Viktor Rydberg (1828-1895) har påverkat svensk kultur på många sätt, hans inflytande kan jämföras med Strindbergs. Den moderna tomtegestalten, skarpskytterörelsen och Singoalla är bara några exempel på detta. Rydberg är också en spännande och givande tänkare, som fortfarande kan inspirera. Han påminner oss ofta om kontinentala motsvarigheter. Så för hans syn på religionen, inte minst Kristusgestalten, tankarna både till Grundtvig, Michelet, David Strauss och Nietzsche. Hans intresse för novantik och nygotik är också inspirerande, och påminner delvis om den nya högern. Här finns en värdefull koppling mellan historia och samtid, där Rydberg delvis söker lösningar på moderna problem i historien.

Rydberg och den fria bonden

Allt sedan bygd i norden bröts af svear och götar, har Sveriges jord odlats af frie män. Det har varit vårt lands styrka, heder och välsignelse, att dess samhällsordning från uräldsta tider hvilat på det fria arbetet, att dess folk väsentligen varit ett samhälle af själfägande och själfständige jordarbetare – fullsutne bönder och friborne huskarlar, desse bönders kynfolk och fränder.
– Rydberg

Vi har tidigare på bloggen försökt frilägga den strömning som löper genom svensk idéhistoria, där den fria bonden är idealet. Kopplade till detta ideala ”Bonde-Sverige” har vi identifierat bland annat Strindberg, Almqvist, Stenbock, Matz, Månsson och Geijer. En del är som synes ”höger” och andra ”vänster”, vilket antyder att vi här har att göra med en inhemsk idétradition som inte kan reduceras till dessa kategorier. Även Rydberg har kopplingar till denna idétradition.

Detta blir särskilt intressant då Rydberg även har tydliga kopplingar till 1800-talets liberalism. Det talas ibland om en ”fjärde politisk teori”, och om hur man från olika utgångspunkter kan nå en sådan. För en socialist framstår Strindberg, Meurling och Myrdal som goda sådana utgångspunkter, från radikalhögern som utgångspunkt är bland andra Tigerstedt, Kjellén och Engdahl värdefulla. Men för liberalen är Rydberg en god utgångspunkt, liksom även Geijer.

Den liberalism Rydberg rörde sig kring skiljer sig på många sätt från den nutida. 1848 års revolter påverkade hans generation, deras liberalism hade ofta kopplingar till nationalismen och till idealismen. Samtidigt var de tvungna att ta ställning till den sociala frågan, gränsen mellan liberal och tidig socialist var heller inte alltid glasklar. Så kunde liberaler influeras av såkallade ”utopiska socialister” som Owen och Saint Simon. Dessa båda dyker upp flera gånger i Rydbergs skrifter, däremot tar han avstånd från vår inhemske Quiding/”Nils Nilsson”. Detta då Quidings kommunistiska utopi är så minutiöst reglerad, och upphäver både ideal, familj och egendom. Här markerar Rydberg gränsen mot kommunismen:

Samhället har tydligen intet själfändamål; det, i sin ordning, är till endast för att tillfredsställa de uppoffrade personligheternas magar. Magen – vi nyttja här detta ord som ett vartecken för människans alla sinliga drifter och kroppsliga tarf – är det Nils Nilssonska människosläktets gud. Han är icke endast en förutsättning, utan det enda målet för mänskligt verkande och mänsklig tillvaro. En genomgående kritik af en sådan samhällslära är ej af nöden. Hon nedsablar sig själf. Farlig är hon ej heller. Ty hon är lika frånstötande för den fattige som den rike. Så länge en arbetare, om ock med yttersta spänning af sin kraft, förmår att som själfständig man förvärfva brödet åt sig och de sina, skall han vägra att inträda i Nils Nilssons paradis.

