Det talas till och från om att man inte ska ”ställa svaga grupper mot varandra”, det som då normalt avses är att den ena gruppen stillatigande ska acceptera att den nedprioriteras. Detta är i varje fall sakernas tillstånd så länge vi lever i en verklighet med sådana försmädliga inslag som att samhällets resurser är begränsade och att prioriteringar därför måste göras.
I samband med att kostnaderna för massmigrationen på allvar börjat skena iväg blir detta uppenbart. Någonstans måste pengarna tas, de flesta torde ha märkt av hur det gradvis gnagts på allt från väghållning till sjukvård. Kvaliteten blir sämre och köerna längre, det som idag håller upp diverse verksamheter trots minskande anslag är plikttrogna människor som därför också går in i väggen med jämna mellanrum. Försvaret är snart sagt avskaffat, även om huvudsyftena här snarare är att tvinga fram ett NATO-medlemskap och avskaffa den för manlighet och folksuveränitet så centrala värnplikten. Men detta räcker inte, mer pengar måste skakas fram.
Biståndet har då hamnat i fokus, och det har talats om att halvera hjälpen till fattiga i tredje världen. Även det såkallade trasproletariatet har drabbats av nedskärningar (uteliggare, missbrukare och liknande). Det finns uppenbarligen inte pengar till insatser för både EU-migranter och infödda hemlösa. En utgiftspost som också nämnts i sammanhanget är den personliga assistansen.
Den svenska ideologin och den svenska medelklassen
Dessa tre områden hjälper oss att identifiera några kännetecken hos det svenska systemet, de etablerade partierna är exempelvis beroende av medelklassens röster. För den svenska medelklassen tjänar termer som ”solidaritet” och ”humanism” som identitets- och statusmarkörer, avsedda inte minst att markera distans till obildad landsbygdsbefolkning (detta då den svenska medelklassen helt saknar någon form av högre kultur som skulle kunna markera sådan distans).
Men samtidigt markerar medelklassen sin tillhörighet till diverse trivsamma gemenskaper genom konsumtion. Detta leder till ett potentiellt problem när det gäller massmigrationen. De mer abstrakta statusmarkörerna, som ”solidaritet”, omöjliggör en kritisk inställning till migrationen. Men de mer konkreta, konsumtionen av allt från bostadsområden till kläder, får inte äventyras. Resultatet är logiskt, det som får stryka på foten är fattiga i u-länderna, hemlösa medborgare och personlig assistans, snarare än mellanskiktens konsumtionsmöjligheter. ”Det är en klassfråga”, frestas man konstatera, kanske rentav ”det är klasskamp”.
Vän av ordning kan här invända att de ovan beskrivna status- och identitetsmarkörerna egentligen inte är förenliga med den svenska medelklassens verkliga eller långsiktiga intressen. Så är fallet, och växande delar av mellanskikten bryter mer eller mindre med etablissemanget, ”den svenska ideologin” och uppenbart suicidal politik. Även i medelklassen föds det barn och barnbarn, och det samhälle som lämnas över till dem framstår inte sällan som direkt mardrömslikt. En uppryckning ska därför inte uteslutas.
Assistans
Vad gäller frågan om den personliga assistansen är situationen egentligen mer komplex. Går vi tillbaka till vår egen idétraditions företrädare har de ofta värnat om de svagaste grupperna, i vissa historiska epoker exempelvis änkor och föräldralösa barn. I vår tid kan människor med funktionshinder ses som en sådan grupp, något bland annat Per Engdahl tog upp. Vår antropologi bygger också på människan som en aktiv del av ett samhälle och människans värdighet. En reform med avsikt att hjälpa människor med funktionshinder att leva ett mer aktivt och delaktigt liv får därför ses som i grunden god.
Samtidigt har reformens praktiska utformning lämnat en del övrigt att önska. Kostnaderna har skenat iväg, och är idag större än försvarsbudgeten. Regelverket är också utformat på ett sätt som missgynnar den som drabbats av funktionshinder som pensionär, samtidigt som det möjliggjort flera storskaliga bedrägerier. Det senare personifieras sannolikt av den från Liseberg bekante, och dansante, ”kaninmannen”, men fenomenet är så utbrett att det antyder ett systemfel. Vi har här att göra med samma ”kompiskapitalism” som i mottagandet av ”ensamkommande”, där staten generöst förvandlar skattepengar till överprofiter.
Någon enkel lösning på detta finns inte, men i kombination med massmigration blir det olösligt.
Vidare läsning
Sydsvenskan – Flyktingkrisen tvingar regeringen att låna och skära i välfärd
Familjeliv – Magdalena Andersson vill finansiera flyktingmottagningen med åtstramning i personliga assistansen
GP – Obegripligt slag mot utsatt grupp
Varjager har skrivit en hel del om assistansfrågor under åren
Handikapp för 8 miljoner
Skenande kostnader för assistansersättning
Om skribenten: Joakim Andersen
