Vänsterliberalismen är en synnerligen frestande måltavla för satir av olika slag, eftersom dess företrädare tar sig själva och sina åsikter på mycket stort allvar. Detta är samtidigt ett inte obetydligt hot mot deras åsiktshegemoni, eftersom det sällan går väl för åsikter människor skrattar åt. Skrattet är dessutom, som bekant, ofta smittsamt, inte minst när kejsaren faktiskt är naken. Vi har därför den senaste tiden kunnat bevittna två olika tendenser. Å ena sidan komiker och satiriker som inte kan motstå att driva med politisk korrekthet, å andra sidan det vänsterliberala etablissemangets öppet repressiva reaktion på detta. Det hela handlar ytterst om ifall komiken ska vara en autonom sfär med egna regler, eller om den helt ska underordnas politiskt korrekta regler och sentiment. De flesta av oss torde inse att samhället blir en aning mindre underhållande för varje steg det tar i den sistnämnda riktningen.
Funny is the world that I live in. You’re funny, I’m interested. You’re not funny, I’m not interested. I have no interest in gender or race or anything like that.
– Jerry Seinfeld
Patton Oswalt – Übertroll
No one should enjoy ANY comedy without an elaborate, point-by-point chart telling you what & what not to laugh at.
– Patton Oswalt
Komikern och skådespelaren Patton Oswalt har flera gånger gjort narr av politiskt korrekta tabun och sensibiliteter. Han har visat att det hos honom dessutom finns en insikt i vad politisk korrekthet är, genom att på twitter citera Steve Sailers bevingade ord: ”political correctness is a war on noticing”. Det handlar kort och gott om en diskurs där vanliga dödliga inte tillåts kommentera det de lägger märke till, inte dra slutsatser om den sociala verklighet de lever i. Oswalt har demonstrerat hur förutsägbara, och därmed tråkiga, politiskt korrekta människor är genom att han postat ett antal fejkade ”ursäkter” på twitter och därefter kunnat följa reaktionerna. Det hela tas upp med flera exempel på bloggen hbd chick här: patton oswalt: übertroll
Det svenska sammanhanget – den goda tonens pingviner
Även i Sverige ser vi hur tumskruvarna dragits åt. Humor som var tillåten när man växte upp är numera inte bara illa sedd utan illegal. Oavsett vad man tycker om ikonoklastiska, och på sitt sätt synnerligen svenska, artister som Eddie Meduza och Vrävarna är det tveksamt om de idag skulle kunna slå igenom utan att texter skulle skärskådas med politiska glasögon och åtal väckas, exempelvis för de senares ”stereotypa bild av HBT-personer”. Vi ser exempel på denna tendens genom domen och det nya åtalet mot Dan Park, och åtalet mot den man som burit en skämttröja med Adolf Hitler på arbetsplatsen. För en normalbegåvad människa framgår det tydligt att det är en skämttröja, men inte så för de människor som väcker åtal. För mycket ska dock inte ordas om detta, annat än att man blir väldigt trött.
Vidare läsning
Fria Tider – Åtalas för skämttröja med Hitler
Kort om domen mot Dan Park
Anthony Cumia och det nya privilegiesamhället
I will never apologize for this. I didn’t do anything wrong.
– Anthony Cumia
En intressant händelsekedja hittar vi också i USA. Radarparet Opie och Anthony har under många år provocerat det Per Meurling på sin tid kallade ”den goda tonens pingviner”. De båda såkallade ”shock jocks” har haft tävlingar där lyssnarna fått ringa in när de haft sex på offentliga platser, gärna kyrkliga sådana, de har gjort sånger med titlar som I’m Horny for Little Girls, et cetera. Det hela framstår som tämligen infantilt, och även om det torde provocera de eventuella kristna lyssnare som mot bättre vetande lyssnar på dem en längre stund har de alltid haft förstående arbetsgivare.