Istället söker Rydberg förebilder i historien. Hans novantik söker dem i den grekiska stadsstaten (jämför de Benoist), hans göticism i den svenska historien. Likheter finns det givetvis flera mellan dessa, även om de nordiska trälarna var färre än de grekiska slavarna. Rydberg vänder sig mot slaveriet, det skadar även de frias samhälle ”i både sedligt och materielt hänseende”. Han ser det som gott att antalet trälar i Sverige var så lågt att det inte påverkade sådant som synen på kroppsarbete. Intressant är den konflikt Rydberg skisserar mellan bönder och trälar, då trälarna ofta blev tjänstemän. Bland annat Almqvist har beklagat att svensk överhet haft så svårt att uppskatta den svenska kulturen. Rydberg identifierar här möjligen en delförklaring. Han skriver om den under ytan ständigt pågående kulturkampen mellan det svenska och det främmande, kopplat även till sociala skikt:

Den från urtiden räckande gyllene kedjan af frie själfägande bondemän har aldrig i Sverige varit bruten, om också spänd till det yttersta af hennes sammanhållningsförmåga. En tyst, men hård och stundom förtviflad kamp har den nordiske anden under denna tid måst fortföra mot de utländska, på ofrihet grundade föreställningssätt, som oupphörligt inträngt och sökt göra sig gällande inom våra
landamären. I samma kamp har äfven svenska språket varit ingripet och är det ännu. Ur bondens stuga har det hämtat sin motståndskraft, medan skolan intill denna dag omedvetet gjort allt för att kväfva den svenska språkkänslan under bördan af minnesläxor ur främmande tungomål, och medan de s. k. bildade klasserna lidit af en, man kan säga hardt när till brist på själfaktning gränsande åhåga för det utländska än i tysk, än i fransk ombonad.

Rydbergs ideal är alltså den fria bonden, och ett samhälle där de flesta är fria odalmän. I ett sådant samhälle väljer den fria majoriteten själva sina styresmän, de utgör också huvuddelen av de väpnade styrkorna. Man kan här jämföra med Qadafis ”gröna bok” och med schweizisk eller tidigare svensk militär. Det är inte troligt att vi alla idag kan bli bönder, men idealet som sådant är ännu aktuellt, med individuellt oberoende och frihet som värden. Man kan tillägga att ett av målen för en social höger är att bevara ett sådant tillstånd.

Rydberg och folkarmén

Att värna sitt land mot yttre våld och förtryck är hvar mans plikt, en plikt, som icke kan mot betalning öfverlåtas åt någon annan. Då denna plikt blir insedd af ett folk, då det med full medvetenhet fattar, att ingen må, i farans stund, undandraga sig fäderneslandets försvar, då blifver äfven ett litet folk oöfvervinnerligt, då är där en mur ställd för både dess nationella själfständighet och inre frihet, som ingen fiende förmår öfverstiga.
– Rydberg

Rydbergs liberala nationalism innebär en så långt som möjligt genomförd identitet mellan folk och militär. Historien visar att legosoldater och demokrati kan vara svårförenliga fenomen, att avskaffa värnplikten eller rätten att bära vapen får därför ses som antidemokratiska reformer. Intressant är att Rydberg var en av männen bakom skarpskytterörelsen, en av de tidigaste svenska folkrörelserna. Han gav 1859 ut pamfletten Huru kan Sverige bevara sin själfständighet? och året därpå bildades rörelsen. I pamfletten pläderade Rydberg för införandet av militär utbildning redan i skolan, för att uppnå en allmän folkbeväpning. Man kan notera att han kopplar detta till försvar snarare än anfallskrig. Under Rydbergs tid framstod Ryssland som det stora hotet, idag handlar det snarare om att kunna föra en självständig politik utan att behöva ta hänsyn till stormakter överlag.

