Otto Höfler (1901-1987) var en av de ledande utforskarna av det germanska och skandinaviska arvet, vän med bland annat Jan de Vries och Georges Dumezil. Han spelade en viktig roll för tysk konservatism efter världskrigen, bland annat räknades han av Mohammed Rassem som andlig fader.
Höfler studerade det sakrala kungadömet hos germanerna och deras Männerbund (eller Kultische Geheimbünde). Dessa hade både kultiska och politiska funktioner, den germanska staten är i sin kärna sakral och hålls samman av grupper av män. Utan denna kärna och utan dessa grupper bryts den sönder. Bland vår tids ödesfrågor räknas återskapandet av Männerbund i olika former, därav etablissemangets öppna fientlighet mot alla ansatser till mannaförbund, manliga sfärer och mansrörelser.
Germansk statskonst
Denna vilja – och förmågan – till statligt storgestaltande är förutsättningen för germanernas världshistoriska betydelse.
– Höfler
Höfler studerar i Die Ursprünge der germanischen Staatsbildnerkraft det germanska politiska. Han menar att germanernas statsbyggnadskonst utmärker dem historiskt, man är böjd att instämma även efter en snabb titt på världs- och Europakartan. Ett stort antal politiska ordningar har byggts upp av germanska folk eller ledarskikt, tendensen finns kvar även idag om än försvagad (jämför Thiriart och von Lohausen).
Höfler menar att denna politiska begåvning är äldre än både kristendomen och Rom, ”begåvning kan man inte importera” och den politiska processen var igång redan tidigt. Samtidigt identifierar han en återkommande achilleshäl hos germanerna, tendensen att kämpa inbördes. Denna ”horisontlöshet” utnyttjade exempelvis Rom skickligt. Höfler betraktar också bristen på geopolitiska fiender som en källa till Islands degeneration i småfejder.
Evola har skrivit om det organiska samhället, byggt på relationer mellan människor. Höfler beskriver ett liknande tillstånd hos de germanska stammarna, med grupper av män som kände och litade på varandra. Dessa präglades av ”offerberedskap, fullt erkännande av de andras personliga egenart, när de var hedervärda, men manande och straffande, när en medlem bröt mot ärans krav”.
Ett sådant brödraskap av män har något anarkiskt över sig, och kan drabbas av den horisontlöshet Höfler talar om. Men germanerna lyckades överbrygga detta hot, och skapa en större ordning utan att förlora brödraskapets kärna av relation mellan hedervärda, kapabla och fria män. Man påminns återigen om Evolas tal om att en nordisk kung hellre ledde fria män än slavar, Höfler skriver:
Det är inte där de starka blir svaga som världshistoriska strukturer uppstår, utan när de i fri trohet bugar för något högre.
Ansvar som det germanska kärnvärdet
Statskonstens svåra konst fordrar, som ett minimum, minoriteter som inte eftersträvar egen vinning, utan den osjälviska pliktuppfyllelsens ära. Om detta korrumperas, följer statsupplösningen med en naturlags oundviklighet.
– Höfler
Det viktigaste i germansk politik är ansvarsförmåga, skriver Höfler. Detta är förutsättningen för att det man bygger ska bli bestående. Han noterar också att denna förmåga till ansvar inte är jämlikt fördelad bland människor, eller grupper av människor, germansk statskonst har dock byggt på att de mest ansvarslämpade placerats i spetsen. Höfler beskriver också de egenskaper som måste utmärka den statsbärande germanen:
Frihet, ära, plikt och trohet hör för den germanska människan – och detta i synnerhet för den statsbärande typen – oupplösligt samman. Saknas ett, eller flera, av dessa element så börjar han bokstavligen att svinna bort…
Höflers ”ansvar” för tankarna till Heideggers Sorge, och det har mycket riktigt ett inslag av det långsiktiga och ekologiska. Han talar om ”organisk vishet”, kanske omöjlig att utveckla utan vördnad för naturen. På liknande vis menar han att rovdrift på naturen som leder till kortsiktig tillväxt bygger på bristande förståelse av livets förutsättningar.
Till skillnad från rationalismen betraktade germanerna också sina gemenskaper som något heligt, detta inklusive familj och äktenskap. Statstjänst kunde betraktas som ”gudstjänst”, jämför den historiska lutheranismen, på gott och ont synnerligen germansk.
Mot liberalismen och socialdarwinismen
”Makt är av ondo”… Den borgerliga liberalismen har gjort denna formel till sin , för att med denna öppna en moralisk kamp mot de historiska makterna – stat och armé – och underminera deras moraliska självbild (men inte mot den ”fria” ekonomins ”makter”; att en trusts makt kan vara mycket värre än en armés disciplin, detta döljer man noggrant).
– Höfler
Höfler analyserar både liberalismen och tron på ”allas kamp mot alla”, han finner dessa främmande för den germanska statskonsten. Den sociala atomismen förgiftar det sociala tänkandet, vulgärnietzscheanismen med dess ”herrar” och ”slavar” är verklighetsfrämmande. Historien handlar om folk, inte om individer, och en hållbar politisk ordning skapas inte genom vulgärnietzscheanska maktfantasier utan genom förebilder som värnar om sina underordnade och respekterar dessas heder. Höfler skriver:
Självbehärskning, flit, tillförlitlighet, ledarskap genom gott föredöme i både krig och fred, obesticklighet, sträng ordning och rättvisa – dessa är de huvuddygder som germanerna, även där de var en liten minoritet, utan mångordighet visste att bevara och vann respekt…
Här anar vi nyckeln till den tyska kolonialismens framgång, där många hövdingar och stammar troget kämpade för kejsaren trots annalkande nederlag. Vi anar också ett av fröna till det Andra världskrigets nederlag, de många potentiella medkämpar som stöttes bort genom en av vulgärnietzscheanism influerad politik.
Höfler tar också upp problemet med en stat som inte genomsyras av respekt för allas heder:
…en stat där man från ovan kväver de undre, och de undre därför hatar de övre, är inte välkonstruerad.
Här för han tankarna till Ruskin och Carlyle, och den ömsesidiga respekten som det som binder ett samhälle samman. Vi befinner oss här en bra bit från ”kniv-och-gaffel-”politikens antropologi.
Riket och Europa
Vad är riksidéns innersta kärna? Att riket bär ansvar för Europa.
– Höfler
Höfler närmar sig också idén om Imperium Europa från sitt germanska perspektiv. Han menar att den rena nationalchauvinismen, ”petty nationalism”, är en form av kollektiv darwinism och ”allas kamp mot alla”. Med utgångspunkt i Goethe, Herder och Ranke lyfter han istället fram värnandet om Europas mångfald och gemenskap av kulturer som ett värdigt uttryck för den germanska politiska begåvningen. Det är också ett projekt som tyskar ägnat sig åt sedan medeltiden. Samtidigt finns här en brist hos Höfler, då han menar att vissa europeiska folk, särskilt de slaviska, inte kan hantera den ömsesidiga respekt som är så grundläggande för germaner. Detta tillhör dock inte kärnan i hans tankar, och kan utsättas för en selektiv dekonsutruktion.
Sammantaget kan man alltså använda sig av det germanska arvet som utgångspunkt i en analys av det politiska. Värden som ansvar, en sakral syn på gemenskapen, ”organisk vishet” och Europa blir då centrala, samtidigt som liberalismens atomiserande och kortsiktiga natur blir tydlig.
Om skribenten: Joakim Andersen
