I dagens Expressen skriver centerpartisten Muharrem Demirok i efterdyningarna av det avvärjda terrorhotet i London om kopplingen mellan utanförskap och terrorhot även mot Sverige. Det är tydligt att Muharrem vill väl, och man kan även respektera det mod han visar när han tar ställning mot extrema predikanter. Detta innebär dock inte att hans inlägg saknar brister.
Muharrem gör nämligen en koppling mellan ”utanförskap” och terrorism, och föreslår att vi skall lösa detta, föga förvånande, med ytterligare resursöverföringar från etniskt svenska skattebetalare till inte fullt så etniskt svenska mottagare. Muharrem menar att det bästa sättet att förebygga terror i Sverige är att stävja utanförskapet genom satsningar i form av skattesubventioner för företag som etablerar sig i förorterna, samt genom satsningar i form av riskkapital och AMS-pengar.
Problemet för Muharrems resonemang är att det inte finns någon given koppling mellan ”utanförskap”, särskilt inte ekonomisk fattigdom, och terrorism. De terrorister som gripits i London var med några undantag födda i landet och brittiska medborgare, de var även framgångsrikt integrerade. Det rör sig alltså inte om några halvt utslagna extremister, utan om medlemmar i det brittiska samhällets medelklass.
Detta leder till att vi måste misstänka att det är en annan form av utanförskap som ledde till att de började planera sprängda flygplan, och att detta är en form av utanförskap som är omöjlig att lösa. Det rör sig kanske om det utanförskap som man alltid kommer att känna som minoritet i ett samhälle med annan kultur, samma utanförskap som jag känner när jag rör mig i Bergsjön för övrigt. Man är annorlunda, och så är det bara. Detta utanförskap går bara att bygga bort om den egna gruppen blir dominerande i det samhälle man befinner sig i, och jag betvivlar att särskilt många britter, eller svenskar, vill bli dominerade av muslimer. Det finns därför två vägar att gå när man ska minska risken för terrordåd i Europa. Den ena är att lägga om invandringspolitiken, som tenderar att skapa etniska enklaver som kommer att känna sig utanför hur mycket än europeiska politiker anstränger sig för att få dem att trivas. Den andra vägen är att sluta lägga sig i inrikespolitiken i muslimska stater, vilket fullt naturligt skapar frustration och hat bland muslimer i Europa.
Båda dessa vägar är diametralt motsatta den globalistiska elitens intressen, som vill ockupera den muslimska världen genom våldsmakt och marionetter, och den västerländska världen genom marionetter, ”mångkultur” och strypt demokrati. Men det är ändå den enda realistiska vägen till en värdig fred mellan Europa och islam.
Samtidigt illustrerar Muharrems text hur yttrandefriheten för etniska svenskar i praktiken strypts i Sverige. Visst, makthavarna och deras apologeter kan fortfarande leta upp lagparagrafer som säger att vi har yttrandefrihet och demokrati men det kan man i många andra halvdiktaturer också. Vad jag syftar på är de stycken där Muharrem skriver att det finns svenska muslimer som föraktar det svenska samhället. De flesta är medvetna om att så är fallet, men vill man läsa det i en större tidning så är det bara skribenter med någon sorts invandrarbakgrund som kan skriva det. Detta innebär att den faktiska yttrandefriheten för etniska svenskar strypts, genom en inofficiell överenskommelse mellan makthavarna i media att etniska svenskar som skriver det Muharrem skrivit är rasister.
Om skribenten: Joakim Andersen
