En aspekt av 1968 års idéers hegemoni är att även till namnet borgerliga partier accepterat kulturmarxisternas tolkningsföreträde när det gäller definitionen av centrala begrepp som ”svenskar”, ”fascism” och ”jämställdhet”. Ett närmast absurt exempel på detta är dagens debattartikel betitlad Jämställdhet är en fråga om frihet där moderaterna Schlingman och Engström anstränger sig för att visa sin lojalitet till ett politiskt projekt som redan angrips alltmer och historiskt är på väg ut.

Genuspedagoger

Vi vill att alla barn redan från födseln bemöts som individer och behandlas som just den han eller hon är och att fler människor får makt att forma sitt eget liv.
– Schlingman och Engström

De båda moderaterna inleder artikeln med ett instämmande i genuspedagogikens grundtankar. Det som gör att män och kvinnor agerar på olika vis är att de behandlas på olika vis som små. Lösningen på detta är genuspedagogik, alltså en medveten androgynisering av barnen. Detta är också ett sätt att behandla de små med vissa förväntningar och en viss agenda, något de båda moderaterna dock inte tycks inse. Att modern forskning visar att könsskillnaderna till stor del är biologiska berör de heller inte.

Arbetsmarknad

När kvinnor tjänar, äger och bestämmer mindre än män betyder det att människors rätt att bli bemötta för just den de är och det de kan inte respekteras.
– Schlingman och Engström

De övergår därefter till att ta upp kvinnors ställning på arbetsmarknaden, och tar upp sådant som att kvinnor generellt har lägre inkomster. Verkligt fascinerande är det dock när de formulerar detta problem i termer av att när kvinnor tjänar eller äger mindre än män betyder det att ”människors rätt att bli bemötta för just den de är och det de kan inte respekteras”. Man frågar sig om de båda moderaterna resonerar på ett liknande sätt kring frågan om social klass, där människors rätt att ”bli bemötta för den de är” inte heller torde respekteras så snart det finns löneskillnader. Uttryckt på så vis leder de båda moderaternas resonemang raka vägen till ett kommunistiskt samhälle.

När det gäller synen på föräldraledighet menar de båda moderaterna också att det enda acceptabla är att båda föräldrarna är hemma lika mycket, någon valfrihet för de enskilda familjerna är inte aktuell. För att uppnå detta resultat måste politiska medel användas, genom en ”jämställdhetsbonus” som alla skattebetalare bidrar till men bara de familjer som lever upp till moderaternas nya vision får ta del av. Schlingman har också tidigare förespråkat kvotering i näringslivet som en politisk metod att nå den matematiska ”jämställdhet” man eftersträvar.

Det finns enstaka intressanta inslag i artikeln, även om man exempelvis frågar sig hur de båda föreställer sig att man samtidigt ska kunna sänka skatterna och höja lönerna i de offentliga verksamheter där många kvinnor är anställda. Som helhet är det dock en närmast bisarr läsning, ett intryck som inte förminskas av att de båda kallar sina planer kring statligt styrd pedagogik och familjepolitik för ”en av våra största frihetsreformer någonsin”. Lika intressant som det som sägs är det som inte sägs. De båda moderaterna berör överhuvudtaget inte sådana klassiska konservativa, och ofta även liberala, teman som familjen och individens valfrihet, eller misstron mot statlig styrning av människors liv. Sannolikt är det stora delar av partiets egna väljare som har svårt att känna igen sig i de båda nya moderaternas retorik.

Moderaterna har alltså anammat det mesta av det radikalfeministiska tankebygget, i varje fall i dess mer populariserade former. Detta dessutom i en situation då detta tankebygge utsätts för allt hårdare angrepp, och det politiska värdet av ett sådant anammande alltså kan ifrågasättas. Som utomstående frågar man sig om det överhuvudtaget finns en väljargrupp att vinna med detta utspel, eller om det är ett resultat av en mer intern dynamik.

En borgerlig jämställdhetspolitik accepterar att det finns kvinnligt och manligt, men fokuserar på varje människas rätt att göra sina egna livsval. Det handlar inte om att tvinga människor att anamma stereotypt kvinnliga eller manliga beteenden, utan istället om att acceptera att det inte är patriarkatet som bestämt att tjejer i regel leker med dockor medan killarna oftast föredrar bilar.
– Charlie Weimers

I jämförelse med detta är KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers artikel KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik att betrakta som ett steg i rätt riktning. Weimers uttrycker mycket av det en relativt stor opinion anser om det radikalfeministiska projektet, och noterar också att om KD inte överger ”genuskonsensus” blir resultatet en fortsatt glidning vänsterut. Något som Schlingman och Engström demonstrerar med sin märkliga debattartikel och de många exempel på statlig styrning deras ”frihetsreform” kräver.

Läs även

Erik Herbertson – Arvet efter Gösta Bohman

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.