Varje politisk ideologi är i grunden en teologi, det lär oss både Schmitt och Cortes. Politisk korrekthet är intressant att betrakta religionspsykologiskt, det är en världsbild där den rätta tron trumfar både karaktär och gärningar. Det finns visserligen ett inslag av intresse för vem du är, men det handlar då om ytliga egenskaper som hudfärg och eventuella genitalier snarare än egenskaper som mod, visdom eller ärlighet. Det viktiga är att du har rätt åsikter, att du tillhör rätt grupp är en bonus, men dina personliga egenskaper i övrigt är inte intressanta.

Detta är en historiskt ganska ny företeelse, och avviker exempelvis från de antika och kristna kardinaldygderna. Det är också en i grunden icke-nordisk företeelse. Det nordiska människoidealet summeras av Günther i begreppet humanitas, där dessa kardinaldygder i hög grad ingår. En stormenska, för att använda det gamla nordiska begreppet, kan inte väga upp avsaknad av visdom eller mod med läpparnas bekännelse till en samling senmoderna klyschor. Detta är i hög grad själva kärnan i den kulturkamp som just nu pågår, humanitas mot ”humanism”. Det är en fråga om antropologi.

Edward Feser

…a soul which primarily values open-mindedness, empathy, tolerance, and fairness, and either rejects the traditional cardinal virtues or relegates them to second place, is disordered.
– Feser

Ett bra resonemang om kardinaldygderna och de ”dygder” som ersatt dem finner vi i filosofen och bloggaren Edward Fesers artikel Cardinal virtues and counterfeit virtues. Han beskriver där de fyra kardinaldygderna, visdom, mod, måttlighet och rättvisa (den sistnämnda avser inte egalitär rättvisa, kanske ska tilläggas).

Mot dessa står idag en samling senmoderna ”dygder”, open-mindedness, empathy, tolerance och fairness. Det är också viktigt att vara inkluderande, och att ”check your privilege”. Feser tar upp hur ett sådant samhälle tenderar att utvecklas, då kardinaldygderna är objektiva och de senmoderna ”dygderna” är mer subjektiva. Att det handlar om subjektiva ”dygder” är viktigt, för det leder i en kaotisk riktning med ständigt nya krav och tolkningar. I jämförelse med detta är kardinaldygderna mer objektiva, och mer förenliga med hälsa och utveckling både individuellt och kollektivt. Var och en kan sträva efter att bli visare, modigare, mer måttlig, men hur vet man när man är tillräckligt ”tolerant” eller ”öppen”? Utan visdom, mod och måttlighet är ”tolerans” och ”öppenhet” potentiellt farliga mål.

Feser summerar:

A soul which strives primarily to acquire those traditional cardinal virtues, even while acknowledging the value within limits of open-mindedness, empathy, tolerance, and fairness in the process of acquiring them, is rightly ordered. But a soul which primarily values open-mindedness, empathy, tolerance, and fairness, and either rejects the traditional cardinal virtues or relegates them to second place, is disordered.

Samtidigt konstaterar han att hans analys inte innebär att de senmoderna ”dygderna” saknar värde. Det finns många situationer där det är positivt att vara tolerant eller öppen, mitt eget intryck är att sådana egenskaper ofta följer naturligt när man utvecklat kardinaldygderna (jämför Sloterdijks slutsats att den som har thumos ofta är generös). Men att lägga fokus på dem istället för kardinaldygderna borgar för problem.

Vi läser Fesers artikel här:

Cardinal virtues and counterfeit virtues

Feser och Haidt

Feser är något spännande på spåren när han inte helt förkastar de senmoderna ”dygderna”. Socialpsykologen Jonathan Haidt har identifierat ett antal ”moraliska matriser”, som är mer eller mindre i fokus för olika människor och kulturer. Dessa är de följande:

Care/harm, Fairness/cheating, Loyalty/betrayal, Authority/subversion, Sanctity/degradation, Liberty/oppression

Vissa människor prioriterar frihet, dessa kallar sig i vissa specifika historiska sammanhang libertarianer, et cetera. Det intressanta är att Haidt använder dessa matriser för att jämföra ”liberals” och ”conservatives”. Slutsatsen för tankarna till Feser, för vilken kardinaldygderna är centrala men de senmoderna ”dygderna” inte helt kan förkastas. Haidts slutsats är nämligen att ”liberals value Care and Fairness much more than the other three moral foundations whereas conservative endorse all five more or less equally.” Det som för en ”liberal” är viktigt är för en ”conservative” också viktigt men samtidigt en del i en större helhet, inte det enda viktiga. Detta torde förklara, delvis, varför ”conservatives” kan vara mottagliga för argument från ”liberals”, men även varför de flesta försök att gå ”bortom höger och vänster” härrört från höger.

Vi hittar en presentation av Haidts forskning här:

Scientific American – Jonathan Haidt and the Moral Matrix: Breaking Out of Our Righteous Minds

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.