I dagarna har ännu en debatt förts i svensk offentlighet. På ytan har den handlat om försvarsviljan i landet, egentligen har den i hög grad tangerat 1990-talsdebatten om ”invandrare kontra svenskar”. Den senare debatten dyker upp med jämna mellanrum, diskursens ordning föreskriver sedan gammalt att deltagarna då ska hitta argument för varför invandrare är bättre än svenskar. Med åsiktskorridorens försiktiga förskjutning är detta inte längre fullt ut fallet, det är idag även tillåtet för vissa mer etablerade röster att indirekt antyda att invandrare inte alltid är bäst (jämför Kristerssons ”medborgarskap är inte en resehandling”). Det senaste inlägget i debatten var Gina Gustavssons text Det är de infödda svenskarna som inte vill försvara Sverige i DN, där hon gjorde gällande att utlandsföddas försvarsvilja är större än svenskföddas. Detta har sedan spridits på sociala medier.

Inledningsvis kan noteras att Gustavsson tycks dra långtgående slutsatser av den lilla forskning som finns på området. I Jonssons och Wedebrands FOI-rapport Svenskarnas försvarsvilja från 2021 konstaterades att gruppen utlandsfödda i rapporten dels är liten, 315 personer, dels inte är representativ. De skrev därför att ”när vi i detta avsnitt jämför svenskfödda med utlandsfödda ser vi direkt en fara med att dra för stora växlar på våra resultat.” Bland annat på grund av en överrepresentation av nordiska utlandsfödda (23% av respondenterna, mot 11% i gruppen som helhet). Resultaten var heller inte entydiga. Bland annat uttryckte de utlandsfödda respondenterna en något större vilja att axla den stridande rollen med fara för livet (”de ”mycket villiga” utlandsfödda utgör drygt 30 % medan motsvarande svenskfödda utgör 20 %”). Vad gällde den allmänna försvarsviljan var de svenskfödda respondenterna mer villiga att satsa offentliga medel på beredskap för kris och krig än de 315 utlandsfödda. De utlandsfödda som svarade att ”nej, Sverige bör absolut inte göra väpnat motstånd” var också relativt sett betydligt större än motsvarande andel bland svenskfödda. De 315 utlandsfödda respondenterna hade en betydligt större tilltro till den svenska militära beredskapen än de svenskfödda dito.

Jonsson och Wedebrand tangerade i sin rapport också en fråga vi på Motpol tidigare tagit upp, närmare bestämt att dikotomin ”svenskar/invandrare” i de flesta sammanhang är en irrelevant 90-talism. ”Invandrare” är en alltför heterogen kategori för att vara användbar. Wedebrand och Jonsson skrev att ”man kan ana att uppdelningen mellan svenskfödda och utlandsfödda är en alltför bred och trubbig kategorisering. Kanske hade en uppdelning på Skandinavien/Norden, Europa respektive övriga, alternativt en uppdelning på olika världsdelar eller regioner, kunnat belysa frågan mer nyanserat.” En inte alltför vågad gissning är exempelvis att respondenter med finskt ursprung uttryckt hög försvarsvilja och på så vis ökat den utlandsfödda gruppens resultat. Kopplat till detta är frågan om vad som händer med resultaten för gruppen ”svenskfödda” om den bryts ner i beståndsdelar som ”andra generationens invandrare” och dylikt. Hur machismo kontra bristande relation till Sverige skulle påverka en sådan kategoris resultat är inte alldeles enkelt att sia om, i synnerhet då det är ord snarare än handling som mäts i enkäter.

Kopplat till detta är frågan om vad det är som ska försvaras. Gustavsson lämnar det osagt, men om ”utlandsfödda” verkligen hade haft en större försvarsvilja än ”svenskfödda” följer automatiskt ett flertal frågor av detta. ”Varför detta” är en av dem, ”varför vill svenskar inte försvara Sverige?” En möjlig förklaring är att de är feminiserade eller atomiserade, en annan är att ointresse så småningom besvaras med ointresse. Historiskt var landet, staten och folket snart sagt identiska storheter, att försvara landet var då i hög grad liktydigt med att försvara sin utvidgade familj. Av detta följer synen på vapenvägrare och landsförrädare i breda folklager. Men när systemet frikopplas från både landet och folket uppstår ett dilemma. I hög grad överlappar fortfarande försvaret av landet försvaret av folket, en korrupt regim kan bytas ut men ett främmande herravälde följer en annan, mer existentiellt hotfull, logik. För många patrioter fortsätter därför försvaret av landet att vara centralt, undantaget tycks vara när regimen i sig bedöms vara ett främmande, och fientligt sinnat, herravälde snarare än enbart korrupt. Men där ledningen talar om ”värderingar” som ska försvaras är det för många av de mer direkt involverade folket och landet det handlar om. En följd av frikopplingen mellan system och folk är de svårigheter bland annat den amerikanska militären numera har att rekrytera i historiskt framträdande grupper, vilket sannolikt förvärras av att den främst associeras med utlandsuppdrag. I vad mån detta är något alldeles positivt är en annan fråga, militär karriär och kapacitet kan vara värdefullt på både individuell och kollektiv nivå.

Sammantaget finner vi i varje fall att frågan om försvarsviljan är högst relevant, samtidigt som den offentliga debatten oftast bara tangerar de relevanta frågorna.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.