Den saudiske kungen Abdullah har gått bort. Det kan då vara av intresse att ta en närmare titt på Saudiarabien, inte minst då det är ett globalt sett ovanligt samhälle och då det spelar en central geopolitisk roll. Så kan man identifiera ett antal arkaiska drag hos det saudiska samhället, försök att hålla den moderna världen på avstånd. Det är en absolut monarki, där uleman (islamiska ledare och lärde) spelar en viktig roll. Landet tillämpar sharia, vilket med jämna mellanrum gör sig påmint i global media. Ateism, kristen mission och homosexualitet är exempelvis belagt med stränga straff i landet. Stamfurstar spelar en betydande roll i politiken.
Man kan notera att detta inte är ett liberalt samhälle, men det är heller inte ett traditionalistiskt samhälle i den mening Guenon lägger i ordet. Den saudiska tolkningen av islam är istället den wahhabitiska, en puritansk form av sunnism vilken strävar efter en återgång till det ursprungliga. Wahhabismen har en negativ inställning till sådant som kan tolkas som helgon- och avgudadyrkan. Många traditionalister jämför den med den i deras ögon problematiska protestantismen i Europa, på liknande vis som protestanter slog till mot katolicism och helgondyrkan har wahhabiter bekämpat olika former av folktraditioner.
Intressant är naturligtvis att det Saudiarabien som förknippas med allt från absolut monarki till brutala offentliga straff, och som sprider sin tolkning av islam i europeiska moskéer, kan ha en så intim relation till bland annat USA. Detta antyder något att talet om ”demokrati” som skäl att invadera diverse länder, ibland med saudiskt stöd, inte är hela sanningen. Inte heller kan den tas på allvar som bekymrar sig över HBT-personers situation i Ryssland samtidigt som den samarbetar med Saudiarabien.
Geopolitiskt bygger den saudiska positionen på en långvarig allians med den anglo-saxiska sfären, numera USA, och den rika tillgången till olja. Landet är ett ovanligt tydligt exempel på det Gramsci beskriver som caesarismo och trasformismo, en ordning som brutit närmast komplett med den amerikanska hegemonin, kulturellt och ideologiskt, inom sina egna gränser men är allierad med hegemonen i utrikespolitiken (och pressas till gradvisa reformer). Man har under decennier använt sina oljeintäkter för att sprida sin tolkning av islam i omvärlden, bland annat i europeiska moskéer. Man har också använt stora summor för att försvara sunniters intressen i andra länder, inte sällan i kombination med spridning av wahhabismen och regional rivalitet med Iran. Detta har tidvis fått explosiva former, som den snabba framväxten av IS i Syrien och islamism i Europa. På sikt är detta en farlig balansgång även för det saudiska kungahuset, IS betraktar det som illegitimt och kopplingen till jihadister även i Europa kan med rätta leda till ansträngda relationer. Saudiarabien har en ambivalent inställning till former av islamism vilka mobiliserar massorna, exempelvis Muslimska brödraskapet.
Samtidigt finns det djupgående strukturella problem, vilka hotar det saudiska systemets fortbestånd. Så är landets ekonomi ensidig, och det sociala systemet dysfunktionellt. Arbetslöshet och fattigdom är utbrett. Det finns en islamistisk opposition vilken tidigare tagit till vapen vid flera tillfällen, det finns en marginaliserad shiitisk minoritet. Den stora gruppen gästarbetare är också ett problem, de behandlas ibland mycket illa men det har varit svårt att ersätta dem med saudier. Man kan sammantaget tala om en gordisk knut. En del av problemets kärna torde vara den lokala hybriden mellan globalkapitalism och feodalism, vilken kan leda till korruption och exploatering. En annan del av problemets kärna är exporten av radikal ideologi, flera historiska traditionella samhällen gick under efter att ha ägnat sig åt sådant.
Även geopolitiskt är situationen potentiellt hotfull. USA är ingen pålitlig lierad, flera neokonservativa har inte gjort någon hemlighet av att Saudiarabien så småningom står på tur för att destabiliseras och splittras. Den arabiska våren var av tveksam nytta för det saudiska kungahuset. I flera länder ledde den till att islamister man betraktar med skepsis flyttade fram sina positioner, i Bahrain utmanas sunniledningen av den shiitiska majoriteten. I Jemen har nyligen de shiitiska houthirebellerna tagit sig in i huvudstaden. Man har inte lyckats avlägsna Assad i Syrien, däremot har en utmanare i form av IS framträtt där (vad vi redan nu kan konstatera är att den dag Saudiarabien utmanas internt kommer det röra sig om konkurrerande former av politisk islam, inte om liberaler). Försiktiga försök att diversifiera landets utrikespolitik har vi därför kunnat bevittna den senaste tiden, med ”Bandar Bushs” försök att genom hot påverka Rysslands Syrienpolitik och försöken att begränsa den arabiska vårens skadeverkningar i bland annat Egypten.
Den senaste tiden har den saudiska politiken präglats av att man godkänt ett lågt oljepris. Detta slår delvis mot den regionala rivalen Iran, liksom mot USA:s rivaler Ryssland och Venezuela. Det slår också mot ekonomiska konkurrenter, som den amerikanska ”shale oil”-branschen. Frågan är dock om det i längden är en genomtänkt strategi för det på många sätt sårbara saudiska samhället. Snarare skulle det behövas en konservativ revolution på hemmaplan och en politik syftande till stabilitet i omgivningen. Det mesta talar dock mot en sådan utveckling.
Relaterat
The Disintegration of the Saudi Empire and the new Iranian axis
Lämna ett svar