”Mobbades för att hon är svensk”

Okategoriserade

Om man lever i en rosenröd politiskt korrekt värld där alla kommer att börja kramas och hålla handen så fort de fått tillräckligt mycket queerteoretisk och antirasistisk utbildning, så är tanken på att bli minoritet i sitt eget land inte något skrämmande eller negativt. Tvärtom tycks det framstå som ett moraliskt krav, och det slutgiltiga beviset på vilken god och duktig människa man är.

Om man istället har en någorlunda fungerande realitetsprincip i sin världsbild framstår däremot tanken på minoritetgruppens maktlöshet och beroende av andra gruppers välvilja som mindre attraktivt. Detta får inte minst stöd av de enstaka inblickar i de ungas verklighet som media serverar oss (överhuvudtaget är vårt samhälle märkligt på så vis att man som vuxen egentligen kan gå ett helt liv utan att veta det allra minsta om hur det är att vara ung idag). En sådan inblick ges av Länstidningen i Södertälje, som i en artikel tar upp en ung svensk flickas sorgliga och upprörande historia som mobboffer för sin etnicitet. Artikeln finns att läsa här: Mobbades för att hon är svensk

Artikeln bör läsas i sin helhet, och det är definitivt ingen rolig läsning. Några utdrag kan dock vara på sin plats:

Knuffar, bråk och skitsnack bakom ryggen på Sofias skola blev man mobbad för att vara etniskt svensk.

….

För Sofia kändes det som att mobbningen hade sin grund i att de som drabbades var etniska svenskar.
Det var mycket skitsnack om svenskar även om man inte fick det sagt rakt till sig, säger Sofia.

Även om det är positivt att problemet tas upp (trots att det bara sker i en lokaltidning, och efter att Södertälje i praktiken närmast gått förlorat), kan man notera hur accepterande tonen i artikeln ändå är. Om det varit svenskar som betett sig på detta vis mot invandrare, så hade tonen varit hårdare och man hade knappast kallat mobbarna och mobboffren för ”kompisar”, som i följande stycke:

Ibland var gränserna mellan skolans grupper särskilt tydliga som när hennes kompisar som inte var etniska svenskar bara hälsade på varandra.

Personligen kan jag också reagera på ett stycke i artikeln som förmodligen är avsett att motverka risken för att det leder till ”rasism” från de svenska läsarnas sida. Stycket är följande:

Sofia har många vänner som inte är etniskt svenska ibland ställde de sig på hennes sida.
De tyckte också att det här var fel och om det var något som de tyckte var orättvist sa de till.

För det är möjligt att en och annan kan tolka detta som att ”där ser man ju att invandrare också ställer upp för dom utsatta, framtiden för det mångkulturella samhället är alltså ljus”, men själv ser jag det som det yttersta exemplet på hur maktlösa svenskarna tycks ha varit på ”Sofias” skola. Om de dessutom vande sig vid denna status som underordnade offer som var tvungna att få beskydd av icke-svenskar så är det bara en ytterligare förödmjukelse, och vi kan gissa att många av dem slutade som bihang till sina nya vänner.

När man läser artikeln, och läsarnas kommentarer efter den, inser man alltså att framtiden för ”det mångkulturella samhället” inte är ljus, att minoritetsstatus är något man ska kämpa till sista blodsdroppen för att undvika, och att den förälder som accepterar fortsatt massinvandring begår det yttersta sveket mot sina barn, sina barnbarn, och alla sina ättlingar.

(tipstack till Aurgelme)