Henry de Montherlant (1896-1972) tillhör de mest intressanta europeiska författarna. Han citeras flitigt i de Benoists On being a Pagan som en företrädare för en hednisk livssyn, och sågs under sin levnad som en kontroversiell gestalt.

de Montherlants familj hade aristokratiska anor, och hans far var i bokstavlig mening så reaktionär att han bojkottade både telefon och elektricitet. Föräldrarna dog dock tidigt, och den unge Montherlant togs därefter omhand av släktingar. Efter sina upplevelser i Första världskriget skrev han flera verk där han hyllade soldaternas kamratskap och de krigiska dygderna. Han har betraktats som misogyn, och framhävde manliga egenskaper i kontrast till kvinnlig svaghet (en överdriven maskulinism som kan kopplas till hans homosexuella tendenser). I fredstid sökte han utlopp för krigstidens heroism och kamratskap i tjurfäktningens värld. Under den tyska ockupationen av Frankrike skrev han i tyskstödda publikationer, och dolde varken sin beundran för det tyska Wehrmacht eller sitt förakt för den besegrade republiken. Han sågs därför efter kriget som samarbetsman, men hans litterära förtjänster gjorde att han på sikt bland annat kom att väljas in i ansedda L’Académie francaise.

Många av hans verk beskriver heroiska individer mot en mer eller mindre nihilistisk bakgrund, han avslutade också sitt eget liv när han märkts av sjukdom genom att både svälja cyanid och skjuta sig själv i huvudet.

Chaos and Night

..and to Hell with ”solidarity”: he shot at Socialists too… In effect, what had been revealed to him was that the State acquires some meaning when it allows you to kill legally those of your compatriots who do not think as you do. So, long live the Republic!

Chaos and Night tillhör de Montherlants senare verk, och utspelar sig under mitten av 1900-talet. Huvudpersonen, don Celestino, är en spansk anarkist som sedan republikanernas förlust i det spanska inbördeskriget lever i exil i Paris med sin dotter Pascualita. Han vägrar lära sig franska, och umgås egentligen bara med två andra spanjorer och med dottern. Hans liv kretsar kring anarkismen, och han irriterar sig alltmer på omgivningen som inte är tillräckligt renlärig.

don Celestino är dock ingen typisk vänsterman, utan tillhör en aristokratisk familj. I ungdomen vände han familjen ryggen, och tog del i anarkisternas kamp. Hans anarkism var alltid negativ, och han var mer intresserad av våldet mot de oliktänkande, de kunde sedan vara kommunister, socialister eller falangister, än av det samhälle som skulle komma efter dessas förintelse (han har kort sagt mer gemensamt med Bakunin än Krapotkin). Han har många liv på sitt samvete, men var också under inbördeskriget en dödsföraktande krigare med en stil i strid som beskrevs som ”personlig och suicidal”. don Celestino har också hela sitt liv varit patriot, det som intresserat honom är den spanska anarkismen. Franska proletärers existens måste han anstränga sig för att överhuvudtaget uppmärksamma, och han skaffar sig också själv en hemhjälp.

For twenty years don Celestino lived a bachelor existence, his only contact with life being through newspapers, the radio and television and, during the last five years, his daughter. It was not an oppressive life: time passes quickly when it contains nothing… Alone, or almost alone, taking part in nothing, to some extent he had achieved the anarchist ideal: he was independent.

Den åldrande Celestino har också bevarat aristokratens livssyn och den latinska machoismen. Samtidigt tecknar de Montherlant en bild av en man som lever i det förflutna, och som styrs av ressentiment. Hans värld blir mindre och mindre, och han lever i växande skräck för att utvisas till Spanien. Samtidigt låter han inte dottern få ett eget liv, trots att han innerst inne är medveten om att hon vill gifta sig föredrar han att ha henne vid sin sida när han själv blir gammal. Det psykologiska spelet mellan don Celestino och Pascualita skildrar de Montherlant mycket skickligt.

Efter att han brutit med båda sina vänner får han besked från Spanien att hans syster gått bort, och att han är välkommen till hemlandet för att gå igenom arvet. Detta blir början på dramatiska händelser, där don Celestino måste konfrontera sin skräck och ett Spanien som förändrats i grunden.

Chaos and Night är på många sätt en fängslande roman. de Montherlant har samma förmåga att beskriva miljöer och personer som en Jünger eller en Nabokov, och trots att don Celestino på många sätt faktiskt är ett monster kan man som läsare inte undvika att sympatisera med honom när hans tillvaro faller sönder. När den åldrande anarkisten försöker återfinna den man han var genom att klottra anti-fascistiska slagord på toaletter eller genom att trakassera duvor firar de Montherlant triumfer som författare. Inte minst don Celestinos avsky för den upphöjda position duvorna har i Paris är humoristiskt skildrad. Detsamma gäller de mardrömmar där han börjar misstänka att alla är fascister, även han själv.

Romanen innehåller av naturliga skäl flera diskussioner mellan huvudpersonerna om ideologier och politik, och även om det främst är ”kulsprutan” don Celestino som utsätter sina fåtaliga vänner för långa monologer svarar dessa också med mer eller mindre allmängiltig kritik av anarkismen. Den åldrande aristokraten inser mot slutet av sitt liv också att han avskyr den amerikanska moderniseringen, både av Paris och Spanien, betydligt mer än exempelvis kristendomen. Mot slutet av romanen ersätts dock avskyn gradvis av en växande nihilism. de Montherlant skriver att Celestinos specialitet var att ”aldrig se verkligheten som den är”, och hans besatthet av de anarkistiska idealen får honom också att med en morbid skadeglädje (ytterst riktad mot sig själv) ta avstånd från alla i sin omgivning tills han står ensam kvar. I ett ögonblick av klarsyn uttrycker han att han ”uppvaktar Döden”.

Psykologiskt och som idéroman är det alltså en klassiker, de Montherlants bildning gör sig också gällande genom allt från citat av Trotskij till beskrivningar av tjurfäktningar och nordafrikanska sedvänjor. Uppskattar man exempelvis di Lampedusas Leoparden eller Mishimas verk rekommenderas den varmt. Vill man läsa en mer actionfylld roman bör man däremot undvika Chaos and Night.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.