Den senaste tiden har svensk offentlighet ägnat mycket utrymme åt individer som Adam Tensta, Ametist Azordegan och Zara Larsson. Gemensamt för dessa är en specifik attityd, en övertygelse om att vara förfördelade trots uppenbara framgångar. Hur förklarar vi bäst denna attityd? En värdefull pusselbit erbjuder Gilad Atzmon, mest känd som antisionist men även en givande samhälls- och kulturkritiker.
Marginell identitet
Thus, being a lesbian is not enough to turn one into a ‘marginal lesbian’. While being a ‘lesbian’ is a state of being, being a ‘marginal lesbian’ is a form of identification.
– Atzmon
Atzmon har myntat termen marginell identitet, ett värdefullt redskap när vi ska förstå individer som Tensta och Larsson. Atzmon menar att samhällen har ett centrum, och en marginal. De som lever i marginalen tas inte på allvar av centrum, deras röster blir inte hörda. Exempel på marginella grupper kan vara resande under tidigt 1900-tal, eller slavar under andra epoker. Det talades om dem, men sällan med dem. Men när centrum upptäcker marginalen och tar den på allvar övergår den till att vara en minoritet.
Det Atzmon sätter fingret på är att steget från marginell till minoritet inte enbart innebär en vinst. Det innebär i själva verket också en förlust och ett hot. Atzmon skriver:
Once assimilated, the margin may face a severe ‘identity crisis’. To a certain extent, the marginal subject is asked to renounce his particularity and singularity. Following integration, the heroic ‘pre-revolutionary’ days of the righteous struggle for civil rights are replaced by a nostalgic narrative. In its post-revolutionary phase, what had once been the margin becomes an unnoticeable entity, an ordinary crowd. Thus, we should deduce that, at least at the level of identity, the demand for equality is in itself a self-defeating mechanism. Once equal, one is no different from anyone else.
Det finns goda skäl att stanna kvar i marginalen, att slippa den assimilering som gör att man inte längre kan uppleva sig unik. I valet mellan att vara en vanlig ”svensson” och att tillhöra en illa behandlad grupp som kämpar mot förtryck är det inte alla som väljer det förstnämnda (även om Atzmon tycks luta åt att människor i gemen gärna gör det, oavsett om de sedan är judar, invandrare eller homosexuella). Men hur förevigar man den marginella identiteten i en situation där centrum faktiskt tar en på allvar och lyssnar på en?
Atzmon talar här om skapandet av negationer, motsatser och binärt tänkande (svarta/vita, HBTq/hetero, et cetera). Särskilt effektivt blir detta om man kan provocera fram fientliga reaktioner från centrum, eftersom man då kan hålla illusionen av marginalitet vid liv. Detta förklarar mycket av tonen hos en Tensta och en Larsson. Ingen av dem är förtryckt eller marginell, men de riskerar delvis sin självbild om de erkänner detta för sig själva.
I själva verket är ju den uppriktighet med vilken majoriteten och i synnerhet offentligheten lyssnar på beskyllningarna om ”förtryck” och ”kränkningar”, det allvar de tas på, ett tecken på att det inte längre handlar om marginella grupper. Detta i synnerhet med tanke på att beskyllningarna är just påståenden snarare än något vetenskapligt bekräftat eller ens särskilt övertygande. Hade det varit verkligt marginella grupper som fört fram dessa beskyllningar hade svaret snarare varit ”nej, du är inte förtryckt, du har andra problem, sluta störa mig”.
Atzmon tar också upp marginella politikers fokus på språket och kontrollen över det. Det skapas flitigt nya begrepp (HBTq, cis-normativ, people of color, andrafiering et cetera), samtidigt som andra ord påstås vara så kränkande att de måste förbjudas. Intressant är hans insikt vad gäller en sådan språkpolitiks framgångar:
Thus, the domination of a marginal single narrative should be understood as an outcome of a symbiotic partnership between the margin and some key elements within the centre. It usually happens when the marginal narrative is made to suit the mainstream narrative.
En viktig fråga man bör ställa sig är därför på vilket sätt marginella politiker som Tensta och Larsson upplevs gynnsamma för makthavarna. Man kan misstänka att det delvis rör sig om en ren kortslutning, ”PK syntax error” eller en massneuros ingen enskild aktör kan bryta, men delvis torde det också handla om att när fokus hamnar på smågrupper som ”HBTq” och ”rasifierade kroppar” så försvinner intresset i motsvarande mån från betydligt större grupper (arbetarklass i bred mening, etniska svenskar). Atzmon är, i likhet med Alain Soral, inne på denna förklaring, han skriver:
In the last six decades the working people have been plundered repeatedly. The people who used to be called the working class are now the workless class, and many of them are underclass by now. But why?
Unlike the (imaginary) ”old good labor-oriented Left” that promised to unite us all against capital and the Empire, the neo-Marxists and the Frankfurt Yeshiva enthusiasts invested a huge effort breaking the cohesiveness of the working people and Western society in general.
Instead of bringing people together, which was the old Left ideal, we are now split into tribal sectors. We are transformed into a matrix of a manifold of Jew-like tribal groupings defined largely by biology (color, gender, sexual preferences, race, etc).
Vanliga svenskar framstår dels som ointressanta, dels som suspekta och ansvariga för smågruppernas lidanden. Vilket dels får deras legitima intressen att framstå som ointressanta och illegitima, dels får smågrupperna att blunda för de gemensamma intressen de ofta har med den massiva majoriteten (fred i Europa, ändrad invandringspolitik, en suverän ekonomisk politik et cetera). Samtidigt som växande delar av den massiva majoriteten förleds att ta den marginella politiken på allvar (trots att den snart sagt alltid är en symbolpolitik), kanske rentav själva utveckla marginella tendenser. Det senare är något Atzmon varnar för, oavsett om det är en Tensta eller en Svensson som ägnar sig åt det:
But here is the problem: those who indulge in a victimhood narrative end up in a state of paralysis – they learn to blame others yet vindicate themselves. Those who succumb to victimhood never look in the mirror; they never take responsibility for their fate.
Sammantaget erbjuder Atzmons begrepp en värdefull pusselbit för att förstå samtiden. Detta betyder inte att man alltid håller med honom (bland annat har han en väl kritisk inställning till autenticitet och identitet), men det är ett fruktbart perspektiv man kan använda sig av.
Mer Atzmon
Zionism and other Marginal Thoughts by Gilad Atzmon
Intervju
Likartat (Sadé rör sig med ”söndringsideologin” nära Atzmons ”marginell identitet”, men den senare ger en bättre psykologisk förklaring)
Ilan Sadé – Söndringsideologin, kulturkampen och Allmänna arvsfonden
Om skribenten: Joakim Andersen
