus vidare. Han konstaterar likt Steve Sailer att ”political correctness is a war on noticing”, att det handlar om att vi inte längre får ta det vi ser med egna ögon, våra egna erfarenheter, på allvar. Så fortsätter han:
Därför styrs människor hela tiden av journalister så att de inte ska tro på det de ser med egna ögon, det som de själva upplevt…
Detta system hänvisar ständigt till moralen, men moralen kan inte stå på systemets sida, för det finns ingen moral utan sanning.
Sammantaget är det en värdefull analys och ett användbart begrepp Camus representerar, även om det hela bör kompletteras. Perspektivet är i varje fall värdefullt, och väcker frågor som i grunden är oförenliga med liberalismen. Antingen är vi liberaler, och då har vi inget vi kan invända mot att vissa ”individer” ersätter andra ”individer” på en given geografisk yta. Eller så anser vi att detta ”stora utbyte” är oacceptabelt, och att liberalismen måste vara behäftad med ett antal grundläggande brister om den inte låter oss konstatera detta. Det säger något om den svenska ”debattens” tillstånd att det, ibland, talas om våld på boenden, om arbetslöshet och kostnader, men aldrig om det stora utbytet.
Vi finner en central artikel av Camus på tyska här:
Le Grand Remplacement, Die Grosse Umvolkung
Om skribenten: Joakim Andersen
