Vi lever i en situation där våra motståndare, Europas dödgrävare, tagit kontroll över språket. Sloterdijk talar här om språkpolitik, Foucault talade på sin tid om diskurser. Man kan som antiliberal ha utbyte av Foucault, även om hans inflytande idag är mest uppenbart bland annat i normkritisk pedagogik, queerteori, feministisk teoribildning och liknande. I synnerhet teorierna om sociala konstruktioner härrör från, bland andra, Foucault, teorier som normalt tillämpas selektivt mot ”svenskar” och ”manlighet”, men mer sällan mot begrepp som ”rasism”, ”homofobi”, ”normkritik”, ”jämlikhet” och ”mänskligheten”. Vilka alltså även de är exempel på sociala konstruktioner, med en historia och en agenda.
Michel Foucault (1926-1984) påminner om William S. Burroughs såtillvida att han som person hade flera negativa och destruktiva drag samtidigt som han var mycket begåvad. I Foucaults fall yttrade det senare sig i en förmåga att identifiera historiska trender och skeenden, vilka bidrar till en förståelse av vår egen tid. I likhet med Burroughs var Foucault också ideologiskt svårgripbar. Han var påverkad både av Marx, Heidegger och Nietzsche, den inom indo-europeana välkände George Dumezil var hans vän och gynnare. Inflytandet från Dumezil var så avgörande att Foucault beskriver att det var från honom han lärde sig att ”analysera den inre ekonomin hos en diskurs”.
En traditionalistisk läsning av Foucault?
He struck me as completely amoral, I’d never met anyone who was so totally amoral.
– Noam Chomsky om Foucault
Foucaults värld framstår lätt som tämligen mörk. Han menade att ”power is everywhere”, och studerade hur olika former av makt följer på varandra i historien. Reformer som av reformatorerna själva beskrivs som grundade i välvilja beskriver Foucault hellre som nya former av makt och disciplinering, ofta än mer effektiva än de föregående. Om de är mindre brutala än de tidigare framstår det mest som en bieffekt för Foucault. Några positiva alternativ, ”recept för framtidens soppkök”, ger han lika lite som Marx.
Samtidigt kan man med fördel genomföra en traditionalistisk läsning av Foucault. Vansinnets historia under den klassiska epoken är ett bra exempel. Foucault beskriver hur synen på den vansinnige förändras historiskt. Under renässansen pågår fortfarande någon sorts dialog med de vansinniga, de kan rentav anses ha tillgång till en annan form av förnuft. Men under det Foucault kallar den klassiska epoken äger den såkallade ”stora inlåsningen” rum. Fattiga, arbetslösa, tiggare, brottslingar, prostituerade med flera spärras in, ihop med dem även de vansinniga. Därefter åtskiljs de vansinniga från de övriga, gruppen ”galningar” konstrueras, och nya tekniker för att disciplinera dem utvecklas. Intressant ur ett traditionellt perspektiv är den utbredda känslan av oro under senmedeltid och renässans, där de vansinniga får symbolisera känslan av att vansinnet gripit tag i hela Västerlandet. Detta är en brytningstid också vad gäller det traditionella Europa, även ”den stora inlåsningen” är betydelsefull i sammanhanget och förebådar modernitetens homogeniseringstendenser. Foucaults beskrivning av åtskillnaden mellan förnuft och icke-förnuft är också den värdefull, då det rådande ”förnuftet” ofta i grunden är vanvettigt i moderniteten. Metoderna är rationella, men målen är inte sällan meningslösa eller vansinniga (oavsett om det sedan handlar om folkmord eller konsumtionssamhälle).
If it is true that the leper gave rise to rituals of exclusion, which to a certain extent provided the model for and general form of the great Confinement, then the plague gave rise to disciplinary projects. Rather than the massive, binary division between one set of people and another, it called for multiple separations, individualizing distributions, an organization in depth of surveillance and control, an intensification and a ramification of power.
– Foucault
Även Foucaults beskrivning av sexualitetens historia kan användas subversivt. Foucault tar upp att föreställningen om den viktorianska erans prydhet är just en föreställning, och att den moderna eran snarare präglas av vilja att beskriva, att veta, och att på så vis kontrollera. Istället för en Ars Erotica har vi idag en Scientia Sexualis, och en oförmåga att hålla det sexuella, inklusive det perversa, bortom offentligheten och makten. Samtidigt har gruppen ”homosexuella” konstruerats, den som minns Foucaults maxim att ”power is everywhere” bör ställa sig frågan inte om utan snarare hur detta gynnar makten. På liknande vis kan man fråga sig vad den allt tidigare sexualundervisningen fyller för funktion. Foucault påminner oss om att bara för att reformer beskrivs som progressiva och emancipatoriska behöver så inte alls vara fallet. Varför skulle exempelvis gruppen ”HBTq” plötsligt konstrueras, och parallellt med den grupper som ”homofober”?
