Vi lever i den bästa av världar, där allt hela tiden blir bättre tack vare de kloka och omtänksamma politiker och experter som varsamt leder oss in i framtiden. Omgivna av nationalekonomer och storföretagare genomsyrade av den renaste kärlek till just oss, oss kära läsare, med ständigt större grupper av nya medborgare som i en anda av den djupaste tacksamhet problemfritt anpassar sig till vårt samhälle. Vi lever i den bästa av världar, alla vill oss väl.
Sådan är den officiella ideologin. Olyckligtvis finns det tecken på att verkligheten inte är fullt så ljus eller linjär. En nyligen genomförd studie av dödlighet visar att medelålders euro-amerikaner befinner sig i en allvarlig kris. Dödligheten har ökat, ”half a million people are dead who should not be dead” sägs det i ordalag som för tankarna till det sönderfallande Sovjets dagar. Det handlar heller inte om de orsaker vi brukar förknippa med döda amerikaner, som övervikt och rökning. Istället handlar det om faktorer som antyder att det handlar om en själslig kris, om förtvivlan, medelålders euro-amerikaner tar mer eller mindre aktivt livet av sig. Det handlar om självmord, alkoholförgiftningar, drogöverdoser, leverskador.
A 2012 Health Affairs study found that life expectancy for white, female high-school dropouts has fallen so much over the past 18 years that these women are now expected to die five years younger than their mothers did.
– The Atlantic
Det finns alltså en åldersaspekt och en raslig aspekt, det handlar om vita amerikaner i medelåldern. Men det finns också en tydlig klassaspekt, de utsatta är i synnerhet lågutbildade vita. Varför mår då denna grupp så dåligt? En förklaring är ekonomisk, under de senaste 15 åren har sådana jobb som lågutbildade kunde få i USA försvunnit. Det handlar om effektivisering, om ”out-sourcing” och om konkurrens från legala och illegala invandrare. Arbetslöshet och osäkerhet gnager på dem, i synnerhet som USA:s pensionssystem skiljer sig från motsvarigheterna i många andra länder. Studiens författare skriver:
After the productivity slowdown in the early 1970s, and with widening income inequality, many of the baby-boom generation are the first to find, in midlife, that they will not be better off than were their parents.
Vad man kan notera är att denna negativa trend ännu är begränsad till USA. Men vi bör samtidigt vara medvetna om att våra egna samhällen amerikaniseras, inte bara kulturellt och ideologiskt utan också vad gäller den sociala modellen och vad gäller demografin. Studien är därför att betrakta som ett varningstecken, ju mer vi förändrar vårt samhälle i riktning mot USA desto större risker utsätter vi den inhemska arbetar- och underklassen för. Nationell suveränitet räddar liv.
Förtvivlans rötter
Medelålders euro-amerikaner är otrygga och förtvivlade, för isolerade för att möta utvecklingen genom kollektivt, politiskt handlande. Den ekonomiska faktorn förklarar delvis det som sker, men frågan är om den ger oss hela förklaringen. Thomas Carlyle poängterade på sin tid betydelsen av myter, av den immateriella faktorn. Känner vi att vi är en del av något stort, av ett samhälle som rör sig i rätt riktning, kan det få oss att må bra. En viktig myt under efterkrigstiden var tron på det ständiga framsteget, vi fick det hela tiden bättre och bättre. Efter en tid kan denna myt upplevas något endimensionell och tom, särskilt om fokus ligger på det materiella. Detta gäller i synnerhet om vi dessutom inser att vi inte alls får det bättre, att vi materiellt får det sämre än våra föräldrar.
En del av förtvivlan torde också komma ur känslan av syntax error i den officiella ideologin (eller religionen, som Carlyle skulle ha sagt). När politisk korrekthet var något nytt upplevde många att det skulle ta några år av medvetet arbete och sedan skulle svarta och vita utgöra ett harmoniskt vi. För många var detta ett väl så nobelt och meningsfullt gemensamt projekt som det materiella framsteget. Men nu har projektet pågått i decennier, och något lyckligt ”vi” kan ännu inte skymtas. Tvärtom antar den officiella ideologin ständigt mer absurda och fientliga former. Euro-amerikaner och deras kultur förknippas med allt färre positiva saker, ”vita medelålders män” möts inte av tacksamhet eller respekt för att de tagit ett steg tillbaka för att ge plats åt andra utan snarare av spott och spe.
Samtiden framstår kort sagt som förvirrande, meningslös och kraven som omöjliga att leva upp till. Detta gäller i synnerhet den grupp som växte upp medan systemet ännu levererade, och som bara har tillgång till etablerad media. Relationen mellan samhälle och media beskrivs inkännande av Richard Fernandez, som talar om:
…the really important modern faith — the media-led church that has held mainstream politics together for so long.
That old time civic religion was not without its virtues. For all its artificiality, it led us safely through the perilous last years of the 20th century huddled safely ’round the glowing screen. You can still visit it in its pristine state when you visit some of the elderly, among people who have no use for the Internet except to pay their bills online, and who rely on broadcast and cable TV for everything else.
There it survives in full force, like a living museum where the past still lives. If you sit in the parlor, the TV programming comes insistently through the walls like it did in 1990: 24 hours of breaking news on global warming, expanding government, and feel-good stories about the miraculous powers of acceptance.
It’s a mix of alarmism and artificial hope, designed with artificial highs and lows; once so real and now so bizarre. Yet for all of its stridence, the old civic religion constructed a comforting mental world of known distances and where leaders stood at a reassuring distance from our own limitations, ready to answer; ready to help. Ready to save.
För den som fortfarande bara har tillgång till etablerad media framstår konflikten mellan vad som sägs på TV och vad man anar både genom nyheter och ute i ”verkligheten” som alltmer svår att hantera, samtidigt som det inte finns några som helst lösningar eller alternativ. Samtiden framstår som förvirrande, framtiden som hotfull och meningslös. Den officiella myten är på samma gång verklighetsfrämmande och ovärdig, det positiva i sammanhanget är att den grupp som bär upp samhället är den grupp som den officiella ideologin har allra minst att erbjuda (”rasist”). Där finns på sikt en potential till förändring.
Vidare läsning
The Atlantic – Middle-Aged White Americans Are Dying of Despair
Russia Today – White and Trashed
Richard Fernandez – Cutting Loose
Om skribenten: Joakim Andersen