Rydberg och nationen

Af med nattmössan, Sverige! Res dig ur vinterdvalan, isbjörn! Skaka manen och hväss klorna, gamla lejon!
– Rydberg

Hittills har vi alltså kunnat identifiera en pre-liberal komponent i Rydbergs liberalism. Hans liberalism är också kopplad till nationen, vilket ofta var fallet under 1800-talet. Han är inte främmande för dekadensteorier, där nationer tappar livsviljan eller ”själväter sig”. Överlag framstår inte Rydberg som främlingsfientlig, men han är inte främmande för rasteorier. Detta blir särskilt tydligt i hans korta artikel Den hvita rasens framtid. Rydberg anknyter där till utbredda resonemang kring ”den gula faran”, men en del av hans tankar har fortsatt värde. Så skriver han om den fallande fertiliteten i Europa som ett problem, han berör också fenomenen urbanisering och massinvandring. Rydberg är väl medveten om de kapitalintressen som ligger bakom det senare. Han är också väl medveten om vad det leder till på sikt. Så skriver han, med tidstypiska termer:

Lyckas icke den ariska själfbevarelseinstinkten att mota planen härtill i porten, då får Europa först
en hvit öfverklass och en gul underklass; därefter en till sin allt större del gul öfverklass och en gul underklass, slutligen gula kapitalister och mandariner och en gul underklass, med andra ord en kinesisk folkstock i stället för en arisk.

Rydberg och hans krets framstår också som germanister. Så kunde man i Handelstidningen om Bismarcks Tyskland läsa:

Den åsigten behöfva vi emellertid nu ej fördölja att den verkliga lösningen af de frågor, som här föreligga, är att vänta af de
germaniska folken, en lösning på sjelfverksamhetens (d. ä. sjelfhjelpens), sjelf styrelsens och frihetens grund, som öppnar en ny tidpunkt för hela den menskliga odlingen. — — — Här skall den fria föreningen framträda, med sin ordning och sin samfäldhets kraft, men aldrig en falanstëre eller en commune — — — Här, hos de germaniska folken, skall allmän bildning blifva folkfrihetens fasta grundval; här skall folkbeväpningen ersätta legotrupperna; här skall den fria forskningen öppna nya utsigter och banor för vetenskapen, här skall familjelifvet, helighållet och allvarligt, bilda samhällsbyggnadens hörnsten.

Rydberg och industrialismen
Gif en menniska bildning o. egen torfva. Gif henne kroppsarbete och idéer. Gör henne stark o. vig till kroppen, redlig och grannlaga till själen. Låt henne föda barn, s. vörda sina föräldrar o. låt dessa föda barn, s. vörda sina. Gif den känslan af ansvar inför minnet af redliga fäder. Låt detta minne under långa slägtleder förknippas med odaltorfvan, med linden på gårdsplanen, med bygden, som känner slägten o. hennes heder — och den adliga ätten är färdig. Adelsmannen går i dag vid plogen, sköter i morgon statens värf. Detta är möjligt, möjligt framför allt i Norden.
– Rydberg

En av Rydbergs mest kända dikter är Den nya Grottesången. Den för dels tankarna till buddhistisk syn på världen, dels till en djupgående kritik av Mammondyrkan och hela moderniteten. I inledningen låter Rydberg Ahasverus uttrycka primitivistiska och antikoloniala tankar, han säger om de ”primitiva” folken:

De kunde icke föreställa sig en bättre värld än den, vari de voro försatta: de jagade tillsammans, delade jaktbytet, övergåvo aldrig sina sjuka och sårade, ljögo icke, bedrogo icke, voro barnkära och visade sina gamle vördnad.

Sedan beskriver han det inferno som är Grotte, där människor och deras liv offras för att skapa profit. Det är en sällsynt effektiv bild som målas upp. Intressant är att Rydberg även i ovan nämnda Den hvita rasens framtid uttrycker sig negativt om industrialismen. Han hoppas rentav att Europa ska förlora den industriella kampen med Kina, så att européerna kan återinträda i ett sundare samhälle:

Utan tvifvel skall Europa, när dess storindustri dukar under för en växande asiatisk, ha att genomgå en svår kris; men krisen skall, som jag vågar hoppas, medföra dess återinträdande i ett sundt och folkbevarande, i stället för ett folkförstörande produktionssystem. Förutan detta synes en sedlig och fysisk pånyttfödelse vara för Europa omöjlig. Först och främst omöjligt att bevara nationernas lifskälla: den fria själfägande jordarbetareklassen.

