Det krävs inte mycket för att vara kontroversiell dessa dagar. Man kan knappt köpa en kopp kaffe utan att det blir en politisk handling.
Vi lever i polariserade tider, politiserade tider. "Allting är politik". På gott och ont är det så. Det är "på ont" för esteter och drömstadsbor som bara vill vara ifred och kunna njuta av sin kvietism. Det är "på gott" för den som vill ha lite action i sitt liv, som vill dramatisera sin vardag.
Jag tänkte här problematisera och politisera lite kring min vardag, mitt credo mitt kristna credo. På ett plan kan det vara onödigt att dra in sin tro i debatten, onödigt att göra "action" av ett i grunden stilla liv, men dessa dagar är det svårt att inte göra det svårt att hålla sitt ljus under en skäppa. Så nu kanske vi får en turbulent debatt och kanske blir jag infamt chikanerad för min ståndpunkt, men det ska ni veta, inte rubbas min tro, fullbordad av ett livslångt sökande, av vad vi debatterar här och nu. Jag har landat på Kristusplaneten, jag är hemma. Men väl inom kristendomens hägn finns det förvisso saker att debattera.
Jag är med i Svenska kyrkan. Jag trivs där i så måtto att jag känner mig emotionellt och ceremoniellt hemma där. Åtminstone än så länge. Jag är lite nybörjare ska erkännas, jag var på min första högmässa i januari. Men det var väldigt givande, drabbande och holistiskt helande.
Sedan vet jag att Svenska kyrkan är något av en PK-sekt, det är politisk styrning och proggighet. Tiden får väl utvisa om jag står ut i kyrkans hägn eller söker mig till något annat.
Men jag vill inte lämna Svenska kyrkan och det av ovan antydda emotionella skäl. Kanske är katolicismen bättre, mer hårdlinjig men vart ska man då gå för mässan? Till en källarlokal, till ett litet kapell i Sundsvall kanske? Antalet katoliker i Härnösand torde nämligen vara begränsat, och att få gå i högmässan i Domkyrkan, se bild, är ju enormt tillfredsställande. Innan det blev av att jag gick i högmässan var jag där privat för så kallad enskild andakt och redan det var utvecklande, drabbande, gripande. Nyss bodde jag för övrigt i Uppsala vars domkyrka besöktes ofta för dylika enskilda besök, och i januari 2010 var jag på en veritabel pilgrimstur runt Stockholms kyrkor. Enskild andakt, inga mässor. Men gripande, vackert.
Så det pampiga kyrkorummet är ett måste för mig. Och ceremonin vid högmässa grep mig: vackra skrudar, psalmer från kyrkorgel, nattvard i strikta former. Dock viskar mig en röst som säger, "Den präst som ger dig brödet och vinet kanske är en proggig vänsterist, drogad av idéer om multikulti och islamkram." I värsta fall ja. Men man måste se ögonblicket här, den ceremoniella stunden, och jag tyckte ceremonierna var uppriktigt hållna, det var sann kristlig glädje. Och jag tänker fortsätta ta del av denna glädje, renlärig eller inte.
Det måste finnas en gnutta pragmatism inom religionen. Protestanter på Titanic ska till exempel ha låtit ta välsignelse av katolska präster, o en sådan frimodighet, man får inte vara nogräknad i dödens närhet. Och Swedenborgare har regeln att aldrig vägra en kristen broder närvaro vid Gudstjänst, aldrig vägra denne Herrens måltid, sedan må denne vara katolik eller ortodox eller vad. Sådan pragmatism är också min: jag är i själv och hjärta en mystiker, mer präglad av Steiners kristologi än Luthers ortodoxi. Inte så att jag väljer och vrakar i Bibeln eller är någon gnostisk fribrytare, nej de fyra evangelierna och Paulus är vad som gäller (dock må man tolka dem, särskilt Johannesevangeliet, lite annorlunda om man följer Steiner).
Men just detta att vara mystiker kanske passar ihop med Svenska kyrkan trots allt. Lutherdomen har ju en lång tradition av fritänkeri så i väntan på något annat erbjudande tänker jag stanna i Svenska kyrkan. Nåväl, om det är tillåtet med ett enstaka besök kanske jag går och besöker någon frikyrka också för att få lite svängigare musik, gospel är trots allt skönt. Men doktrinärt torde både officiell kyrka och frikyrka se med viss skepsis på mitt andliga bagage. Kanske slänger de ut mig för atavism. Vi får se. Då får jag väl idka min privatreligion då, ty katoliker och ortodoxa torde heller inte gilla talet om Kristus som soldeva, vitalisering av eterkropp och solens aura som förändrades efter Coup de Lance, allt steinerska tankar (som iofs nämns i Bibeln, som det solara som man återfinner i Kristi Förklaring och "Jag är världens ljus", som ska tolkas helt bokstavligt).
Jag stannar i Svenska kyrkan. Det finns en hård kärna som inte går att reformera bort: det är Kristusdraget, accepterandet av Kristus som Frälsaren. Dagens kyrka driver så som jag ser det detta drag, det är inget urvattnat sekulärt typ "predikan i form av äreminnen över Jesus" (dit någon reformriktning på 1800-talet ville ha det, i den franska upplysningens anda). På det kommer vurmandet för Afrika, "välsigna utsatta grupper" och annan proggretorik mest som ett stildrag. För övrigt har jag, vad gäller stridsfrågor, i nuläget inget emot kvinnliga präster. Tvärtom. Generellt är prästfunktionen viktig men viktigare är LÄRAN, credot, tron, det personliga förhållandet till Jesus (= idén om det allmänna prästadömet, driven av Paulus och betonad av Luther). Se på Indien, där är detta att vara tempelföreståndare inte så dramatiskt. Iofs har de inga samlade gudstjänster i indiska tempel, det är bara "en plats dit man enskilt går för att hylla sin gud", några kyrksalar med bänkar har man inte så det är svårt att jämföra, men ändå. Centrala figurer i indisk religion är de visa, gurusarna, swamierna. Så borde det vara i kristendomen också. Vi behöver lärare, gurus, smarta män som leder folket till högre och högre nivåer och fokusera mindre på högmässa och präster.
Men ceremonier är förstås viktiga också. Jag har berikats av mina gudstjänstbesök och tänker fortsätta besöka vår vita Dom på Härnöns höjd. Så för att avsluta med en personlig dragning: förutom skrivandet har det religiösa (det kristna vurmandet, tempelgåendet och nu högmässobesökandet) på sistone varit min enda glädje, så den som tar det ifrån mig är inte min vän. För min fortsatta motpolsaktivitet kan ni dock vara lugna, jag tänker inte driva Jesus så hårt, inte göra denna blogg till en kristen talarstol, men att kristendomen är en grundton i mitt liv ska ingen tvivla på. Tar man den ifrån mig blir jag en tiger!
Om skribenten: Lennart Svensson
