Studier av de indo-europeiska folken och deras myter har genomförts av ett flertal forskare, av vilka kanske Georges Dumezil och Stig Wikander är mest kända. Bland dessas studenter finns bland andra Jaan Puhvel, som i boken Comparative Mythology gör en intressant jämförelse av semitiska och indo-europeiska skapelsemyter.
Puhvel upptäcker i sin jämförelse att i trakterna av Mellanöstern ägde redan under tidig historisk tid rum kulturell påverkan mellan semitiska, indo-europeiska och sumeriska folk, vilket gör att semitiskt och sumeriskt influerade skapelseberättelser ”lånats” av både greker och hittiter. Där fanns ett otal folkslag och influenser, från egyptier till de malplacerade indiska Mitanni. För att kunna urskilja den ursprungliga indo-europeiska kosmogonin vänder sig Puhvel därför till indiska, germanska och romerska källor.
Semitisk skapelseberättelse; gamla och unga gudar
I sin beskrivning av den semitiska skapelseberättelsens ”urtyp”, vänder sig Puhvel till babylonierna. Deras urmyt kännetecknas av att härskargudar följer på varandra i en serie av konflikter. I begynnelsen är Absu och Tiamat. De får en mängd barn, bland dem guden Ea. Ovänskap tar vid och Ea dödar Absu. Tiamat slår sig då ihop med Eas halvbror Kingu, och ihop med en massa monster anfaller Kingu Ea och de yngre gudarna. Marduk besegrar i sin tur Kingu, och av Tiamats döda kropp skapas himmel och jord.
I senare semitiska skapelsemyter urartar detta i rena dokusåpor av konflikter mellan hur många generationer av gudar som helst, med återkommande inslag av incest som skulle fått själve Freud att förfäras. Detta är även fallet hos de indo-europeiska hittiterna, vilket antyder att de tidigt påverkades av semitisk religion. Visserligen kallade de sin ”Marduk-gud” för Teshub istället, och monstret han slogs mot kallades Ullikummi, men principen är densamma.
Man finner samma tema hos grekerna, där Kronos äter upp sin avkomma för att inte utmanas av dem. Men Zeus undkommer, besegrar sin far, och låser in honom i Tartaros. Även hos grekerna återkommer det babyloniska temat med Tiamats hämnd genom en serie monster, även om hon hos dem kallades Gaia istället, och monstret kallades Tyfon istället för Ullikummi, men det är ett tydligt semitiskt inslag.
Dessa inslag är mindre tydliga i det gamla Iran, där det inte rör sig om gudar som avlöser varandra, utan om kungar (myten har alltså historiserats). Kung Jamsjid avsätts sålunda av en monstruös krigare vid namn Zohak, med ormar som växer från axlarna, och som Puhvel identifierar som ett eko av Tyfon/Ullikummi. Zohak besegras sedan av Jamsjids barnbarn Feridun. Även här återkommer det kannibalistiska temat, även om Zohaks ormar äter barnhjärnor istället för som Kronos sina egna barn.
Hos dagens semitiska religioner försvann mycket av detta genom den monoteistiska religionen (det är svårt att kombinera generationer av gudar som ersätter varandra med tron på en allsmäktig gud). Ett spår som finns kvar är berättelsen om Yahwes kamp mot Leviathan i Bibeln.
En intressant kuriosadetalj är att Tyfonfiguren med sina oformliga massor av armar och klor, och temat med generationer av gudar som ersätter varandra överensstämmer ganska väl med HP Lovecrafts märkliga blandning av science fiction och fantasy. Kanske kan man även dra paralleller till indologen Alain Danielous teori om spår av en äldre kult av Shiva som föregick semitisk och indo-arisk religion, och som idag förpassats till det kollektiva undermedvetnas mardrömmar.
Indo-europeisk skapelsemyt; Tvillingar och jättar
Det finns inslag av temat med olika gudagenerationer även i rent indo-europeiska skapelsemyter, men inte lika framträdande som i de semitiska. Även här finns det äldre ”gudar” i form av jättarna, men det stora kriget mellan dem och de ”yngre” gudarna ligger här i framtiden (Ragnarök eller det iranska Fraskart).
Puhvel menar att det som är typiskt för indo-europeiska skapelsemyter är att en ”Tvilling” dödats/offrats så att världen kunnat skapas. Oden och hans två bröder dödade jätten Ymir och skapade världen av hans kropp. Hos romarna hade, som normalt var fallet med romarna, myterna förvandlats till historia om stadens förhistoria, men Puhvel menar att Remus och Romulus är ett annat exempel på en myt om en tvilling som dödas i samband med skapelsen (i detta fallet grundandet av en stad). Man finner samma myt i Indien, där världen skapas av ”jätten” Purushas kropp.
Man kan även tillägga att de indo-europeiska skapelsemyterna ofta har Adam-och-Eva-par, och att dessa skapas av trä eller stenar, eller ibland draktänder. Ask och Embla, och senare Lif och Liftrase, är den nordiska versionen.
En slutsats man kan dra av Puhvels funderingar är att som hedning (oavsett om man sedan är asatroende, satanist eller wiccan) har man mycket att vinna på att sätta sig in i den religionsvetenskapliga litteraturen, och att använda den som guide när man gör jämförelser mellan olika indo-europeiska traditioner och myter. Mycket har gått förlorat av våra förfäders myter, eftersom de ganska sent började skriva ner dem och strax därefter tvångsomvändes till kristendomen. Men med sådana som Dumezil och Puhvel som guider kan man använda myter både från Östeuropa, Iran, Rom och Indien för att öka sina kunskaper om den gamla världsbilden.
Om skribenten: Joakim Andersen