Överdrivet positiv till konkurrensen, ”marknadskrafterna”, är heller inte Rydberg. Han citerar Rosegger:

Alpbonden icke är till för att konkurrera, utan för att på sin torfva arbeta för sig själf och lefva ett enkelt naturenligt lif som fri man.

Särskilt vänder sig Rydberg mot själviskhetens utbredande i samhället, och hur den förstör både moraliskt och socialt kapital:

Svärdet kan icke tränga så in och elden icke bränna så djupt, som den i system satta och utöfvade själfviskheten. Tegar, som kriget härjat, kunna odlas på nytt. Själfviskheten förtär det närande i deras mull och förvandlar dem till öken.

Intressant är att Rydberg i sina privata anteckningar kopplar detta platta synsätt till det tredje ståndet. Han låter Mefistofeles i en dialog uttrycka sig:

Hvad gagn att lefva, om mrs stora flertal blir likt det 3dje ståndet, det uslaste af alla?

Dess feghet, materialism, eudemonism, skentro. Dess hat o. rädsla för idémännen. Adeln alstrar en Ulrich Hutten, en Götz Berlichingen, en Lafayette, en Lamartine. När alstrade 3dje ståndet sådane? Eländet är bättre, ty det gör menniskan till djur 1. engel, frigör henne från det falska och löjliga milieu mellan begge.

Som synes finner vi hos Rydberg ett flertal intressanta inslag. Där finns nationalliberalen med flera pre-liberala aspekter. Kopplingen mellan frihet, självständighet och svenskhet är ovanligt tydlig hos Rydberg. Där finns uppskattningen av bondeståndet, inklusive tankar kring folkets ”aristokratisering”. Hos Rydberg finner vi också tankar kring folkarmén som är fortsatt aktuella. På många sätt är det ett nordiskt Schweiz han skisserar.

Men även för socialisten är Rydberg spännande. Där finns den djupt Mammon-civilisationskritiska Grottekvarnen, liksom dikter som Lukanus marterad och Prometeus och Ahasverus. Fler än Per Meurling har där identifierat den äldre mannens besvikelse över hur han svikit sin ungdoms radikala ideal, man kan i sammanhanget också nämna hur Owen och St Simon återkommer i hans skrifter. Rydbergs kapitalismkritik är djupgående, både ”sedlig och materiell”.

Samtidigt är han fosterlandsvän och germanist, företräder novantik och nygotik. Högintressant är hans beskrivning av konflikten mellan kapitalintressen och folkintressen, bland annat avseende massinvandring. Detsamma gäller hans skissering av en långvarig svensk kulturkamp, mellan bondestånd och från trälar och utlänningar härstammande tjänstemän. Här erbjuder han en viktig pusselbit i läggandet av det svenska särfallets pussel, en pusselbit som väl kompletterar Almqvist och Stenbock. Han antyder också att den aristokratiska traditionalism som förknippas med Evola måste anpassas något för att kunna tilltala nordbor, vilka historiskt haft en ”hög lägstanivå”.

Vi kommer kort sagt att återvända till Rydberg framöver, för här har vi en värdefull utgångspunkt i skisserandet av en svensk fjärde politisk teori.

Mer Rydberg

Lennart Svensson – Lästips: Fornnordisk litteratur

Projekt Runeberg har flera värdefulla artiklar av Rydberg, bland annat flera av de ovan nämnda
Victor Svanbergs värdefulla Rydbergbiografi
Den nya Grottesången
Prometeus och Ahasverus

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.