Så dock inte när Cumia råkade hamna i delo med det nya privilegiesamhället och de verkliga tabuna. När han var ute och tog foton råkade han ta ett på en afro-amerikansk kvinna. Enligt Cumia blev hon rasande, angrep honom fysiskt och kallade honom en ”white motherfucker”. När han fredade sig la ytterligare fem afro-amerikanska män sig i det hela. Cumia är gissningsvis tämligen skakad efter incidenten, och kommenterar den senare på twitter. Han kallar henne i de första tweeten en ”whore bitch piece of cunt” och ”savage”. Därefter begår han den dödssynd Sailer och Oswalt varnat för, i sitt chockade tillstånd frestas han övergå till ”noticing” och skriver bland annat ”savage violent fucks prey on white people” och ”the switch to violence is immediate. No discussion, just violence. When will THAT be addressed? Oh right, never. Slavery did it? Oh, ok.”
Reaktionen blir givetvis att Cumia förlorar arbetet, men även att tusentals fans försvarar honom.
Det hela är intressant även om man tycker att Cumia redan långt tidigare passerat gränsen för den goda tonen och allmän respekt för andra människor, oavsett om det handlar om kristna eller afro-amerikaner. Det illustrerar nämligen det nya privilegiesamhällets två inbyggda motsättningar.
För det första finns där en konflikt mellan det generaliserade och det exklusiva. Vi har i ”Väst” formella och informella regler mot både satir och kritik riktat mot etniska, sexuella och religiösa grupper, men inte mot alla. Detta är pudelns kärna, närmast en garanterad metod att skapa missnöje bland dem som exkluderats från skyddet av grupper. Det är förbjudet, både de facto och de jure, att kritisera eller driva med diverse minoriteter. Detta kan man rationellt argumentera både för och emot, det finns en del argument för att sådant underlättar social fred i ett samhälle med flera etniska grupper. Men om detta skydd kombineras med en i jämförelse rättslös ställning för andra grupper, och med en hatisk kampanj riktad mot ”vita män”, ändrar det hela karaktär. Det rör sig då snarare om orättvisa och privilegier. Vilket är en inbyggd motsättning i det vänsterliberala samhället, där regler normalt gäller alla eller ingen alls.
För det andra handlar det om en konflikt mellan det symboliska och det reella. Afro-amerikaner är, på sätt och vis, i USA en priviligierad grupp. Man måste hålla tungan väldigt rätt i mun om man ska uttala sig om dem, även om ens avsikter är positiva, Cumias exempel visar att om man blir angripen av afro-amerikaner bör man tiga still om det efteråt. Et cetera. Men i det stora hela, om man bortser från den något utökade rätt till våld som ingår i det hela och som för den drabbade kan ha synnerligen reella konsekvenser, är det symboliska privilegier. Afro-amerikaner är i verkligheten en fattig grupp, som drabbats hårt av allt från ekonomisk kris och nedskärningar till invandringspolitik. Det finns inga tecken på att denna symbolpolitik egentligen gynnar gruppen, tvärtom leder den till splittring mellan grupper som delvis delar intressen (konservativa afro- och euro-amerikaner exempelvis, eller arbetarklass-dito). Detta torde vara den politiska korrekthetens smutsiga lilla hemlighet, de människor som i akademiska miljöer utvecklat den är frikopplade från den sociala verklighet de flesta andra lever i, och därför fokuserar den på språk, på ”elaka ord”, ”diskurser” och ”andrafiering”, samtidigt som den bortser från den verklighet där andra grupper ofta har delade erfarenheter och delade intressen. Den bortser kort sagt från sådant som arbetsmiljöer, arbetslöshet, vårdkris, bostadsbrist, otrygghet, brottslighet och liknande, så länge inte debatter om dessa områden råkar innehålla inslag som kan definieras som ”elaka ord” eller ”andrafiering”.
Sammantaget borde alltså politisk korrekthet framstå som djupt problematisk för var och en som vill social förändring, likaväl som var och en som uppskattar ikonoklastisk humor. På sikt kommer den leda till ett väldigt tråkigt och väldigt dumt samhälle.
Relaterat
Theden – Anthony Cumia and the Inverted Samurai of the American Ghetto
Cumias tweets
The Blaze – Anthony Cumia’s Response When Asked If He Would Return to ‘Opie and Anthony Show’ on the Condition He Apologize
Om skribenten: Joakim Andersen