The panoptic schema, without disappearing as such or losing any of its properties, was destined to spread throughout the social body; its vocation was to become a generalized function.
– Foucault
En modell som återkommer hos Foucault är separation -> konstruktion -> disciplinering -> generalisering. Så separeras galningarna, eller de kriminella, från övriga samhället och konstrueras som grupp. Man utvecklar tekniker för att disciplinera dem, exempelvis panoptikon, den alltid närvarande och bedömande blicken som de ska internalisera. Men nästa steg är att denna nya teknik tillämpas på samhället i sin helhet. Så får vi ett övervakningssamhälle, eller Byung-Chul Hans prestationssamhälle. Foucaults intresse för ”marginella” grupper visar sig alltså vara välmotiverat. Man kan tillämpa samma modell på grupper som ”homosexuella”, ”rasister” och ”invandrare” och fråga sig vilka nya tekniker som på sikt kommer generaliseras med utgångspunkt i maktens behandling av dem.
Sådana frågor kommer inte dagens foucauldianer att ställa sig, då de för det mesta är rena epigoner. Detta blir inte minst tydligt i tendensen att sätta likhetstecken mellan ”beskriva” och ”vederlägga” i samtida normkritisk teoribildning. Samt naturligtvis oviljan att använda Foucaults metod kreativt, att uppdatera den för att beskriva en ny situation.
Diskursens ordning
Perhaps, someday, a long history will have to be written of polemics, polemics as a parasitic figure on discussion and an obstacle to the search for the truth… as in heresiology, polemics sets itself the task of determining the intangible point of dogma, the fundamental and necessary principle that the adversary has neglected, ignored or transgressed; and it denounces this negligence as a moral failing; at the root of the error, it finds passion, desire, interest, a whole series of weaknesses and inadmissible attachments that establish it as culpable.
– Foucault
Vara hur det vill med den saken, Foucault kan också vara av värde för den metapolitiskt intresserade. Detta alltså genom hans beskrivning av diskurser. Han beskriver dessa som olika sätt att prata och skriva, var och en med sina regler. Så har vetenskaper som botanik och biologi sina diskurser, Foucault menar att anledningen till att Mendels upptäckter inte anammades tidigare av dessa var att han använde en annan referensram. Den politiska offentligheten har en annan diskurs, det finns saker man inte säger, och människor som inte får säga något.
Foucault beskriver diskursers regler. Där finns utestängningsprocedurer, i synnerhet förbud. Om dessa skriver Foucault:
…alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst, och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst.
Det blir här tydligt vad som menas med ”populism”, det är viljan, fräckheten, hos de som egentligen inte får vara med och tala att ändå göra det. Intressant är att identifiera de grupper som får vara med och tala, bland annat politiker, journalister och vissa akademiker. Intressant är också att analysera vad inte ens de får säga, även om det är uppenbart att det även här finns en hierarki. Foucault menade att dessa förbudsprocedurer var starkast just kring sexualitet och politik, vilket illustrerar att diskurserna inte är neutrala utan intimt knutna till begär och makt. För den som är utestängd råder inte identitet mellan att beskriva och att vederlägga, men detta kan ändå vara värt att notera.
Foucault talar också om viljan till sanning som central i diskurserna, ”universell men försåtlig”. Det är tveksamt om detta är fallet idag, utestängningsprocedurer tycks ha trängt tillbaka den. Intressant är när han tar upp kopplingen mellan specifika diskurser och specifika institutioner (etablerad media, riksdagspartier vad gäller den politiska diskursen).
Foucaults diskursanalys kan alltså användas för att beskriva den svenska offentligheten, där utestängningsprocedurerna är många samtidigt som de ses som självklara av stora grupper. Foucault hjälper oss då att beskriva dem som synnerligen historiskt specifika, och inte minst kopplade till vissa grupper och vissa intressen. Foucault kan kort sagt hjälpa oss att något så tvivel kring den egna diskursens neutralitet och självklarhet bland dessa.
Lika givande kan det vara att använda Foucault mot hans egna epigoner, bland annat ”antirasister” och ”normkritiker”. Man kan då göra en analys av hur dessa grupper konstruerat gruppen ”rasister”, inklusive den märkliga undergruppen av påstådda ”kulturrasister”. Samtidigt som man identifierar de tekniker som används för att disciplinera den således konstruerade gruppen, och de antydningar som finns att dessa tekniker generaliseras. Tillämpad med eftertanke kan Foucault vara av värde även i en kritik av det moderna samhället, även om det förutsätter en mer teoristinn läsare.
Relaterat
Mikael Andersson – Postmodernismens absurditet kontra diskursanalysens potential
Om skribenten: Joakim Andersen
