Hanns Heinz Ewers (1871-1943) levde på många sätt ett ovanligt liv. Han var skräckförfattare, ockultist och tysk agent under Första världskriget. Ewers var också en tid nationalsocialist, men hans bisexualitet och filosemitism gjorde honom snart mindre populär i partiets ledning. Det har ändå kastat en skugga över hans rykte som gjort att hans verk inte fått den spridning de egentligen förtjänar. Under senare tid har detta gradvis börjat åtgärdas, ett uttryck för detta är Hastur förlags översättning av Ewers förmodligen mest kända verk, Alraune.
Alruna
Ewers utgår där från folklorens föreställningar kring alrunan eller mandragoran. Roten kan påminna om en liten människa, och växte inte sällan på galgbacken. Det fanns föreställningar om att den var frukten av de hängdas sista ejakulation som nått jorden. Den som grävde upp en sådan rot kunde dödas av dess fasansfulla skrik, men därefter gav den framgång på flera plan. Men till ett högt pris.
I romanen hamnar Ewers återkommande huvudperson, den närmast nietzscheanske Frank Braun, som ung man på en bjudning där alrunan hamnar i centrum för konversationen. Han uppmuntrar sin morbror, professor ten Brinken, att genomföra ett experiment, där en dödsdömd lustmördare efter döden förenas med en prostituerad. Kort sagt, att förverkliga alrunemyten med modern vetenskap.
Om det inledande stycket präglas av det gotiska och morbida, präglas skildringen av Alrunas uppväxt hos denne morbroder snarare av det dekadenta. Hon bringar ekonomisk framgång till sin adoptivfar, men visar sig också ha närmast övernaturliga krafter vad gäller att påverka omgivningen. Både män och kvinnor faller för henne, hennes brist på moral gör att detta gång på gång slutar illa. Till sist faller professor ten Brinken själv offer för sin skapelse. Den dekadenta litteraturens intresse för det demoniska feminina, liksom det androgyna inslaget, får här närmast fritt spelrum.
Ett mer nietzscheanskt stycke avslutar därefter skeendet, där den viljestarke Frank Braun konfronteras med den varelse han själv var med och gav upphov till. För mycket ska inte sägas om hur det slutar, men Ewers bygger effektivt upp en olycksbådande stämning, där man som läsare har lika svårt som huvudpersonerna att veta vad som är övernaturligt och inte. Detta gör romanen mer effektiv än Ewers Zauberlehrling. Hans alter ego, Braun, är på samma gång en intressant studie av den nietzscheanska övermänniskan och hennes begränsningar. Braun är som en naturkraft, han kan besegra varje fiende, charmera varje kvinna, men han saknar i grunden ett mål och en riktning. Därav hans experiment med omgivningen, vilka tenderar att sluta illa.
Intressant är också den långa avslutande biografin, där bland annat hans samarbete med homosexuelle stirneristen Adolf Brand tas upp. Även den närmast satanistiske dekadenten Przybyszewski, ”Popoffsky” i Strindbergs Inferno, dyker upp, liksom Aleister Crowley. Vi får också följa Ewers som psykonaut, liksom hans resor i Centralamerika och Asien. Han var tysk patriot, och kan bland annat ha försökt få Pancho Villa att slå till mot det USA som hotade ingripa i Första världskriget. Ewers var också filosemit, och menade att tyskar och judar delade ett gemensamt ursprung och skulle komma att styra världen. Detta hindrade inte att han var rasist, bland annat mot portugiser.
Sammantaget framstår han kanske som mer intressant än sympatisk. I likhet med Frank Braun kan han inspirera, men också tjäna som varning för den tomma aspekten i det vitalistiska ”mehr-Leben”. Stämningsfull skräck kunde han i varje fall skriva, Alruna är då en bra introduktion. Det är också ett spännande exempel på hur man kan ta ett inslag från äldre folklore och av det göra modern litteratur.
Relaterat
Hanns Heinz Ewers – Sorcerers Apprentice
d’Annunzio – Den döda staden
Eric Stenbock – Dödens andedräkt
Om skribenten: Joakim Andersen
