Nationalekonomen Tino Sanandaji är en av de skarpaste kritikerna av de ekonomiska myter som sprids kring invandringspolitiken. Så har han med utgångspunkt i forskning kunnat visa att mycket av debatten om frågan bygger på förenklingar och rena lögner. I ett land vars ekonomi präglas av alltfler kunskapsintensiva jobb löser man exempelvis inte lågutbildade gruppers arbetslöshet genom att skrota LAS. Tino har också berört den i postmoderniteten viktiga frågan om ”negativ-produktivitetsarbetare” som en av förklaringarna till ”utanförskapet”.

I dagarna har han också bemött professor Dick Harrisons SVD-artikel ”Invandrarna är en vinst för Sverige”. Han visar att Harrisons påståenden saknar källor, framförs med en mästrande ton, och överlag är direkt felaktiga. Invandrare byggde i huvudsak inte Sverige, de allraflesta som byggde Sverige var infödda. Tino konstaterar:

Ekonomisk historia är ingen exakt vetenskap, men tillväxt och invandring är kvantifierbara variabler som man inte bara kan påstå vad man vill om på basis av vaga intryck.

Det samlade intrycket är att Harrison velat utnyttja den auktoritet man i mångas ögon har som professor, men inte hålla sig till de regler som gäller inom forskningen. Sanandaji genomför kort och gott ett intellektuellt lustmord på den gode Harrison, och det är tveksamt om han kommer frestas att använda samma mästrande ton i politiskt syfte inom den närmaste framtiden.

Verkligt intressant blir Tinos artikel när han delvis avlägsnar sig från det rent nationalekonomiska (man kan som gammal marxist säga att han är en i ordets bästa mening politisk ekonom, och intresserar sig för samspelet mellan ekonomin och andra sfärer, som här den ideologiska). Så intresserar han sig för frågan om varför politiker och professorer kallas fram för att göra gällande att ”invandrare byggde landet”. Han skriver:

Svaret är legitimitet. Historierevisionism som överdrivet tillskriver landets uppbyggande till invandrare är ett sätt att avlegitimisera de med svenskt ursprung. John Locke påpekade att äganderätten moraliskt härleds från skapande eller från arv från den som skapade det som ägs… Att frånta rättigheter från en folkgrupp genom att skriva om historien är aldrig trevligt, men att se ett lands elit försöka delegitimisera sitt eget folk är häpnadsväckande.

Konkurrerande historieskrivningar – ideologi och intresse

Interest will not lie.
– 1600-talsmaxim

Tino låter oss här ana vad denna historierevisionism motiveras av. Ytterst handlar det om en historieskrivning som är faktiskt korrekt, men som hotar ett par politiska projekt. Infödda svenskar byggde mycket riktigt, i huvudsak, Sverige, men de ideologiska följderna av detta är inte attraktiva vare sig för ekonomisk ”höger” eller byråkratisk ”vänster”.

För den förra gruppen blir konsekvenserna av att ”svenskarna byggde Sverige” att ”svenskarna äger Sverige”. Redan där finner vi en politikens primat över ekonomin. Om svenskarna äger Sverige, kan ekonomin bara vara fri till en viss gräns, fattigdom bara accepteras med vissa förbehåll. Någon form av folkhem, med dess intrikata väv av skydd för olika grupper och olika livsfaser, blir då logisk. Vi har då att göra med en form av kollektivt ägande som är svårt att förena med utländska kapitalintressens och spekulanters rätt att göra vad de vill med landet. Om kapitalet av fria män vill göra proletärer, sätter föreställningen om kollektivt ägande av och historiska uppoffringar för landet käppar i hjulen.

– backstuga

Men inte heller för dagens ”vänster” är det attraktivt att anta att ”svenskarna byggde landet”. Dagens ”vänster” är i praktiken nära knuten till den terapeutiska staten, vilken av medborgare vill göra klienter. För denna terapeutiska stat, och den därtill knutna nya klassen, är den infödde svensken med vanföreställningar om delaktighet i landets historia och en grundläggande jämlikhet med, exempelvis, sin arbetsförmedlare ett störande element. Den infödde svensken är inte hjälplös nog, och kan rentav åberopa delade sociala koder. I jämförelse är den nyinflyttade ett mycket mer tacksamt objekt. Man kan ana detta synsätt när medlemmar av den nya klassen i konversationer som rör landets nya befolkning gärna beskriver dem på sätt som för tankarna till barn. Barn behöver alltid föräldrar, barn är dessutom formbara.

Kort sagt är en historieskrivning där ”svenskarna byggde Sverige och svenskarna äger Sverige” ett problem för de grupper som i nuläget dominerar offentligheten, av delvis olika skäl. Det försvårar både proletarisering och klientelisering, och måste bemötas med sådan historierevisionism som Tino identifierar. Man kan samtidigt notera att en sådan historiesyn, där ”svenskarna byggde Sverige”, inte med automatik behöver leda till rashat eller raslagar. Tvärtom är det fullt förenligt med invandring, integration och minoriteter om man så önskar. Att tro något annat är att ta historierevisionisternas ideologi på allvar och inte förstå att det bakom varje ideologi finns ett intresse. Och deras intressen är varken de flesta svenskars eller de flesta invandrares.

Sammantaget är Tinos artikel väl värd att läsas, och kan säkert även ge upphov till vidare reflektioner kring frågor om politisk ekonomi och relationen mellan ideologi, historieskrivning och ekonomisk politik. Vi finner den här:

Invandrare byggde inte Sverige

Relaterat

Meurling och Månsson – svensk bondesocialism

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.