Kritik av kapitalismen förknippas idag ofta med vänstern, men så har inte alltid varit fallet. I det tidiga Labour citerades exempelvis oftare Bibeln och John Ruskin än Karl Marx. Ruskin (1819-1900) påverkade även Gandhi, pre-rafaeliterna (inklusive William Morris), Arts and Crafts-rörelsen och de såkallade gillesocialisterna. Thomas Carlyle, som vi tidigare tagit upp på bloggen, var en av hans vänner, det finns flera likheter mellan de båda.
Ruskin och nationalekonomin
For the manly character is apt to ignore, or even cast away, the material value: – whence that of Pope:
”Sure, of qualities demanding praise,
More go to ruin fortunes, than to raise.”
– Ruskin
Ruskin utvecklar sin kritik av kapitalismen och den moderna nationalekonomin bland annat i Unto this last. Hans kritik av nationalekonomin, eller, med en mer rättvisande term, Political Economy, utgår från att den abstraherar bort fundamentala sidor av människa och samhälle. Nationalekonomin abstraherar bort det Ruskin kallar ”social affections”, men följden av att följa dess råd är att dessa även i verkligheten försvinner.
Hans definition av rikedom skiljer sig från nationalekonomernas, och ligger närmare den sanna högerns. Äkta rikedom är inte saker utan människor, ”the true gain… is humanity”. Men Ruskin är inte egalitarist, det handlar inte om antalet människor utan om deras kvalitet. Det är goda och ädla människor som är målet för varje genuin ekonomi. Ruskin förtydligar:
Wealth, therefore, is ”THE POSSESSION OF THE VALUABLE BY THE VALIANT”; and in considering it as a power existing in a nation, the two elements, the value of the thing, and the valour of its possessor, must be estimated together.
Här finns en intressant motsättning. De egenskaper Ruskin värderar är inte nödvändigtvis de egenskaper som gör en människa rik eller som den gängse nationalekonomin befrämjar. Både dårar, mycket visa och mycket manliga män löper en betydande risk att bli fattiga.
Ruskin vänder sig dock inte mot företagare som grupp, utan försöker identifiera den gode köpmannen och hans eller hennes roll i samhället. Här jämför han med andra grupper och deras uppgifter för samhället och nationen:
The Soldier’s profession is to defend it.
The Pastor’s to teach it.
The Physician’s to keep it in health.
The lawyer’s to enforce justice in it.
The Merchant’s to provide for it.
Företagarens uppgift, eller snarare uppdrag, är att sälja bra varor och värna om sina anställda likt en officer. Det är mer än enbart ett sätt att tjäna pengar, ett ”jobb”. En kapten är beredd att följa sitt skepp i djupet när det sjunker, soldaten respekteras för att han är beredd att dö för sitt samhälle, den gode företagaren har något av samma inställning till sitt värv och de sina.
Ruskin och det sociala
Proceedings may be legal which are by no means just.
– Ruskin
Ruskin utgår från det sociala, de sociala banden. Bandet mellan arbetsgivare och anställd är inte enbart en monetär relation, om man ser det så förlorar alla inblandade på det (inklusive samhället). Det värde Ruskin menar bör genomsyra relationerna i ett samhälle, inklusive de ekonomiska, är rättvisa. Det handlar om ”lika för lika”, reciprocitet, ”the justice consists in absolute Exchange”. Ruskin för här tankarna till arbetsvärdeläran, om någon lagt en timme av sitt liv på en produkt bör hon inte få mindre eller mer än en timmes värde för det. Detta oavsett eventuell arbetsbrist eller -löshet. Ruskin menar rentav att löner inte bör variera baserat på skillnader i kompetens, eller konjunkturer.
Intressant är att han ser ekonomiska relationer som politiska, pengar är ytterst makt. Det vi eftersträvar när vi söker rikedom är egentligen makt över andra människor. Detta betyder att rikedom, och fattigdom, alltid är relativa. Finns det inga fattiga, egendomslösa, blir rikedomens effekter begränsade, man kan exempelvis svårligen hitta tjänstefolk:
What is really desired, under the name of riches, is essentially, power over men; in its simplest sense, the power of obtaining for our own advantage the labour of servant, tradesman, and artist; in wider sense, authority of directing large masses of the nation to various ends (good, trivial or hurtful, according to the mind of the rich person). And this power of wealth of course is greater or less in direct proportion to the poverty of the men over whom it is exercised, and in inverse proportion to the number of persons who are as rich as ourselves, and who are ready to give the same price for an article of which the supply is limited.
Här påminner Ruskin om både distributisternas och Marx tankar om proletarisering som mer än enbart ett ekonomiskt fenomen. I ett intressant stycke förebådar Ruskin tankarna om absolut och relativ fattigdom, och underminerar samtidigt den marxska tanken om ett möjligt ”överflöd”:
I observe that men of business rarely know the meaning of the word ”rich.” At least, if they know, they do not in their reasonings allow for the fact, that it is a relative word, implying its opposite ”poor” as positively as the word ”north” implies its opposite ”south.” Men nearly always speak and write as if riches were absolute, and it were possible, by following certain scientific precepts, for everybody to be rich. Whereas riches are a power like that of electricity, acting only through inequalities or negations of itself.
Ruskin förebådar Keynes tankar om multiplikatoreffekter när han menar att den rättvisa, högre, lönen leder till att fler kan få arbete än när en större grupp får arbete med låga löner:
In the just case, one man works for the first hirer, one for the person hired, and so on, down or up through the various grades of service; the influence being carried forward by justice, and arrested by injustice.
Man kan här jämföra med den fornnordiska inställningen till improduktiv rikedom, jämförbar med draken på sin skatt som hindrar cirkulationen.
Ruskin menar också att den rättvisa lönen ökar möjligheterna till social rörlighet. För någon egalitarist är han inte, han ser skillnader mellan människor som naturliga. Vissa är överlägsna andra, därför är jämlikhet en omöjlighet. Rättvisa är det däremot inte. Definitionerna av sådan rättvisa hämtar han bland annat från gamla judiska ordspråk:
Rob not the poor because he is poor; neither oppress the afflicted in the place of business. For God shall spoil the soul of those that spoiled them.
Sammantaget är Ruskin en givande bekantskap. Han påminner oss om det den gängse nationalekonomin abstraherar bort, det sociala och det mänskliga. Det är här verklig rikedom står att finna. Ruskin ger också råd för hur sådan rikedom bevaras och förmeras, oavsett om läsaren är företagare eller politiker. Genom att abstrahera bort det sociala uppmuntrar nationalekonomin också till externa kostnader, i form av de sociala bandens upplösning:
Pardon me. Men of business do indeed know how they themselves made their money, or how, on occasion, they lost it. Playing a long-practised game, they are familiar with the chances of its cards, and can rightly explain their losses and gains. But they neither know who keeps the bank of the gambling-house, nor what other games may be played with the same cards, nor what other losses and gains, far away among the dark streets, are essentially, though invisibly, dependent on theirs in the lighted rooms.
Det är kort sagt en kapitalismkritik från höger som är mer verklighetsförankrad och mer radikal än mycket av det vi idag förknippar med vänstern. Släktskapet mellan Ruskins perspektiv och sådant som socialekonomi, lokala valutor, distributism och rättvisemärkning torde vara tydligt.
Vi finner Ruskins antologi här:
Om skribenten: Joakim Andersen
