Bland samtida amerikanska författare är Thomas Pynchon en av de mer framträdande. Pynchons författarskap beskrivs som postmodernt. Han väljer ofta teman som intresserar litteraturkritiker, såsom hippies, droger, rasism och liknande. Dessutom undviker han offentligheten, och skriver bra. Han är inte i nivå med Cormac McCarthy i mina ögon, men det är betydligt bättre än exempelvis Stieg Larsson.
Buden på nummer 49
Ett äldre, intressant verk av Pynchon är The Crying of Lot 49, från 1966. Tidsandan fångas väl med skildringar av allt från byggnader till varor. Det postmoderna inslaget är också tydligt, med flera olika berättelser i samma historia. Det som gör romanen spännande är det mysterium Pynchon gradvis presenterar. Huvudpersonen, Oedipa Maas, utses oväntat till testamentsexekutor för en avliden före-detta. Under arbetet med detta snubblar hon över en konspiration eller hemlig miljö, och stöter på ett flertal märkliga personer. Ledtrådar i form av bland annat klotter på offentliga toaletter, märkliga detaljer på frimärken, och jakobeisk teater antyder gradvis existensen av ett underjordiskt postväsende, med rötter i det för-revolutionära Europa. Det är på samma gång anarkistiskt och konservativt, det tycks också ha en illavarslande och hotfull karaktär.
Pynchon gör här ungefär samma sak som Jim Dodge i Stone Junction, skapar en underjordisk miljö med lång historia och intrikat mytologi. Skillnaden är att man här lär känna den utifrån och att den hos Pynchon är mörkare. Det underjordiska postväsendet tycks ha kopplingar både till svartklädda mördare och dödskulter.
Grundidén, att det finns ett ”hemligt Amerika” under det officiella Amerika, är i varje fall fruktbar på flera vis. Pynchon skriver:
För antingen fanns det något Tristero bakom det amerikanska arvets yttre sken, eller också fanns bara Amerika, och om det bara fanns Amerika så verkade det som om hon inte skulle kunna fortsätta att ha någon sorts relevans i förhållande till det…
Ansatsen för tankarna både till det ”geheime Deutschland” Stefan George och Ernst Kantorowicz beskrev och till det Danmark vars verkliga historia Erwin Neutzsky-Wulff följer. Om man inte har större utbyte av Pynchons beskrivningar av evighetsmaskiner, drömtillstånd, galna freudianer och LSD-experiment, är detta något man tar med sig. Vad finns det bakom det svenska arvets yttre sken, var finner vi det ”hemliga Svitjod” och det dolda Gautjods arv?
Inherent Vice
Det hållbara i Buden på nummer 49 är det mysterium och den alternativa mytologi Pynchon målar upp. Något liknande är fallet med hans Inherent Vice från 2009. Även den utspelar sig under hippie-eran, då de mörka undertonerna på allvar börjar bli synliga. Det refereras ofta till Charles Mansons ”Familj” som nyligen arresterats, liksom till tilltagande raskonflikter. Exploateringen av sårbara människor är också genomgående.
I Inherent Vice följer vi en nedknarkad detektiv vid namn ”Doc” Sportello, när han dras in i en mycket komplex härva. ”Doc” har jämförts med ”The Dude” i Big Lebowski, detta är inte en rättvis jämförelse. Bröderna Coen har skapat en myt och ett mästerverk, Inherent Vice är varken det ena eller det andra. Filmatiseringen är bitvis rolig, men inte lika rolig.
Däremot är det en intressant skildring av hur 1960-talets motkultur går under, och i hur hög grad ”the Man” tagit över den. Kerry Bolton har beskrivit en del av detta i Revolution from Above (den hugade kan googla på ”Jackson Pollock CIA”, ”Timothy Leary CIA” och ”Gloria Steinem CIA”). Det är också en mörk skildring av mötet mellan sårbara människor och denna motkultur, till vilken Pynchon själv tycks vara ambivalent. Bland annat har han kritiserat dess kult av ungdomen.
Men i jämförelse med Big Lebowski är det en förvirrad historia, inte lika underhållande och utan de starka och sympatiska karaktärer som för handlingen framåt i Coenbrödernas berättelse. Det intressanta är skildringen av den mörka underströmmen både i USA och i 1968, i likhet med Hunter S. Thompson visar Pynchon ibland också hur de flyter samman och är svåra att skilja åt.
För författaren in spe är det identifierandet av denna mörka underström, skildringen av det ”hemliga Amerika”, och förmågan att fånga tidstypiska miljöer som är värt att lära och inspireras av hos Pynchon.
Relaterat
Stone Junction
Kerry Bolton – Revolution from Above
Ernst Kantorowicz
Om skribenten: Joakim Andersen
